Drömmar och uppvaknanden (surrealism deluxe)

Jag fascineras av drömmar. Ibland är de vackra sagor, ibland hemska rysare – och rätt ofta verkar de skrivna på ett sätt som lättast kan beskrivas att en full bläckfisk sitter i en växel och kopplar telefonsamtal lite som den vill.

Mardrömmar har jag testat, vaknat skrikande i tron att ormar klättrar längs väggarna. Jag har deltagit i berättelser som jag hade behövt tusen urinprov för att motbevisa drogmissbruk som utlösande faktor.

Och, jag har fått min dåvarande sambo att undra:
vad i [censur] gör du med taklampan och lägg dig ned din [censur] dåre.
Hon var konstig, jag menar – vem brukar inte, då och då, stå naken i en dubbelsäng och rätta till en plafond?

Jag har testat det här med att drömma att jag gör något, komma på att det jag gör är en dröm och vakna, för att sen inse att jag bara drömmer att jag vaknar och så upprepar vi skeendet i några ryska-dock-led till innan jag faktiskt vaknar.

I veckan drömde jag att min reskamrat på en resa inom kort var tandläkare och att han skulle ta bort en visdomstand i min käke. Men, för att veta vilken han skulle åtgärda var han tvungen att börja från framtanden och slå på tänderna en efter en och räkna högt tills rätt nummer på tanden nåddes.

Jag måste hitta nycklar för att tyda drömmar inser jag.

Och, det gäller även de där härliga ögonblicken när jag vaknar, förvirrad, och får märkliga tankar. Tro mig, jag vet inte hur många olika monster, djur, skepnader och små figurer som stått i mitt fönster några sekunder innan jag kommit på att: det är krukväxten. Kalle & Hobbe-tavlan vid fotändan av sängen och tavlorna i hallen utanför, vi går inte ens in på deras skiftningar. Mamma har, långt efter att vi flyttat mil från varandra, suttit i mitt vardagsrum och läst tidningen samtidigt som hon varit utomlands.

Ni vet, det där med att vakna abrupt, det är märkligt. Man är vaken, men ändå inte. Det är som när någon ringer och väcker en:

Jag: Hallå

Polaren: Tjänare, hur är läget?

Jag: Broccolibuketter

Polaren: Oj, jag väckte dig visst.

Jag: Nej.

… och det är den uppenbara lögnen som brukar få mig att vakna till. Det skulle vara rätt intressant att få reda på lite mer om hur hjärnan tänker där och då.

Och, jag skulle vilja veta vad i mitt undermedvetna som i morse fick mig att, när klockan ringt, ligga kvar i sängen och – tyckte jag i någon minut – väldigt klokt resonera kring det självklara faktum att om tyskt ü inte fanns, då hade världen varit bättre. Min tes var lika enkel som oantastlig: Hade alla som heter Jürgen istället hetat Jurgen, då hade det aldrig funnits några nazister.

Eh?

Jag har alltid drömt mycket och alltid varit knäppare än normalt precis när klockan klipper till mig. Jag vet inte varför, men ämnet intresserar mig mer och mer … och intresset är dessutom starkt litterärt numera (teaser, teaser).

Så, om någon har kloka idéer om drömmar, tydning etc – kontakta mig. Är du lika knäpp som mina drömmar är du särskilt välkommen att höra av dig.

Hmm, det där med Jürgen, det kanske inte är så osant ändå.

 

Erotik med avbrott

Jag somnade tidigt igår och snart förlorade jag mig i en vacker, vacker dröm.

Det var sommarnatt och vi gick längs en grusväg. Våra nakna fötter balanserade på den lilla grässträngen i mitten. Hon log, förde mig in på en äng där vi smög fram för att inte väcka timotejen som sov sött. Filten breddes ut, hon tog min hand och vi lade oss ned. Hennes korta klänning gled upp och berättade …

Den här drömmen sponsras av din mage – den sorgligt outnyttjade fibersäcken strax under bröstkorgen – samt de slarvigt vaxade hårstråna i ditt ännu inte gråsprängda hår.

Det väl SVT-inspirerade och torra sponsoravbrottet fick mig att rycka till, men jag stannade ändå kvar i sömnens värld. Drömmen fortsatte.

… en saga samtidigt som hennes ögon förtrollade mig. Det var nästan mörkt, men vi såg allt vi ville se. En första kyss, sen ytterligare en och sen hade bara en nördig matematiker brytt sig om att hålla räkningen. Tystnaden bröts bara av en flämtande iver när världens enklaste sak som att knäppa upp knappar i en skjorta och att dra ned dragkedjan i en klänning blir ett kåtfnissigt äventyr. Och så fanns bara tunna trosor, en behå och boxershorts i vägen. Hennes hand sökte sig mot …

Du vet väl att 30 minuters pulshöjande aktivitet om dagen håller dig i form. En promenad eller styrketräning går lika bra. En hälsning från ditt bättre jag.

Har du också svårt att få tiden att räcka till? Slappnar du av för sällan? Låt oss lösa dina problem. Knäpp bara ihop oss och lägg oss på din mage och lägg dig på soffan. Du kan inte kolla klockan, messen, mejlen och tweeten i din telefon. Du kan inte slå på teven och döda tid. Du kan bara njuta av nuet. Vi är dina händer – perfekta för stunder när du inte vill att något händer.

Du ser bra ut. Även utan glasögon. Men, kolla gärna upp din syn med jämna mellanrum. Dina ögon – vi är själens spegel.

Än en gång fick det, den här gången TV4-jobbiga reklamavbrottet mig nästan att vakna, men lusten att fortsätta drömmen förde mig tillbaka till den.

… mitt skrev, samtidigt som min träning i att lossa en behå med en hand lönade sig. Hon gled ur den, jag kysste hennes bröst och hon slet av mig boxershortsen. Hon kastade dem en bra bit bort – vilket kanske skulle leda till en pinsam jakt i gryningen, men vi brydde oss inte just nu – och jag fattade tag om hennes trosor och gemensamt krånglade vi henne ur dem. Inget stod emellan oss och det finaste. Mina läppar och tunga sökte sig längre ned och det blev allt varmare när jag varsamt lät dem följa den fina linjen mot en varm och fu …

RIIIIIIIIIIIIING-RIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIING

Jag vaknade med ett ryck. Tittade på telefonen som surrade och betedde sig riktigt illa. Jag slog av väckarklockan och förbannade att jag av någon diffus anledning hade bett den att jobba även idag.

Fylld av längtan på fortsättningen tryckte jag ner huvudet i kudden och somnade.

Hon och jag tittade ut genom fönstret. Det ösregnade, ett förvisso vackert sommarregn, men ändå ösregn. Sommarängen slokade på andra sidan av den regndimmiga rutan. ”Jag måste åka nu”, sa hon för snabbt. ”Vi ses när vi ses.”

Med ett ryck vaknade jag. Väldigt otillfredsställd. Jag måste verkligen börja byta upp mig från reklamfinansierade drömmar till betalversionen. Hur ska jag annars komma igenom natten?

Då och då

Det är en dröm jag har haft några gånger. Jag står vid en passkontroll, med biljetten i hand.

”Vart ska du resa”, frågar tullaren.

”Någon annanstans”, svarar jag. ”Enkel resa.”

”Men, du har ju inget bagage?” Det är då jag plockar fram min anteckningsbok. Tullaren tar den och bläddrar i den. ”Men, den är tom?”

Jag nickar till svar. ”När jag kommer fram är den full med upplevelser. Men, ska man nå bortom det som var, måste man  lämna det gamla bakom sig.”

”Även minnena?”

Jag skakar på huvudet. ”Hjärnan och hjärtat glömmer aldrig, men låter det från igår sova tills det ska vakna. Allt jag behöver är en tom bok, en blank och olinjerad möjlighet att skriva nytt.”

”Lycklig resa”, säger tullaren då.

”Alltid”, svarar jag och drömmen slutar.

Ibland får jag den längtan för ett ögonblick när jag är vaken, och förs tillbaka in i drömmen av Eddie Vedders ord i låten Society:

Society, you’re a crazy breed
Hope you are not lonely,
without me

Den lusten att lämna är inte bokstavlig, jag älskar det här livet och den här världen, även om jag ibland kräks på det fula – till exempel de vidriga som just nu rånar åldringar i min stad. Stupstocken vore ett lämpligt straff för dem. Det skär i mig att det finns så små människor att de kan råna de värnlösa, gamla och fina.

Då, för en nanosekund lockar Vedders ord, men så ser jag det andra, det vackra.

För oavsett om jag äcklas av mycket, vill jag till sist bara stanna ännu mer. Jag vill förbli här, förändra och förbättra. Både mig själv och det runt mig. Och jag inser att en värld med världens coolaste syskonbarn – som vägrar sjunga barnvisor, för henne duger bara Manboy – är bättre än allt som är dåligt.

En vis man, salig Mitch Hedberg, sa en gång:

I’m sick of following my dreams
I’m just gonna ask where they’re going
And hook up with them later

Det är en bra idé. Jag ska inte försöka följa mina drömmar (då hamnar jag ju någon annanstans). Jag måste följa min verklighet.

Och, utan att veta om det, pekade två människor på det i förra veckan. Den ene talade de kortsiktiga vinsternas språk och fick mig att rysa. Den andra berättade om sin kärlek till sin verklighet och hur det hjälpte henne att välja.

Min verklighet är orden. De kanske skapar fantasivärldar, till och med ett land som heter Någonannanstans, men de är min verklighet. De är mitt sätt att förbättra och förändra. Jag lever för dem och jag lever på dem. Jag måste också, än mer, leva med dem, inser jag.

Därför har jag idag tillbringat hela dagen i sällskap med en ängel och en liten pojke. Fast, på något (många) sätt var de identiska med mig bägge två.

Jag tror att det blir en fantastisk bok. Verkligen.

Fredagsdrömmar

Jag lyckades med konsten att tupplura i fyra timmar idag. Vad hände?

Det innebar också en rad märkliga drömmar, den märkligaste – men samtidigt mest minnesvärda – handlade om nöjesfält. Jag ägde ett sådant och hade installerat ett banka-grodan-spel.

Men, det var inte grodor som stack upp. Det var Marcus Birro, Tomas Ledin, Pernilla Wahlgren, Måns Möller och andra favoriter.

Jag ska sluta sova på eftermiddagarna … Måste skaffa mig ett nöjesfält. Nu.

Insomnia

Vaknade vid tre, kunde inte somna om.

Jag hade drömt om att jag på ena sidan av min säng hade en hållare för blodtransfusioner, på andra sidan satt en biljettautomat från Västtrafik.

I drömmen förde jag mitt busskort mot den med darrande händer, rädd för att jag inte visste om det här skulle innebära att jag fick en märklig blodgrupp eller kanske hallonsaft i överföringen.

Det var en märklig dröm. Inte konstigt att min hjärna vill vara vaken.

Drömterapeut sökes

Tidigare i veckan berättade jag för världens roligaste människa att jag drömde/vaknade upp i tron att hon stod och blåste revelj i mitt sovrum.

I natt drömde jag att jag var på skidsemester med Zlatan och hans familj. Något märkligt, men där stod Zlatan med en baby på ena armen och försökte balansera skidutrustningen som han hade under andra armen. Vi åkte ett trångt tåg.

Drömmen övergick i betydligt mindre kända rollinnehavare. Nu var det jag, lillebror T och en oidentifierad kille som skulle söderut för att åka skidor, men framförallt agera gatumusikanter. Vi hade inte bokat tågbiljetter, men brorsan hade kollat alternativa varianter, bl.a. flyg till London och minibuss till Israel (?).

Märkligt nog skedde konversationen ombord på ett tåg, eller snarare stod han inne i tåget och skällde, jag stod på utsidan som en galjonsfigur framför loket. Till slut klättrade jag in, fick be om ursäkt för att jag inte bokat tåg, men vi var ju på ett. Tåget var nästan tomt, däremot fick jag kryssa mellan uppställda trumset här och där.

Brorsan frågade mig om jag tryckt upp affischer om vårt band. Det hade jag förstås inte, så då började vi om.

Jag tror Zlatan är coolare att hänga med än min sure lillebror.

Jag borde nog gå till en drömterapeut. Kanske blir jag inspärrad, fast bara när jag sover, eller så är jag frisk…

Hur som, terapeuten måste vara gratis. Hela hälsobudgeten läggs numera på ryggen och träning.  Speaking of which, kaffet är drucket, bara en svag doft fyller köket, apelsinjuicen har runnit till, pumpabrödet har gjort kanonen i magpoolen. Det är med andra ord dags att besöka Dr. Skatås.

Jag kanske inte är en atlet, men jag har coola solglasögon, drickabälte och ett par springskor som ser ut som rymdskepp.

Skatås är nästan som en dröm, men bara nästan. Tur är väl det, jag orkar inte med att skällas ut av lillebror en gång till i dag.