TV-trassel

Jag vaknade ur en vacker dröm i morse. Det var inte väckarklockan som förstörde allt, det var grabbarna i Room Service på femman. De slogs vilt med Simon & Tomas från det där programmet på trean. Simons hund sprang ilsket omkring och gläfste.

Då dök plötsligt Arga snickaren upp och slet fram sina verktyg. Knappt hann han börja svinga, förrän Martin Timell och tjejen med det konstiga håret från Äntligen Hemma dundrade in.

Jag satte mig upp i bädden. Det var uppenbart att alla svenska inredningsprogram av  tvivelaktig klass slogs om hur mitt Arkham Asylum-inspirerade sovrum skulle piffas upp.

Starka färger, skrek någon. Någon svor på engelska (Simon), Martin Timell flinade sitt uttjatade skratt och så dog allt ut när Ernst kom in. Han tog av sig skorna, slet av sig strumporna och lade dem över munnen på Timell och målaren Johnny. De svimmade och Ernst började prata om harmoni och hur han nu ville skissa.

Jag tog mig ut ur rummet och hittade Anne Lundberg i vardagsrummet. Aha, min dröm är sann, hann jag tänka innan jag såg att hon gjorde sig redo för att nita en av Antikdeckarna. Tydligen ville bägge värdera min tv i sitt program. Och av någon anledning skulle bägge spelas in i mitt vardagsrum.

Jag backade rätt in i badrummet och där stod förstås dammhatarna och rengöringsmedelsknarkarna från Rent hus. De muttrade om en dammråtta som just nu höll på att kvävas av en dammpytonorm under tv-bänken.

”Och här i badrummet”, började en av dem, men då blev det reklamavbrott.

Det där patetiska mediet från Det Okända tog sig ut ur min garderob och sa att han fått kontakt med ett par fotbollsskor som jag bar 1986.

”Skorna vill förlåtas för att de sparkade bollen snett när ni mötte Götaholm”, sa han. Jag sänkte honom med en höger som han som klärvoajant borde sett i god tid.

Herregud, överallt tv-skräp och självfallet stod Lyxfällans prydliga och svintråkiga varianter av Finn och Fiffi med en tavla i hallen. De ville diskutera mina investeringar i öl, stryktips, fotboll, sneakers och anteckningsböcker.

Men, innan jag hann förvandla dem till kaffeved tittade jag ut i köket. Där stod Leila och slickade skålen samtidigt som Per Morberg och Tina bråkade om vem som skulle använda såskastrullen. Tv-teamen slogs om bästa vinklarna och ut ur skafferiet hoppade plötsligt Anna Skipper från Du är vad du äter. Med ett illa dolt leende höll hon upp mikropopcorn och en påse ostbågar.

”Ojojoj, det här var inte bra.”

Då sparkade Robban Aschberg in dörren och tog sig in i lyan i sällskap med den där tveksamme konfliktlösaren han sprintar omkring med. ”Jag har lite klagomål från dina grannar, Anjo.”

Jag osäkrade min revolver och backade ut i svalen.

”Goddag, det är från Radiotjänst”, sa rösten bakom mig.

”Jag har ingen tv”, ljög jag.

”Vi tror dig”, sa mannen. ”Däremot har du alla tv-programmen i din bostad. Det blir dubbla avgiften. Ha en bra dag.”

Han stoppade inbetalningskortet i min ficka och gick sin väg. Jag sjönk ihop i trappan. Herregud, nu kunde det inte bli värre.

Sen tittade jag upp och såg Idoljuryn komma ur hissen.

… och någonstans i fjärran hördes en tondöv skara småttingar sjunga upp sig.

Min tv-lagare är bäst

I Olskroken, på en gata som bara de riktigt initierade hittar, finns världens bästa tv-lagare. Till honom går jag när jag blir för trött på Måns Möller, Martin Timell, dokusåpor, Let’s Dance, Körslaget, TV4 i allmänhet, TV4 i synnerhet, Patrick Ekwall, Du är vad du äter, Bonde söker hö, alla program om andar och spöken, skitkassa reklamfilmer och dåliga nyheter.

Så skruvar min tv-lagare på burken och vips är min tv upphottad. Zappar jag till någon av ovannämnda felaktigheter, då zappar min tv automatiskt vidare till exempelvis Cracker, Law & Order Criminal Intent eller ett program med Ernst-Hugo Järegård. Då går det helt enkelt inte att hamna på en usel tv-kanal längre, min tv-lagare har fixat dumburken så att den blir smart och bara visar gott.

Sen bjuder han på kaffe och vetelängd. Då säger jag att det påminner mig om min tjocka mormor.

Självklart skruvar tv-lagaren lite till och plötsligt syns en av morfars gamla ryckiga filmer på skärmen. Ulla skrattar och Harry, kameramannen, rapar.

Kaffet smakar väldigt gott då och jag och min tv-lagare kan lugnt luta oss tillbaka och prata om flydda tider…

– Tv4 och TV3 har verkligen ökat min arbetsbörda, säger han.

– Amen, säger jag.

Hungrig man sopar upp glaskross

En fördel med gryningsräder så här års är att man hinner sova ut innan de inträffar. Således hade jag varit i drömmarnas land rätt länge när polisens anti-hamburgerstyrka kraschade in genom mitt fönster.

De tryckte ned mig på golvet, bakband mig, och sen kom deras chef in: Anna Skipper från Du är vad du äter.

– Hamburgare med pommes frites, det är vad du åt i natt, erkänn, sa hon.

– Nej, det gjorde jag inte, sa jag

– Vi har bildbevis, sa hon. Sen visade hon bilder på hur jag stod utanför Franks på centralen. Hur jag tog emot en påse, hur jag klev in i en taxi och hur jag klev ur densamma utanför min port.

– Visst, jag köpte det där, sa jag. Men jag åt det inte. Jag hade beställt en cheeseburgare, men fick fel. När jag tog första bettet på den så var det en bränd och oätlig hamburgare. Jag spottade ut den, tröttnade på hela situationen och kasserade även mina pommes. Ni kan kolla i soppåsen.

En kravallpolis skickades iväg. Han återkom och nickade mot henne. Hon såg förbannad ut, bytte några ord med befälet, pekade på mig, vände på klacken och gick.

Tysta snutar befriade mig, fumlade lite med mina ben och lämnade stället. Kvar satt jag, hungrig och frusen. Det var bara att börja sopa glaskross och sen försöka äta frukost. Nyttiga flingor med mjölk och skivad banan, apelsinjuice och kanske en kopp kaffe.

Jag reste mig upp och kände tyngden runt vristen. En fotboja med inbyggd stegräknare och kaloriräknare. Dessutom med trådlös direktförbindelse till Skippers kontor och fan om det inte satt en liten kamera på den också?

Skit också.