Araber i kilt

Maj 1987. För en timme sedan hade Stefan Pettersson knoppat in segermålet i UEFA-cupfinalen inför 50 000 åskådare på Nya Ullevi. Blåvitt hade precis slagit Dundee United. Vi var ett gäng smågrabbar som drog oss mot utgången och tänkte reta bortafansen. De var placerade i ena kurvan och vi kom ganska nära. Men, de brydde sig inte om våra taniga långfingrar och gester.

Cirka 2 000 skottar, klädda i kiltar och brandgula tröjor, stod istället och sjöng sig sönder och samman. De hade förlorat med 1-0, men var extremt glada ändå. Vi var lite chockade, men tittade storögt. De hängde i staket, svingade halsdukar, gungade och sjöng, sjöng, sjöng och sjöng:

Hello, hello, we are United boys
Hello, hello, you’ll tell us by our noise

Lagets smeknamn var the Terrors och fansen kallades för the Arabs. Mycket lustiga smeknamn tyckte vi, som mer jordnära kallades för Änglarna.

Mars 1992. Jag var i Perth, Skottland och hälsade på min vän Scott. Han var en riktig die-hard, såg alla Dundee Uniteds matcher på Tannadice. Jag bodde hos hans morfar, somnade ibland med elfilten på och hade det allmänt gott. Jag vaknade vanligen av lukten av frukostkorv, eller om det var mina fötter som brann, jag minns inte så noga.

En dag skulle vi spela inomhusfotboll i Scotts skola och särskilt flickorna hade hört att en svensk kille skulle komma. Claire kommer dit, sa Scott. Han sa hennes namn som om hon var magisk. Hon kom och insåg snart att den förväntade blonde vikingen med blå ögon inte riktigt såg ut så.

Hur som helst. Vi hann också med att träffa Ricky Ross, sångaren i Deacon Blue, vilket var stort. Sen tog vi tåget till Glasgow för att se United mot Celtic. Vi gick och köpte fanzines innan vi tog oss till Parkhead.

”Har ni några bomber, granater eller bazookas i fickorna”, frågade en polis.

”Nej, bara fanzines”, sa jag.

Sen blev vi stående där i en halvtimme medan konstaplarna bläddrade i fanzines och snackade om allt möjligt.

Väl inne på läktaren stod jag i min blåvittröja när en fräknig parvel på nio år kom fram.

”My dad bought a top like that in Gothenburg”, sa han.

”I am from Gothenburg”, svarade jag.

Han råstirrade på mig och sprang sen iväg skrikandes: ”Daaaaaaaaaaaaaaaaad.” Det blev många handskakningar, skratt och en grym eftermiddag trots att United åkte på däng. Men, ingen grät för det. Folk från Dundee är verkligen världens bästa förlorare.

Men, idag vann de. Skotska cupfinalen. Fan, vad rättvist. Up the Terrors!