Bildsvep från vår after work

Jag har jättetrevliga kollegor. Igår var det dags för AW på kontoret. Det blev musikquiz, ostbågar och allt annat som behövs för en lyckad kväll vad gäller föda och dryck.

De här trevliga typerna, som jag maskerat, har olika saker för sig när de är ute och promenerar, förklarade de. Från höger till vänster så letar de efter pengar, tänker på lämpliga platser för eldöverfall och funderar på om idag är dagen när ett lik ska hittas på promenaden.

Och när man då dricker öl, så tränger det förr eller senare på. Vilket är ett problem för mig. Jag har jobbat här sedan augusti 2009 och aldrig besökt toaletten. Nej, jag är inte pryd, jag är helt på det klara med att vi behöver tömma ut överflödet, men när jag ser en sådan här rad med dörrar blir jag alltid rädd.

Jag bara vet att bakom en av dem finns en tegelmur och bakom en annan väntar säkert en galen yxmördare.

Nåväl, igår fick jag tips om att vi också har två toaletter bortom skrivarpappershyllornas förlovade land. Jag gick dit, låste in mig, lossade bälten, knappar och drog ned gylfen och brallorna. Då började duschmunstycket prata med mig.

Munstycket: Vad glor du på?

Jag: Ingenting

Munstycket: Do you feel lucky, punk? Well, do you? Tror du att du hinner dra in snorren, slita upp brallorna, dra igen gylfen, knäppa knappen, säkra bältet, låsa upp dörren och rusa ut härifrån innan jag hinner spruta ned ditt skrev så att det ser ut som om du blött ned dig själv å det pinsammaste?

Jag: Antagligen inte.

Fast, just då fick jag ett sms från kollegan som var på lanseringsresa i Småland och det löd som följer:

Tycker bara att du ska veta att ledningsgruppen på XXX* är så fantastiskt nöjda med ditt jobb! R håller upp popversionen och pekar och förklarar och hurrar för hur du beskrivit deras framtid.

Jag svävade upp på små, lätta moln och duschmunstycket kunde ej nå mig med sitt otäcka attackerande.

Kvällen blev fantastiskt lyckad. Alla var glada, men jag ska nog inte gå ut och promenera med vissa människor, tror jag …

*) XXX heter egentligen något helt annat

Korpen och duschorgasm

Ett sataniskt ösregn föll när jag lämnade kontoret i fotbollsdress. Klockan var drygt sju …på morgonen. Vår plan på Heden var vattensjuk, lagkaptenen sjukanmälde sig i sista stund och jag kände redan under uppvärmningen att något i gränslandet lår/derriere inte var helt bra. Vi fick byta plan – till en större. Ont om avbytare. Det regnade förstås. Och så var vi igång. Smärtsam rush. Regnet slutade. Hörna till oss. Min vänsterfot. Nickskarv. Skott. MÅL. Grym hörna, ropade laget. Sen bröt solen fram. Jag avvärjde en farlig kontring. Vrålade Kom igen gubba’ flera gånger. Vi vann. Långsam promenad till kontoret. Ömt lår/rumpa. Stela vader. Blåslagen fotled.

In i duschen. Länge, länge, länge. Intvålande av lekamen och klämmande på ömma muskler. Rengjord och vederkvickt skulle jag precis stänga av duschen, när duschmunstycket sa: ”Snälla, inte nu. Jag är så nära orgasm.”

Förbryllad vred jag på duschen på full styrka igen.

”Precis så, precis så”, kved duschen. ”Åh herregud. Ja, ja, ja …” Och plötsligt slet den sig från sitt fäste och kastade sig av och an i kabinen. Istället för vatten sköt den ut små, glittrande bitar av stjärnstoft.

Det var verkligen häftigt. Stjärnstoftet föll på mitt lår och jag märkte inte ömheten längre. Jag sträckte ut, kände mig lite sportig och njöt när min livskraft återvände.

Duschen föll ihop, flämtade. Jag vred av dess flöde. Den sov redan. Ut ur kabinen, gick jag. Tyst, för att inte väcka den tillfredsställda. En frottering, doftpåtagning och påklädning senare gick jag ut till mitt skrivbord. Jag var oskadd och lycklig.

Fast, säg den lycka som varar. Nu är det kväll och låret/häcken ömmar igen. Men, vi vann. Och det gick för duschen.

En acceptabel dag på det hela taget.

Odramatik och blå nyfikenhet

Jag hade kunnat ljuga och säga att jag skulle storstädat den här lördagen, men att vattenläckan stoppade mig. I ärlighetens namn skulle jag bara duschat lite för länge (mördat några låtar med munstycket som mikrofon) och sen fixat en stor kanna kaffe.

Fem timmar utan vatten orsakar på sin höjd lite aha hos mig. Jag inser hur sårbara vi är, men också hur litet problemet är jämfört med att leva i en miljö där vatten nästan alltid är en hägring.

Okej, några av grannarna i kvarteret hade ett och annat att säga, vilket gubbarna från vattenverket tog med jämnmod. Den griniga tanten som hoppade på dem ner de stod i gyttjan och frilade rören, hon måste helt missat att det är juli och ljust. Kanske hade hon varit utan vatten sedan nio, men nu hade grävmaskinen sedan länge knaprat i sig asfalten och problemet var på väg att rinna bort i takt med att vattnet rann till igen.

Strax efter två, vattnet är på väg tillbaka. Samtidigt har en ambulans parkerat vid min port. En äldre och väldigt snäll dam behöver hjälp – och får det.

På gatan sitter en liten kille på sin klargula cykel. Hjälmen är klarblå och snurrar än mot grävmaskinen och vattenhålet, än mot ambulansen. Han är väldigt många skrubbsår från att bli en del av whatever-folket.

Cykelpojkens upptäckarlust får mig att le. Och jag ler åt en liten kille i barnvagn som strax innan fick se grävmaskinen och nästan vred sig ett varv runt vagnen.

Jag ler vid tanken på ambulansmännen som lugnt hanterar en rutinmässig odramatik, även om den är uppslitande för den gamla damen. Självklart ler jag också mot de brandgula gubbarna som nu skyfflar igen hålet och vrider på vattnet igen – odramatiken över, alla kan koka kaffe och te i Olskroken igen.

Tjugo i tre. Ambulansen är borta. Den lille cyklisten upptäcker något annat nu. Den översvämmade gatan är torrt grå, bara några leriga hjulspår skvallrar om morgonens odramatik.

Leendet vill inte försvinna. Jag tänker på den berusade mannen i natt, han som trillade in i ett bord på Bitter. Ingen blev arg utan hjälpte honom och sen satt en flicka på en mur med honom och pratade glatt till han fick hjälp av sjukvårdare.

Jag minns plötsligt flickan i rullstol som jag såg igår. Hur jag log när jag såg hennes stora leende. Hon rullade gatan fram, klädd i sin finaste sommarklänning och var på väg mot ett vackert äventyr (gissar jag).

Odramatik får mig att le och är allt som behövs för att jag också för alltid ska förbli en liten pojke i klarblå cykelhjälm som undrar, fantiserar och drömmer.

Dags att sjunga i duschen. Vattnet är åter. Tror Robban Brobergs gamla dänga ligger bra till…

Advokater i badrummet

Alla som någon gång sett skräckfilmer vet att skuggor på andra sidan duschdraperiet är av ondo. Idag anade jag trenne sådana, slet undan draperiet och insåg att min värsta mardröm hade besannats.

Nix, det var inte de tre galna massmördarbockarna Bruse som stod där. Framför mig stod tre advokater i perfekta, grå och helt ointressanta kostymer.

Den kortaste sträckte fram en stämning.

– Å STIM:s vägnar. Du har utan tillstånd framfört upphovsrättsskyddad musik offentligt.

– Jag sjunger i duschen, sa jag.

– Det är rätt lyhört här, sa han. Dessutom har jag häftat fast en stämning från dina grannar som yrkar ersättning för sveda och värk.

– Några ska få termiter i sina brevlådor, sa jag. Sen vände jag mig mot den något längre lagvrängaren.

– Jag har en stämning som gäller illegal nedladdning från kl. 17.23 till kl. 18.18 igår, sa han.

– Stopp, sa jag. Då var jag inte ens online. Då låg jag på min spikmatta.

– Exakt, sa advokaten. Stämningen kommer från en indisk sekt som skaffat sig copyright på den här formen av nedladdning.

– Det är ju sjukt, och dessutom högst tveksamt om det är rätt ord de använder. Avslappning, urladdning, massage och så vidare låter mer troligt.

– De har även alla rättigheter till det, sa advokaten.

– Kan det bli värre, sa jag och tittade på den tredje advokaten, som var längst av dem. Ska du stämma mig för att jag illegalt fildelat en liter Arla med mitt Alter Ego.

– Självklart inte, det låter ju som en dålig ordvits. Nej, jag tänkte överlämna en god stämning från året som just inletts.

– Jaha, sa jag och insåg att det här var en väl märklig morgon. Jag stod med tre stämningar i ena handen och duschhandtaget i den andra.

– Ha en trevlig dag, sa den långe

– Ha en trevlig dag, sa den mellanlånge

– Fin snopp, sa den korte

– Ut härifrån innan jag vrider om duschmunstycket till hård stråle, sa jag (hotfullt).

Advokaterna gick, jag tvagade mig, frotterade årsringarna och slängde stämningarna bland de andra i min stora stämningskorg.

Sen plockade jag fram megafonen, funderade och satte den mot munnen. Skit i STIM, nu skulle grannarna få höra min sopranvariant av O helga natt… In your face, neighbours