Duvors fäbless för att hemsöka mig

Jag gillar duvor, det skrev jag om för inte så länge sedan. Tyvärr gillar duvor mig också.

Det bevisades två gånger hösten 2008 (?) när de sket på mig på exakt samma ställe. Precis, jag satt i samma stol på samma läktare på samma fotbollsarena när duvor tvenne gånger öppnade kloakerna i min absoluta närhet.

Mina kompisar har haft väldigt roligt åt detta och skrattar så fort en duva närmar sig. Hade de varit med igår så hade de brutiti ihop. Jag var på väg upp mot Familjen (restaurang) när det säger SPLAT!

Jag lyckades tydligtvis passera under en duva som förmodligen deltagit i en hetsätningstävling och sen avslutat det hela med en överdos katrinplommon och nu bara bestämde sig för att släppa ut alla mödrars heliga duvskit.

SPLAT!

Axeln, skuldran, skjortärmen, ryggsäcken … allt täcktes i en sörja med alldeles för många nyanser av brunt.

Mitt sällskap hade förstås inget emot att skratta ihjäl sig och så var det bara att lomma hem med en fuktig skjorta och en omisskännlig lukt av färskt bajs lite för nära näsborrarna.

Ombyte följde och sen åter till staden för en – trots allt – skön kväll med bästa kollegorna. Visserligen ifrågasatte någon min beskrivning av skiten med motiveringen: ”fåglar äter ju bara frö, det kan väl inte lukta”. Och några tyckte förstås att det var en god idé att bara fortsätta skratta åt mig.

Men, men … jag bjuder på det. Duvorna måste också skita och hellre på mig än på ett oskyldigt barn.

Lyckligtvis fick jag enbart uppmuntrande och stöttande kommentarer på Facebook som tröst.

Vem behöver duvor med sådana vänner?

Duvorna är de ledsnaste av fåglar

Jag satt på ett fik i Fitzrovia i söndags. Frukostkaffet och mackan var avklarade när två duvor kom fram. Paret på bordet bredvid sparkade ut mot fåglarna som tillfälligt flydde sin kos.

Då slog det mig. Duvorna är verkligen de ledsnaste av fåglar. Och, det är inte så konstigt när de är lite som tiggarna alla ser ner på i våra städer. När helst en duva närmar sig blir folk arga. Små sparvar och finkar kan accepteras, måsar och trutar vågar ingen mucka med, men duvor är föraktade och ständigt bortjagade.

Det är ett mysterium. Å ena sidan är duvan symbolen för freden, å andra sidan kallad flygande råtta; vår innersta dröm, men samtidigt vår spottkopp; kära människor är turturduvor, men två duvor är dubbel anledning att jaga bort.

Så insåg jag att en av duvorna haltade. Dess lilla vänsterben var brutet och så fort den stod stilla, då var det på ett ben. Ytterst mödosamt och förmodligen smärtsamt stapplade den omkring, jagades smulor från bord där den aldrig var välkommen. Lite som tiggare måste känna sig när kalla blickar är allt som riktas mot deras frusna och utsträckta händer.

Duvorna såg så ledsna ut på trottoaren. De gick, nästan kuvade, men för hungriga för att flyga så långt bort som för många önskar dem. Jag skjutsade ned de sista smulorna på trottoaren. Det var det minsta jag kunde göra för en väldigt halt duva med de ledsnaste av ögon och den halta duvans sambo.

Duvor har också hjärtan, hungriga magar, ännu hungrigare ungar och drömmar. Duvor är också människor.

Fåglar och andra människor

Nu är det tekniskt sett vår skriker den lokala morgontidningen ut. Och vid kajen är byggjobbarna färdiga – vilket verkar vettigt, för det står på skyltarna att jobbet ska vara färdigt till våren.

I ån simmar gräsänder och gräsänklingar. De förra är feta och lyckliga. De senare är lite vilsna och frusna. De förra kvackar och gläds över gammalt bröd. De senare skäller på pensionärerna för att de inte har hämtpizza att slänga ut i ån.

I Brunnsparken byggs fågelbon för människor. Uteservering kallas de visst med ett annat ord. Här kommer omättliga och gapiga människoungar att sitta hela våren och bara kräva att få matas. Den som gapar mest får mest och blir störst (svin).

På bron över floden Hamnkanalen sitter en kritvit duva. Väldigt vacker. Hur kommer det sig att det heter turturduvor och fredsduva när vi normalt sett skyr duvor som pesten och kallar dem råttor?

Jag tänkte fråga den vita duvan det, men inser att den inte var så vacker. Den har tagit på sig en liten luva och ska på möte i Duv Krax Klan. Tydligen ska en lynchmobb hitta den sibiriska björktrasten och ordna till saker och ting innan stadens ornitologer hinner dit och fredar den gästande pippin.

Klart slut från den här främmande fågeln.

Sur realist vs. surrealist

  • En sur realist ser ännu en persisk affär som ljuger om att mattorna säljs långt under inköpspris.
  • Surrealisten ser att den näst översta mattan är en flygande matta som tar en rätt till Oman.
  • En sur realist kräks över att Avenyn är världens gråaste gata så här års.
  • Surrealisten följer de knappt skönjbara mönstren i gatstenarna och hamnar i en roligare värld.
  • En sur realist ser det tristessdragna sprayspåret som solkar ner husfasaden.
  • Surrealisten ser avgaserna från Dr. Snuggles gamla hederliga Sprutti Bang Bang.
  • En sur realist suckar över att det är spårvagnskö i Brunnsparken igen.
  • Surrealisten ser att spårvagnarna är hundar, som bara stannat för att nosa på varandra.
  • En sur realist tycker att Brunnsparken är full med äckliga duvor och skränande måsar.
  • Surrealisten fascineras av att det är en gigantisk speeddejtingdag för fåglar.
  • En sur realist muttrar om att kajornas tjattrande i träden är olidligt.
  • Surrealisten lyssnar när de snackar om GI, var daggmaskarna är bäst och huruvida söder faktiskt är åt det hållet.
  • En sur realist äcklas av att vattnet i slussen vid Ullevi stinker.
  • Surrealisten stannar där varje dag och hoppas på att Näcken ska göra helikoptern.
  • En sur realist hävdar att det är sjukt att lägga gymmet vägg i vägg med ett bageri.
  • Surrealisten tar med sig sin surfingbräda och hoppas få glida iväg på ett moln av baguettedoft.
  • En sur realist inser att den där påsen ostbågar som köptes kommer att öka bukfetman.
  • Surrealisten brukar då och då hitta en ande i påsen och få önska sig tre dipsåser.

Eller som Hurricane #1 sjöng:
We don’t live in the same world. Take a step into my world.

Jehovas duvor

Första arbetsdagen och jag smög längs ån för att inte väcka änderna. De var dock redan vakna och uppenbart ilskna. Orsaken spatserade omkring på gångvägen.

– Shit, Jehovas duvor, sa jag.

En duva såg mig och kom fram med frälsning i sin blick.

– Allt är inte gräsänder som kvackar, sa han/hon/det. Har du läst om vad himmelen erbjuder?

Pippin höll en liten pamflett mellan vingen och kroppen. Med hjälp av näbben lyckades den flytta skriften till mina händer. Jag tittade klentroget på den.

– Vakteltornet, det var det lamaste namn jag någonsin läst, sa jag.

Duvan log (om duvor kan le).

– Min son, i himlen kan du flyga som en fågel, men bara om du släpper in oss i ditt hjärta. Du har förblindats av gräsänder, men de är inte himmelens utvalda fåglar. Varför tror du de jämt simmar i minimala vattendrag?

– Är det frälsningens belöning att jaga brödsmulor på Drottningtorget då?

Duvan log fortfarande (tror jag).

– Den som slita ont under det jordiska livet skola komma till ett överdådigt fågelbord och ändlösa fält proppade med daggmaskar, säger profeten Hacke Hackspett.

– Du får nog hitta alternativa sätt att frälsa mig – fågelfrön och mask var aldrig något jag önskade mig när jag var liten och fyllde år. Jag är mer pommes frites med korv-typen.

Duvan skakade på huvudet.

– Sannerligen, det är större chans för en struts att hitta en höstack i knappnålshuvudet än det är för dig att komma till paradiset.

I samma ögonblick slog sig en ormvråk ned på gången. Duvan bleknade.

– Yo, man, sa vråken.

– Buteo Buteo, sa jag.

– Rastafari är den rätta vägen, sa vråken.

– Jag följer dig, sa jag. Men, måste jag äta ormar?

– Nä, men himlen får väldigt mycket roligare färger när man gör det, sa vråken.

I samma ögonblick kravlade en gräsand ur vattnet och satte sig under ett träd.

– Du är…, började jag.

– Buddhist, sa gräsanden.

– Äh, vad fan, sa vråken. Vi skippar rastan, jag klär ändå inte i dreadlocks. Han hoppade bort och satte sig under trädet.

– Du som är gräsand, har du koll på bra röka, började rovfågeln.

Gräsanden ryckte på fjädrarna i en kanske-kanske-inte-gest.

Jag gick till jobbet och när jag gick hem satt de fortfarande där och log. Vråken med en fimp i näbben.

– Fan, ankan. Är det här nirvana?

– Nej, det är commerce utan filter, sa ankan. Det är bra skit.

Vråken nickade och jag kom på att jag från och med nu ska ta en annan väg till och från fabriken.

Jag förlorade 3,2 miljoner idag

På väg till matchen mot postorderbönderna från Borås sprang jag in hos den lokale bookmakern.

– Hej, en dubbel. 100 spänn på att Blåvitt vinner med 5-2 och att jag – än en gång – får duvskit i håret under matchen. Vad är oddset.

– 320 000 gånger pengarna, sa bookmakern. Men, tyvärr är det spelstopp precis nu. Ledsen.

– Nåja, sa jag. Det är ganska osannolikt att det skulle inträffa. Jag har förmodligen sparat en hundring.

… nu känns det lite surt, faktiskt. De där 3,2 millarna hade suttit gott. Bättre än duvskiten satt i håret idag – och nästan lika bra som förintelsen av Hobbex FC…

Lita aldrig på en nickande duva

I morse, på väg till jobbet, sneddade jag genom Brunnsparken. Där traskade en massa duvor omkring och hade just inget bättre för sig.

– Var det du som sket på mig, frågade jag alla duvor.

Och alla fortsatte gå ivrigt nickande… Alla erkände. WTF? Jag trängde upp en av dem mot fontänen och vrålade: Vem skyddar du? HA? Vem skyddar du? Svaret uteblev. Duvorna håller ihop. Det är dem eller jag. Kriget är igång. Trummorna mullrar.