Etikett: Eldkvarn

Julfrid (en återblick i stresstempo)

Försiktig uppladdning (julafton)

Jag går längs en alldeles för varm väg. Den gröna grässträngen i mitten för mig dit, dit där granarna bor. Gräset är förvirrat djupgrönt; snön har inte kommit och sagt att det är vinter, så gräset tror naivt att det är vår. Jag hämtar en gran, bär dess doft nära mig. Det är det enda som minner om jul runt mig.

Kvällen är lugn. Traditioner på väggar, i gran och från teven. Karl-Bertil säger det jag tror på, påvar och annat predikar annat jag tror på – kärleken – men deras retorik och deras maskeradkostymer kan inte dölja att på skalan god-dålig kan jag inte placera dem som tunga vikter på den goda sidan. Kärleksbudskapet hänger som en ihålig och sönderblåst fasadvepa över övergrepp på barn, demoniserande av homosexuella och en aidsfrämjande misstro mot kondomer. Det är vackert och kören sjunger strålande, men jag kan inte tro på dem. De känns som den där koppen glögg för mycket, för mycket sötma, för lite god smak.

Pang på (juldagen)

Jag griljerar skinkan. Mjölkfritt ströbröd? För A:s skull! Självklart. Kommer R och B? R är judinna och B muslim? Det är mycket gris, va! Aha, de har egen kalkon med sig. M är vegeterian, men äter väl fisk? Vet vi inte? Okej, messar brorsan. Hur veggo är M? Fett veggo! Okej, du är för gammal för att skriva så, men jag fattar. Tar ni med er specialkost till henne? Dags att steka. Har vi mjölkfritt margarin. Blanda inte nöt och fläsk nu, Anjo. Den stekspaden till nöt, den till fläsk. Skvätt inte stekfett på M:s vegetariska tallrik. Stoppa inte ned handen i A:s godispåse. Man får inte sno godis av barn och du har redan nallat mjölkchoklad – hon har ju allergi!!! Där kommer W. Ge farbror en kram! SMACK! Tack för örfilen, gullunge. Har vi ingen snaps? Vi har snaps! Har vi inga snapsglas! Räcker maten? Herregud vad mat vi har igen. Oj, tog B den starka senapen och trodde det var sås? SMACK! Tack för örfilen, gullunge. Barnklappar utdelas. Nej, vänta på din. Den är till någon annan. Barnklapparna slut. Vuxenlotteriet vidtar, tolv nummer. Fint, där fick jag nummer 12! Sällskapsspel. Nej, du får inte gå upp till övervåningen, W, trappan är farlig. SMACK! Tack för örfilen, gullunge. Kaffe? Jag borde inte äta mer choklad, choklad- och havssaltsdoppade popcorn med mycket mera. Tack och hej alla. Jag går och lägger mig nu …

Eldkvarnsfärd (annandag jul)

Vi åker innan gryningen, jag och svågern. Jag tänker på Eldkvarn, det är en sådan färd. Pluras ord följer mig. Det är som om varje gatlykta föder fraser, strofer och rader som beskriver vad jag vill och vart jag önskar.

Det har varit en fin jul, men det är den sista som är så här. Jag har lappat och lagat ihop mig hela året. Nästa år vaknar jag bredvid någon jag älskar på julafton och får och ger en julklapp som varken är överraskande eller inslagen, men å andra sidan den enda vi verkligen önskar oss. Det blir en jul som låter så här.

… god fortsättning, jag behöver inleda en fantastisk början känner jag.

Plura sammanfattar mitt nu med tio ord

Jag tror att Plura, högst ovetande om det hela, har sammanfattat mitt nu, och det jag till slut fattade var vad som krävdes för att må bra – och han har gjort det med tio ord.

Det handlar om att skjuta sönder nio år av ickeliv – två år i en sekt, sju efterföljande år där jag kröp ihop under minnena – och göra det med kulspruta. Att bara meja, tills inget återstår. Ett förintelseslag mot demoner, vålnader och osaliga andar. Att, även när det verkar meningslöst, skjuta magasin efter magasin ut i en till synes tom rymd, för att dels träffa de osynliga spökena, dels låta kulorna fylla de svarta hålen i mitt universum.

Det handlar om att våga riva scenen där jag spelade den välrepeterade, välfriserade, välartikulerade och väl vördnadsfulla huvudrollen i för många vanföreställningar. Att låta brädorna förtäras i ett bål, där jag ständigt är redo att blåsa ut all luft från mina lungor för att ge den renande elden mer kraft skulle den falna ens det minsta.

Det handlar om att säga hej och välkommen åter till de jag gömt, för att deras värme ansågs göra mer nytta om jag blåste in den i ballonger. Jag trodde, väldigt korkat, att jag fick lyftkraft i livet genom att gömma deras sanning och, uppskjutande i ordets felaktiga betydelse, reducera dem till drivkraft. Att våga sticka sönder ballongerna, släppa ut smärtan, blodet och allt som inkapslats är viktigt för att glömma, minnas och leva. Om jag inte flyger direkt när jag gör det? Ja, men jag står stadigt på marken och kan vandra tryggt, utan att lita på färgglada, av litenhet, uppblåsta ballonger som vägvisare.

Det handlar om att vända, istället för att gå hukande in i ett töcken fyllt av påklistrade och till påfåglar målade grisar. Att inte le åt en ärlighet som kommer långt efter kamratskap, både i ordlistan och i verkligheten. Att inte bländas av bladguld på en lyxkryssare, utan våga stå på knä i vattenpölen och le åt en liten pojkes murkna barkbåt för att den byggdes av en öppen själ, inte av några dolda skäl. Att förstå att den vackraste båten seglar i hans fantasiflotta och att de överprisade lyxfällorna är det verkliga vrakgodset.

Det handlar om att göra rätt, att lyssna på det hjärta som slagit i så många år, även om en klåfingrig fasad tryckte på mute 2002. Att låta en själ vandra som en ballerina i trasiga clownskor på en lina, som egentligen är ett bungyrep, utan att vara ett dugg rädd. Att låta en hjärna säga sitt, men också att lyssna på en mage som kan annat än att kräva ’något gott’ lite då och då.

Det handlar om att lägga regelverken i malpåse och slita ned bullorna jag spikade upp under den stora deformationen. Och att förbjuda motboken som jag antog var mitt enda hopp under den lågintensiva depressionen. Istället ska jag fylla bladen med det mitt hjärta alltid knackat med morsekod – det som så länge misstogs för stress över varför jag inte nått dit, men var min livslust.

Det handlar om att förstå att det vackra inte är det bekväma, enkla, tysta, förklenande, förnekande och förnöjda. Att inget av det och de som förlorats är för att jag någonsin varit för liten, utan för att jag aldrig förstått hur stor jag kan vara och klädde mig i en illasittande kostym i en färg som jag kamouflerades perfekt av. Det handlar om att alla illusioner jag klistrat, som svarta sopsäckar med plats för allt möjligt hopp, över mina fönster mot livet måste försvinna, så att den friska luften och solen når fram.

Det handlar om det som Plura sjunger så bra med endast tio ord och som egentligen sammanfattar allt jag just vräkt ur mig:

Nånting måste gå sönder för att himlen ska va’ blå!

Jag har ett akustiskt hjärta

Det finns något med akustiska gitarrer. Även när de är sorgsna har de ett slags melankoliskt hopp om bättre mornar. Deras klagan är ändå ett sätt att längta hennes länder. Att tro på det du inte har. Jag älskar akustiska gitarrer.

Idag njöt jag av när Plura och Carla lekte, glömde texter och tråkade varandra. Det var som att komma in från regnet. Två män, två hjärtan som båda är av första klass sjöng sin bröllopssång och om vikten av att hålla huvudet högt. Här fick jag smaka på livet för tennsoldater och ta mig runt solen. Jag fick känna igen mig i singelns klagan när de slog fast att du älskar inte mig, följde med till en så välbekant småstadskväll och kände lusten väckas när det var dags att säga älskling kom. Sen reste vi tillsammans, jag och ackorden, mil efter mil. Vi blev fulla för kärlekens skull letade efter nådens hand och allt slutade med en dröm om ett hus på stranden.

Är du uppmärksam och kan din sak så hittar du hela spellistan till Eldkvarns brunch i förra stycket. Kvällen? Tja, efter gårdagens pang kändes det svårt att överträffa – och det gjordes inte heller. Väldigt bra ikväll, men gårdagen var höjdpunkten. Om vi nu inte ska ge oss in i hur mitt hjärta och akustiska gitarrer är sammanflätade …

Okej, vi gör väl det då.

Akustiska gitarrer leder mig. Deras sökande och enslighet är min längtan. Ett klagande solo från dem är som att ställa mig i en dal där jag skaver fram orden: vill, vill, vill. Och sen väntar jag på ekot, låter det skölja över mig och bara viker mig för det som drabbar mig. Storheten.

Akustiska gitarrer kan berätta min lust som inga andra instrument. De kan berätta om kärleken jag vill ge, leken med henne som hela världen kan höra och de viskande löftena som bara är våra.

Akustiska gitarrer är mina fyrar och klart mer exakta än allt vad gps-trams och väldesignade dejtingsidor heter.

Amen. God natt.

Ibland är dagen efter bättre

Första kvällen med Eldkvarn var bra, men gårdagen var fantastisk. Ja, dagen var väl inte så underbar. En seg början, jobbigt frukostjobb, ett par timmars middagsvila innan lunch och sen ut i Helsingborgs ovimmel. Rejäl husman, en stor latte (storebror lyckades inte riktigt riva inredningen) och sen var man med i matchen igen.

Och när Eldkvarn så anspråkslöst som bara de kan släntrade upp på scenen var man sugen på något stort. Plura var tydligen inte nöjd med torsdagen och flyttade runt i såväl låtlista som låtordning. Well done, om man säger så. Så här utvecklade sig kvällen:

Fritt land:  En vacker, vacker låt som känns som om den hela tiden närmar sig ett klimax, redan här imponerar Plura med en underbar röst.

Småstadskväll: Ove dyker upp med sin trumpet. Trumpet är grymt.

Största skvallret i stan: En av mina absoluta favoriter. En skön uppgörelse med en före detta. Här växlar Plura till lite mer rasp i rösten. Väldigt bra.

I skydd av mörkret: Jag tror aldrig att jag har hört den här låten bättre. Verner ger trummorna en våldsam omgång.

Å hej å hå: Är det här den kompletta beskrivningen av en överjävlig baksmälla? Din marmeladhjärna brer på som förut … Ja, ni fattar.

Nedför floden: Systern till I skydd av mörkret och en verklig höjdare. Carlas gitarrsolo är underbart.

Varje steg du tar: Mycket bättre än på torsdagen. Carla närmast mejslar in solon, Verner bankar och allt i den här låten skriker längtan. Och så innehåller den en av mina favoritfraser: Du är dagen i mig, du är gathörnen av längtan. Den vill jag sjunga för henne någon gång.

Min brud: Samma här, växer rejält andra dagen. Ingen av de mest klassiska låtarna, men riktigt, riktigt bra.

Kärlekens tunga: Den har tydligen spelats live i 6,4 dygn i sträck om man lägger ihop konserterna. Och, ändå blir den aldrig trött. Makalöst.

Kungarna från Broadway: På sätt och vis är det här Eldkvarns nationalsång och berättelsen om tre bröder känns rätt träffande där jag sitter med mina två bröder. Avslutningen är magnifik.

Ikväll: Pianot klinkar, Carlas gitarr får mig att tänka cembalo. Det här är en vacker nedvarvning av det första setet.

Vägen till paradiset: Claes visar ett sällan skådat fighting face här och det är bara början. Ett ytterst samlat sound i den här låten.

Be-bop-a-lula-land: En låt som kan få vem som helst att spritta till. Plura gurglar fram delar av låten. Claes har ställt sig upp bakom sina instrument och tagit av kavajen (är inte ofta man ser det). Det är pang, pang, pang.

Barn av sommarnatten: En visslande cykelutflykt till ungdomsåren, när man sommarjobbade och livet låg framför en. Top notch.

Ett hus på stranden: Visst upplopp när två medelålders damer ställer sig framför mixerbordet. Resten av publiken bara njuter.

Blues för Bodil Malmsten: Varje gång jag hör den tänker jag: hur fan lyckas han komma ihåg hela den texten? Ove tittar in och spelar ett trumpetsolo som både är ensligt och vackert.

Mina stjärnor har slocknat: En given favorit och det här är Carlas låt. Gitarrsolot är magnifikt och tycks bara bli längre och längre.

Chevrolet: En första vers med bara Plura och en sökande orgel. Längtan byggs på när resten av bandet stämmer in och Carla plockar fram sällsamma gitarrslingor som verkligen säger: jag reser på norrländska och mycket öde vägar.

Lilla Sofie: Carlas minspel är häftigt, och den här låten så annorlunda från allt hans bror skriver. Bra, men jag längtade efter en annan Carlalåt.

Fulla för kärlekens skull: Alltid, alltid, alltid fantastisk.

Kommit hem: Ett överraskande första extranummer, men jag klagar inte. Jag älskar den här låten. Jag vill att den ska handla om mig och henne.

Jag är det hjärta: Armar uppåt sträck! Det här är den stora handklappslåten. Verner bombar.

Kungsholmskopplet: Det är inte ofta Carla lirar tre egna låtar, men nu så – och vilken avslutning. Jag vet inte hur lång den är den här kvällen, men det är gitarrsolo och orgelsolo och en värdig avslutning.

Efter det var det inte helt fel att somna rätt tidigt. Jag hade fått allt jag behövde och klarade av. Finns någon som garanterat hade velat sitta där jag satt, så mycket kan jag väl säga …

Eldkvarn, del 1

Vi är på turné, jag och två bröder. Det är Eldkvarn, Eldkvarn och åter Eldkvarn.

Igår dessutom en försvarlig mängd öl, trassel med PIN- och PUK-koder hos vissa och polsk korv. Som vanligt är Helsingborg en stad där det alltid finns äldre damer med rollatorer på pubarna och runt hörnet från hotellet – som fått en skön uppfräschning – ligger en polsk livsmedelsbutik. Jag är inte helt säker på vad det är för korvar vi köpte, men de gjorde sitt jobb, tror jag…

Låtlistan igår (om jag tolkar mina kråkfötter och det begränsade minnet rätt):

I skydd av mörkret – Nedför floden – Kungarna från Broadway – Småstadskväll – Fritt land – Kärlekens tunga – Varje steg du tar – Min brud – Å hej, å hå – Största skvallret i stan – Ikväll – Alice – Bebopalulaland (eller hur den nu stavas) – Barn av sommarnatten – Blues för Bodil Malmsten – Mina stjärnor har slocknat – Chevrolet – Lilla Sofie – Fulla för kärlekens skull – Pojkar, pojkar, pojkar – Vägen till paradiset – Jag är det hjärta du har väntat på

En bra början, men jag misstänker att det blir bättre ikväll. Nu är det buffédags. Det blir ännu en kväll en bra bit från GI-träsket. Fint är det.

Dagens bloggande är därmed lite mindre av det vanliga, men jag samlar väldigt fina uppslag i tankarna. Något säger mig att det kan bli ett fantastiskt nedslag i natt (eller i morgon bitti).

Dags att bli full för kärlekens skull …

Norrköping har pajat mitt kärleksliv

Det må tyckas vara hårt att beskylla en hel stad för att vara orsaken till mitt singelliv, men j’accuse Norrköping.

Tack vare den stadens musiker kan jag aldrig vara ihop med kvinnor som heter Anneli, Alice och Madelene. Bevisen finns i Spotifylänkarna nedan.

Hade jag varit ihop med en Anneli, hade jag – precis som gamla män gör – vaknat i gryningen och ruskat liv i henne/sabbat hennes sköna drömmar genom att sjunga:

Vakna nu Anneli, männen från Venedig,
de har stängt sin fabrik, du är faktiskt ledig

Och vilken flicka, döpt/namngiven till Alice, skulle i längden stå ut med en man som när hon leende och kärlekstörstande frågar om vi ska gå och lägga oss svarar med att sjunga:

Alice, himlen kan vänta,
det finns en väg, en plats i solen,
för varje människa

Dessutom tror jag inte att någon Madelene skulle stå ut med att ringa till mig, när hon undrar var jag är, och alltid få höra en raspig röst (med pubskrål i bakgrunden) som i sång lovar:

Madelene, jag kommer hem,
jag kommer hem till dig

Enligt Statistiska Centralbyrån har över 53000 kvinnor något av ovanstående namn som tilltalsnamn (inklusive alternativa stavningar). Tack vare Eldkvarn och Magnus Johansson finns det 53000 kvinnor jag aldrig kan uppvakta.

Det är oerhört upprörande och därav mitt ställningstagande i titeln på dagens post.

J’accuse Norrköping och bevisen är entydiga. Musikens makt är stor och jag har dukat under för Norrköpings hypnotiserande musikers verk. Allt är Pekings fel som fött fram dessa musiker. De tvingar mig till ett beteende som får mig att ratas av över 53000 kvinnor.

Varför kunde ni inte nöja er med att producera Jalle, Julle och Hjulius?

Räcker det inte med att ni förstör mina och alla andras drömmar genom att härbärgera apokalypsens fyra ryttare, även kända under namnet SMHI, och sedan skicka ut dem med illavarslande femdygnsprognoser?

Ni har fött fram störande objekt som Clabbe, Ragnar Dahlberg och Peter Harryson – och det är ju så att BP:s värsta läcka, all olja inkluderad, Carl-Henric Svanberg bodde i er lilla stad.

Har ni inte med ovanstående gjort tillräckligt ont? Var ni också tvungna att drastiskt minska mina chanser till kärlekslycka?

J’accuse Norrköping, för tjyvingen!

Som ljuv musik

  • Plura&Carla ihop med symfonikerna på fredag
  • Band of Horses nästa helg
  • Woven Hand i maj
  • Jackson Browne i juni
  • (gissningsvis Eldkvarn i juli – kanske i staden där man inte får sälja pommes frites efter midnatt)
  • Way Out West i augusti

…det börjar arta sig till en fantastisk sommar. Åtminstone ljudmässigt. Nu ska bara solen lysa samt Birro och Tomas Ledin förbli tysta, så blir det  kanon.

Kärlekens väg

Min store hjälte, Plura (den störste är förstås Kakmonstret) åkte dit för kokaininnehav i morse, men det förändrade ingenting när han kom till Annedalskyrkan på kvällen.

Till Claes von Heijnes pianospel gick han längs bänkraderna och stämde upp i Bröllopssång. Ännu en mässa med Eldkvarn. Allt inleddes dock med Valle Erlings intro – jag har en gång haft äran att intervjua den här otroligt trevlige rackaren. Han presenterade sig då som ”en musiker som extraknäcker som läkare”.

Totalt tio låtar plus en väldigt rörande predikan blev det. Att bygga en predikan på Pluras evangelium och inte fullt så glada kärlekstankar är verkligen något kyrkan mår bra av.

Låtlistan och betygen kommer här:

Bröllopssång: ****
Alice *** (väldigt bra, men Alice är normalt ännu bättre)
Skiss över Änglarna från Cadaquez ****
Nedför floden *****
Det gamla landet ***
27 ***** (otroligt briljant)
Ut i det blå ****
Chevrolet ****
Kommit hem *****
Huvudet högt *****

Det är märkligt, men Eldkvarns mässor i Annedalskyrkan har alltid haft en roll i mitt liv. Antingen för något som hände då, eller för människor som förknippas med de här dagarna.

Den första talade A ofta om. Han var kock och en av de mest kärleksfulla människorna jag mött. Senast jag hörde något om honom sov han under en presenning under en bro i en stad utan namn.

Den förra besökte jag och Pauline. Det var vår sista kväll ihop (det visste vi inte då). När Plura sjöng Bara för din skull lutade hon huvudet mot min axel och vi visste båda att något var fel.

I dag avslutades kvällen med tråkningar på Temple Bar och sen en kort promenad med en ganska färsk vän, som också är en av de klokaste och mest lättpratade människor jag vet.

Kärlekens väg. I kväll var det Linnégatan med en underbar vän. I morgon? Det vet ingen.

Plura är bäst, förresten. Trots debaclet i morse. Missa förresten inte hans och Mauro Scoccos matprogram på TV8 (torsdagar kl 22). Det är helt briljant!

En regnmetares sång

Henrik, hotelldirektören, såg lycklig ut. Både han och jag skakade på huvudet. Hur orkar Eldkvarn? Efter en fantastisk brunch (se längre ned) gick hela bandet, tidvis förstärkta av Jesper Lindberg och Jesper Lindbergs fantastiskt brokiga skjorta, upp på scenen och drog av tjugotvå låtar. Vad sägs om den här låtlistan?

  1. En regnmetares sång
  2. Vägen till paradiset
  3. Be-Bop-A-Lula-Land
  4. Man utan namn
  5. Blues för Bodil Malmsten
  6. Mina stjärnor har slocknat
  7. Chevrolet
  8. Ett hus på stranden
  9. Kråkor och konjak
  10. Älskling kom
  11. Hunger hotell
  12. Söder om midnatt
  13. Somliga går med trasiga skor
  14. Fulla för kärlekens skull
  15. En ledig man
  16. Kärlekens tunga
  17. Största skvallret i stan
  18. Pojkar, pojkar, pojkar
  19. Ett litet finger til
  20. Här är det hjärta…
  21. Nedför floden
  22. Inget bra för mig själv

Extra kul är spelglädjen, solon på alla instrument och att de bara ger järnet. Carlas solo i Mina stjärnor har slocknat var magiskt.  Jesper Lindbergs stora leende när han spelar banjo värt entrén bara det. Det är wow…

Ett år till nästa tripp till Hotell Nouveau. Nedräkningen har börjat.

… och av någon anledning kom alla ihåg oss från i fjol. Förstår inte varför.

Brunch

Jag har varit på världens bästa brunch idag. Vad vi åt? Vad vi drack? Oväsentligt.

Här är orsakerna till extasen:

In från regnet
Bröllopssång
Huvudet högt
Du älskar inte mig
Tennsoldater
Ett hus på stranden
Man över bord
Kommit hem
Nånting måste gå sönder
Bröllop i Bolivia
Mil efter mil
Barn av sommarnatten
Kärlekens tunga
Kungsholmskopplet

På scen, Plura och Carla, understundom hjälpta av Jesper Lindberg.

Herre min skapare vad bra. Nånting måste gå sönder var smärtsamt vacker. Mil efter mil är en underbar resa. Man över bord en sällan framförd raritet. Och, Huvudet högt, är en av de verkligt härliga och av många bortglömda låtarna.

Snart kväll och mer konsert. Först poolen och bastun.

…efter sista kapitlet, vill man ännu en rad.