Jag satte dit tillfället …

Det är visst tillfället som gör tjuven. När jag fick reda på det så grep jag tillfället i flykten, tog chansen och såg till att fånga dagen när jag ändå höll på. Sen gick jag till landsfiskalen och begärde att denne skulle bura in busarna. Han lade omedelbart ned utredningen, som självdog på golvet.

Jag kände mig besviken, såg hur mitt civilkurage trampades på, och kände mig modstulen, jag ville skylla tillfället för stölden, men det fanns precis bredvid mig – det var oskyldigt.

Kanske såg jag inte den stora bilden ur rätt synvinkel, tänkte jag. Så jag lånade andras glasögon för att via dem, med egna ögon, se på saken. Jag kastade nytt ljus över det hela, men bländades och famlade lite i mörkret ett tag och bestämde mig för att gå hem.

Jag tog mig på någon annans skor, men snubblade för att de inte var min storlek, och samma sak hände när jag iklädde mig en annans kostym. Det var dessutom casual Friday och alla andra hade kejsarens nya kläder på sig, vilket fick mig att rodna och känna mig naken (något märkligt givet sammanhanget).

Trots fel skor valde jag att gå min egen väg när jag gick i cirklar som katten kring het gröt och till sist slog jag mig fri, men jag hade aldrig varit fången – så det kändes verkligen som ett slag i luften.

Jag frågade ett ögonblick efter vägen hem, men det försvann innan det hann svara. För att inte gå vilse valde jag att stanna i nuet. Jag frågade en minut om den hade en sekund, den hade sextio, och då undrade jag om den kunde låna mig pengar till en taxi.

”Det kan löses vid första bästa tillfälle”, sa minuten.

”Jag har dåliga nyheter”, sa jag. ”Tillfället är gripet och förd till landfiskalen.”

”Aj”, sa minuten. ”Då finns inget hopp och dessutom är min tid ute.”

Jag försökte dra in minuten, men den stannade ute och försvann snart utom synhåll. Jag hade inte ögon i nacken och vågade inte vända mig och se bakåt, eftersom jag då hade varit blind för vad som komma skall.

”Det finns hopp”, skrek jag och bevisade det genom att lyfta från marken, sen utmanade jag allt och vrålade ”far och flyg”, men jag var inte tillräckligt oviktig för att bli tyngdlös och stod snart, hopplös, på marken. Förtvivlat jordnära tog jag de första stegen hem, men reste snart stegen mot himlen för att nå stjärnorna. Jag nådde trädtopparna, och det var granar, men jag fattade inte ett barr, inte ett enda, och föll till marken.

Jag landade och svimmade så att jag vaknade till liv igen. Klockan var kvart över åtta någonstans i världen och polisen hade stängt. Jag orkade inte tänka själv, så jag tog den på fri fot satta chansen, fångade sen dagen och när dagen kroknade grep jag tillfället i flykten.

”Jag är inte den som gör tjuven”, sa tillfället och försökte kasta av mig.

”Jag vet det nu”, sa jag och klappade tillfället på halsen. ”Galoppera till Borneo nu. Jag behöver en drink.”

 

 

 

 

 

Hösten river

Hösten river ned allt annat än applåder i kväll. Vimmelkantiga löv söker skydd i stora högar som gömmer sig i hörn. Kanske tänker de att de, likt fåglar, är skyddade om de bildar stora flockar. Vinden tar ingen hänsyn.

Jag vaknade vid fyra i morse. Det var som om du var där. Plötsligt, oförklarligt. Jag ville snooza, somna om, dra den andra filten runt mig och låtsas som att känslan var verklig – att du låg där.

Istället gick jag upp och skrev texter alldeles för tidigt. Så småningom stirrade yrvakna och knappt upplysta fönster på mig från andra sidan gatan. De undrade nog vad som pågick. Jag hade inga svar.

En lång dags färd mot en rivande höstkväll innehöll möten, korrigeringar, nya infall, nya uppdrag, avstämningar, kaffe, intensitet, trötta fötter, trött hjärna, trött kropp.

Till slut sa hjärnan: paus.

Jag går ut i den rivande höstkvällen, på väg till hemmet och en liten extra dos av skrivande innan natten. Det är nästan fullmåne, tror jag.

Jag möter knappt någon. Det är tyst, bara några suckande bilar som far fram. I mörkret hörs gräsänder kvacka vackert.

Det slår mig även i afton. Jag har inga törntaggar i mitt hjärta. Därmed inte sagt att livet alltid är perfekt. Det händer att det häftar fast en ros vid mitt bröst med klamrar. Det vill gott, men det svider lite när det händer.

Hösten river. Jag är hemma. Teet är varmt och jag har bara en liten sak att bocka av innan det är dags för sömnen som för mig till veckans sista kraftmätning.

Om jag förtjänar morgondagens bankett och lördagens middag med en god vän? Jag tycker det.

Hösten river. Jag skriver. Och med det usla rimmet fortsätter jag att jobba lite till …

Små korn från fredagen

Morgon

Utanför Pour Bon på Korsgatan har en stor korg med bröd placerats för att locka kunder. Den har bara lockat en liten gråsparv som måste tro att den vunnit Passeridae-fåglarnas motsvarighet till Drömvinsten på Lotto. 30 gram fågel hoppar glatt runt bland 4-5 kilo nybakt bröd. Jag ler stort.

Middag

Det skulle kunna vara en fin bild, en sonson hjälper sin farmor ut ur bilen på en sidogata i centrala Göteborg. Sen ser jag de bistra männen i varje gathörn, de har öronsnäckor och förmodligen delar vapen plats med skyddsvästarna under deras svarta jackor. En pratar i sin mikrofon där han står vid entrén till synagogan. De andra lyssnar, spanar och ser för beredda ut. En polisbil står parkerad intill. Jag känner mig beklämd.

Kväll

Mannen framför mig i bankomatkön sysselsätter sig med den nya folksporten: Att prata högt och detaljerat om sitt kärleksliv i en handsfree-telefon. Tydligen är hans flickvän en lögnare och vill gå ut. Mannen bakom mig i kön äter ytterst tydligt pringles-chips och stoppar in knasterbomb efter knasterbomb  i munnen. Det är som att stå mitt i en värdelös poplåt där ena högtalaren kastar ut en uttjatad refräng och ackompanjeras av ett trött chipsackord från andra hållet. Jag känner mig trängd.

 

Anteckningar från en promenad till jobbet

Den ligger utanför porten, en ros utan stjälk. Kärleken nådde bara nästan ända fram i helgen. Längre ned på gatan ligger en vinflaska utan hals – vad skriker den ut, egentligen?

Från bussen har allt annat än ett pärlband strötts de gångna nätterna. Burkar, påsar från McDonald’s och godis vittnar om att här gick de som inte fick något annat med sig hem. Trutar, ej klädda i renhållningsverkets EU-godkända kläder, gör sitt bästa för att städa upp (rätt högljutt).

En haltande svart hund, strumpa på vänster framtass, är obeskrivligt rörande att se där den nosar sig fram med sorgsna ögon. Det kan jag inte riktigt säga om deltagarna i motvillighetens promenad från vagnen till kontorsvärlden i Gårda. Jo, det är måndag, men ni har ett jobb att gå till och det blir inte löneavdrag om man trivs en smula.

Det lossas material där energibolaget gjuter en ny grund, bokstavligt och kanske också bildlikt? Det är extremt bred götebåsska som pratas av lossarna och det känns på något sätt tryggt.

Smedmästare Karlssons Gångväg löper över Dämmebrons slussar, men få inte något poetiskt i blicken och tänk inte storvulna tankar. Det är en liten träskrutt som är kanske tio meter lång (och då överdriver jag).

Löven är trötta och tunga, detsamma tycks gälla för människorna jag möter – nästa gäng på det där motvilliga stråket. De har uppenbart dragit i sig en överdos av surt och motsträvigt syre på spårvagnarna (där ingen verkar vara glad när man går förbi) och kan inte låta den friska morgonluften ta en glad plats i bröstet.

Den enda som har skäl att klaga är flickan med muskelbristningen, men hon haltar – precis som hunden – tappert och med modig min trots att hennes muskler säger att hon har för långt kvar.

En vidöppen fruktbil står på Stampgatan, så lämpligt på en måndag när alla knyter nävarna och tänker sig starta ett nytt liv. Det är en tid när alla jag möter verkar längta bort, men det finns ironiskt nog ingen kö vid passpolisen.

Längre ned på gatan stuvar en dam in bagage i en bil. Den lilla dörrmatteliknande och grå hunden viftar energiskt åt sina nya väskvänner och dess svans slår nästan in ansiktet på den mycket större och klart mer ointresserade hunden som mest verkar tänka att nu blir det trångt.

Asfalten är sprucken på centralen där spårvagnar verkligen inte rusar fram, kanske en symbol över hur den här staden behöver repareras. I Brunnsparken är varken duvorna eller alkisarna talrika eller fulla. Någon har fortfarande glömt att bygga upp huset som brann på Södra Hamngatan – oklart om det beror på överklaganden eller underprestation – och det är risk för regn senare idag.

Det här är verkligen en helt vanlig måndag och strax är en helt vanlig promenad till jobbet över.

Är glada joggare psykopater?

Att käka frukost och istället för morgontidningens trötthet välja Heidenstams dikter som lektyr har sina bieffekter – i mitt fall en lång promenad i mitt älskade Skatås; det är helt enkelt omöjligt att inte vilja ge sig ut i den svenska naturen och hitta skönheten efter en överdos av jag längtar stenarna där barn jag lekt.

Vid backen mot skogen möter jag två kvinnliga poliser till häst. Hon till höger är ljushårig, ler och säger hej när de skrittar förbi. Hon är så söt att jag helst av allt vill svara ja direkt.

Jag tar av mig solglasögonen när backen leder mig in i ett skimrande liv. Att ha dem på mig i en värld där varje alldaglig dunge rymmer fler nyanser och tolkningar av grönt än den mest fullständiga pms-skala vore ett brott. Min iPhone sover i fickan, lurarna ligger hemma. Att lyssna på musik, förvisso bra sådan, när fåglarna sjunger överallt vore så patetiskt.

Plötsligt möter jag löpare som kommer ut från sidovägen, strax innan Svarttjärn. Jag vill gå den vägen, men är rädd att bara komma till en vägg och slutligen få bevis för att löpare kommer från en annan dimension och att de egentligen är på jakt efter sådana som mig; flanörerna, upplevarna och berättarna. De vill ta mig, förvandla mig till en av dem. De vill att jag ska bli en av de aldrig sinande medlemmarna i paraden av silly walks och snubblar-nästan-människor som fyller spåren. I stort sett alla joggare som möter mig har en jag-vill-dö-min samtidigt som de ler tappert och förmodligen upprepar mantrat det här är bra, det här är bra, det här är bra för sig själva. En enda av dem har ett glatt leende när hon rusar förbi. Hon måste vara psykopat.

Svarttjärn är buteljbrun i ena änden, men förföriskt blå på lite avstånd. Det är dock lika buteljbrunt på andra sidan när jag korsar vattnet där gräsänderna bor och ger mig in i en djupare skog. Ormbunkarna och gräset skänker ett trolskt, nästan dimlikt ljus till marken mellan träden. Kanske dansar trollälvorna squaredans där i gryningen när ingen ser.

Två män med kikare letar fåglar. Gruset knastrar under mina fötter. Det är så rogivande. En pappa skjuter en barnvagn framför sig och visslar högt. Fåglarna räds inte konkurrensen. Till och med de torkande pölarna med dy visar någon form av skönhet den här dagen.

Vid sjön bjuder en åldrande dotter sin urgamla mamma armen och för henne till det stora blå. Kanske en av de sista somrarna. Jag möter en man, vars son dog för alldeles för många år sedan. Han har aldrig sett glad ut sedan dess, men ändå tror jag att solen värmer hans panna något och att vinden smeker fram lite ljusa minnen emellanåt.

Längs vägarna växer oplockad nässelsoppa och här och där har oförklarligt kraftiga träd knäckts av vindar medan spädare grenverk förvånat tittar på, kanske lyckliga över att de lever, kanske inte alls medvetna (jag vet så lite om träd).

En cyklande familj diskuterar. Anföraren, minst sex-å-ett-halvt-år gammal, menar att de borde åka till Thailand för att kolla på djur och invändningarna om att det finns djur här bemöts med: men inga apor.

Jag går i en värld där inga statusuppdateringar kan läsas. Jag kan inte gilla något som sägs i en annan värld. Här står inga tweets skrivna någonstans. Jag vet inte vad någon annan gör, tycker, vidarebefordrar, tipsar om och så vidare. Jag vet inte var ni är. Jag är inte incheckad, men nedkopplad, avkopplad och mentalt otroligt uppkopplad. Det krävs blott en vindstilla vind för att sopa bort den första tanken på jobbet. Inget annat än här finns i detta ögonblicket. Det är total frid.

På övergångsstället, där skogen föst ut mig, står en joggare och väntar på grön gubbe. Det ser så märkligt fånigt ut att jogga på stället. De gånger jag förförs av lusten att känna blodsmak och se mitt liv passera revy gör jag det i skogen.

Den sista biten, över vackra Östra Kyrkogården. Hennes trötta, men kärleksfulla steg när hon går till hans grav, häller vatten på de välskötta blommorna och krattar lite. Han dog i ett annat årtusende, men kärleken hon häller på hans minne är lika levande som då.

Det är en vacker dag. Det blev inget diktande à la Heidenstam, men promenaden var magiskt bra som alltid i Skatås. Jag skulle tro att det blev cirka 1,5 mil till fots. Enligt mina ömma tassar var det fjorton mil, men de ljuger rätt ofta för att få ett litet bad extra.

God afton.

Mitt glamorösa liv

Lördag 23 oktober 2010 – en ohistorisk dag.

6.30: Klockan ringer. Det lilla svinet. Idén att tvätta en lördag morgon var briljant när jag satte upp tiden. Idag känns den som en operation utan bedövning.

7.02: Går ner till tvättstugan. Blir lite förbaskad över den nya, moderna belysningen med rörelsedetektorer. De upptäcker en jättesent, varför det är becksvart i trappan.

7.04: Inser att jag gått ned hela vägen med tvättmedlet i näven. Tvätten ligger däremot och sover gott i lägenheten.

7.04.30: Ställer mig svärande i den nyligen renoverade och moderniserade hissen.

28 december 2199: Anländer till min lägenhet, eftersom den nya hissen är otroligt långsam.

7.28: Äter skinkomelett och dricker apelsinjuice. All hail Fredrik Paulun.

8.15: Maskinbyte och tvätthängning. Boxershorts, handdukar och så vidare.

9.10: Maskinbyte och tvätthängning. Strumpor till plenty, skjortor och tröjor + tumlade sängkläder.

10.10: Tvätthängning. Fler skjortor, tröjor och fotbollsdräkten från tisdagens grymma finalseger!!!

11.00: Promenad i ösregn till frisören.

11.04-11.19: Väntan på salongen. Den uppenbart sinnessjuka kunden innan mig mässar inför en ointresserad frisör om att det bor fler gajsare än blåvittare i den här delen av staden eftersom det är genuina kvarter.

11.20: Begär att frisören klipper mig rejält kort och tar det lugnt med saxen kring öronen, eftersom jag fortfarande skrattar åt tossigheterna jag lyssnat på i en kvart.

12.10: Köper fem sorters rotfrukter och lägger så mycket nyttigheter i min påse att Estrella eventuellt lägger ut ett kontrakt på mig.

12.30: Går förbi godisaffären. Gråter inombords över att jag går förbi. Det är ju lördag, ju …

13.00: Äter mathavre och lax på en bädd av färgglada grönsaker. Det ösregnar ute. Jag är den ende gästen i Chez Anjos matsal (tv-soffan).

13.40: Släpar upp all tvätt från torkrummet.

14.02: Sorterar tvätt och upptäcker till min glädje att flera fickor är fulla av kvarglömda papper som nu förvandlats till finfördelat ludd som sitter fast jättefint.

15.35: Somnar i soffan.

17.30: Vaknar. Hungrig. Gör rotfruktssoppa med knaperstekt bacon.

18.00: Upptäcker ett sms från polare med texten: Har du sprit att sälja? Vad tror folk om mig, tänker jag chockerat.

18.15: Inser att jag glömt att sortera strumporna. Häller ut tusen Happy Socks på bordet. Jag ska inte säga att jag blivit lyckligare av Happy Socks, men det är lättare att sortera när strumporna ger dig en slags sorteringstripp och en lust att nynna Lucy in the sky with diamonds. Det ska jämföras med när jag bara hade svarta och grå strumpor och ylade Elton Johns Sad songs.

19.43: Skickar en hälsning till en god vän som gått in i väggen och ber honom höra av sig så att vi kan ta en öl och göra honom gladare. Han blir glad bara av det här förstår jag på hans svar. Dagens höjdpunkt.

20.00: Tittar osannolikt nog på TV4 och än mer osannolikt är att programmet (Så mycket bättre) är bra! Skrattar halvt ihjäl mig när Christer Sandelin väcks och har ögonlappar samt hörselkåpor på – samt en spikmatta i sängen.

20.00-21.25: Twittrar och Facebookar under TV4:s allt annat än korta reklamavbrott.

21.55: Borstar tänderna.

22.14: Gör mig klar för sängen.

22.21: Tackar nej till en sms-invit om en kväll på staden.

22.29: Går in för att lägga mig. Upptäcker att jag inte bäddat nytt sen jag slet av sängkläderna i gryningen.

22.56: Terapibloggar och lyssnar på Heather Nova.

23.10: Funderar på att sova på soffan. Ibland är bäddandet av sängar som att bestiga Matterhorn.

I morgon är en annan dag.

 

 

 

Kross

Det krossade glaset jag trampar på tränger sig in. Fast inte genom sulorna på mina skor. Istället river det i min själ och jag suckar tungt. För mig spelar det ingen roll hur välmenande de där djurrättsaktivisterna säger sig vara. Att kasta gatstenar genom skyltfönster och hälla färg på fasader är vandalism, varken mer eller mindre.

Det krossade hjärtat jag ser är inte mitt. Ändå blöder jag när jag ser det. En värld är sönderriven några meter bort och hjärtats ägare inte kvar bland oss andra längre. Jag hittar inga ord som inte är platta och nedslås när hon träffas av det som är solstrålar för mig, men bara ett iskallt regn när det når henne.

Det är för mycket kross här. Kan någon laga lite?

Det vore fint.