Bland opersoner i overkligheten

Jag känner mig som en konstnär i natten, fast det här är verkligen inte min kanvas. Det är ett besök i overkligheten bland opersonerna.

Överallt ser jag modeller, men ingen av dem kan bli akvareller. De är redan photoshoppade och klara; färgerna och formerna är kalibrerade. De rör sig likadant, ser ut på samma sätt, pratar identiska ord. De är det fina folket och kan inte förevigas. I sin iver att bli unika, att vara någon, någonstans, någon gång smälter de ihop till en och samma.

De ser inte mig och jag ser inte dem, fast jag vet att deras skönhet finns bortom en fasad som gömmer koordinaterma till själen. På ett sätt gör det ont, men samtidigt gott. Jag ser charlataner som inte vill måla någon, men ljuger för att lura en kopia att hon är ett original. Leenden från folk som lovas Louvren, men bara kommer att bli ett ögonblicks tidsfördriv i en etch-a-sketch.

I många år har jag städat innan jag gått ut i natten. Arrangerat ett stilleben i mitt hem innan jag roat mig. Jag har aldrig jagat det tillfälliga, men med singelns obändiga hopp tänkt: tänk om hon står där ikväll, ser mig, ler mot mig, önskar mig. Då ska hon inte få uppleva ett hem där diskberget växer och tvätten är ovikt, ej heller följa dammråttornas liv och leverne. Hon ska få se mig som jag är och vill vara; lagom städad, trevlig när jag bjuder på frukost och lite charmigt rufsig i håret när vi dricker kaffe på balkongen och jag utstrålar att jag vill mer, annars hade jag inte bjudit dig hit.

Jag har inte gjort det den här gången för overkligheten ryms inte i min verklighetsateljé. Där samsas surrealism, impressionism och expressionism med naiva abstraktioner. Det finns ingen plats där för fördefinierade och opersonliga osjälvporträtt.

Så, jag stoppar ned penslarna i väskan och promenerar ut i den mörka, mörka natten. En stjärna lyser upp min väg därifrån och hem. Det känns skönt att somna självsam den här natten. Hade en operson bjudits med hade båda två somnat ensamma.