Jag hade en byggfirma en gång

För länge sedan, långt innan jag fastnade i reklamens värld, hade jag en byggfirma. Anjos snickerier och bankanden hette den och den hade en slogan spika istället för att fika.

Jag fick hugg på mitt första jobb och åkte hem till en ensam typ.

”Vad kan jag hjälpa dig med”, sa jag.

”Jo, jag skulle behöva ha hjälp med att täta minnesluckorna”, sa beställaren. ”Sen vore det fint om du kunde fylla igen mitt tomrum, göra något åt hålen från det förflutna och ta bort min isolering. Jag skulle behöva hjälp med att bygga upp en framtid och skapa lite mer utsikt. Kanske riva fasaden och göra en helrenovering. Ja, faktiskt riva allt och börja om från grunden. Kan du ordna det?”

Jag skakade på huvudet.

”Kan du banka in lite vett i mig då? Skruva fast den lösa skruven? Tvinga mig lite?”

Jag skakade på huvudet.

”Kan du åtminstone fixa ett luftslott? Eller ett korthus? En dimridå? En veranda där jag kan ligga när jag är fat and happy? Något kan du väl bygga?”

Jag nickade och sa: ”Jag kan bygga hur mycket glädje och kärlek som helst, bara det finns grogrund och lite lust att hjälpa till från din sida.”

Beställaren tittade på mig och suckade. ”Du är värdelös.”

Jag lade ned firman och började måla tavlor av vackra världar istället. En dag gick jag in i en av dem och insåg att det var min verklighet. Ibland hör jag den ensamme beställaren vråla att jag ska komma tillbaka. Det är inte så jag är målad …

 

 

 

 

 

Erotik med avbrott

Jag somnade tidigt igår och snart förlorade jag mig i en vacker, vacker dröm.

Det var sommarnatt och vi gick längs en grusväg. Våra nakna fötter balanserade på den lilla grässträngen i mitten. Hon log, förde mig in på en äng där vi smög fram för att inte väcka timotejen som sov sött. Filten breddes ut, hon tog min hand och vi lade oss ned. Hennes korta klänning gled upp och berättade …

Den här drömmen sponsras av din mage – den sorgligt outnyttjade fibersäcken strax under bröstkorgen – samt de slarvigt vaxade hårstråna i ditt ännu inte gråsprängda hår.

Det väl SVT-inspirerade och torra sponsoravbrottet fick mig att rycka till, men jag stannade ändå kvar i sömnens värld. Drömmen fortsatte.

… en saga samtidigt som hennes ögon förtrollade mig. Det var nästan mörkt, men vi såg allt vi ville se. En första kyss, sen ytterligare en och sen hade bara en nördig matematiker brytt sig om att hålla räkningen. Tystnaden bröts bara av en flämtande iver när världens enklaste sak som att knäppa upp knappar i en skjorta och att dra ned dragkedjan i en klänning blir ett kåtfnissigt äventyr. Och så fanns bara tunna trosor, en behå och boxershorts i vägen. Hennes hand sökte sig mot …

Du vet väl att 30 minuters pulshöjande aktivitet om dagen håller dig i form. En promenad eller styrketräning går lika bra. En hälsning från ditt bättre jag.

Har du också svårt att få tiden att räcka till? Slappnar du av för sällan? Låt oss lösa dina problem. Knäpp bara ihop oss och lägg oss på din mage och lägg dig på soffan. Du kan inte kolla klockan, messen, mejlen och tweeten i din telefon. Du kan inte slå på teven och döda tid. Du kan bara njuta av nuet. Vi är dina händer – perfekta för stunder när du inte vill att något händer.

Du ser bra ut. Även utan glasögon. Men, kolla gärna upp din syn med jämna mellanrum. Dina ögon – vi är själens spegel.

Än en gång fick det, den här gången TV4-jobbiga reklamavbrottet mig nästan att vakna, men lusten att fortsätta drömmen förde mig tillbaka till den.

… mitt skrev, samtidigt som min träning i att lossa en behå med en hand lönade sig. Hon gled ur den, jag kysste hennes bröst och hon slet av mig boxershortsen. Hon kastade dem en bra bit bort – vilket kanske skulle leda till en pinsam jakt i gryningen, men vi brydde oss inte just nu – och jag fattade tag om hennes trosor och gemensamt krånglade vi henne ur dem. Inget stod emellan oss och det finaste. Mina läppar och tunga sökte sig längre ned och det blev allt varmare när jag varsamt lät dem följa den fina linjen mot en varm och fu …

RIIIIIIIIIIIIING-RIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIING

Jag vaknade med ett ryck. Tittade på telefonen som surrade och betedde sig riktigt illa. Jag slog av väckarklockan och förbannade att jag av någon diffus anledning hade bett den att jobba även idag.

Fylld av längtan på fortsättningen tryckte jag ner huvudet i kudden och somnade.

Hon och jag tittade ut genom fönstret. Det ösregnade, ett förvisso vackert sommarregn, men ändå ösregn. Sommarängen slokade på andra sidan av den regndimmiga rutan. ”Jag måste åka nu”, sa hon för snabbt. ”Vi ses när vi ses.”

Med ett ryck vaknade jag. Väldigt otillfredsställd. Jag måste verkligen börja byta upp mig från reklamfinansierade drömmar till betalversionen. Hur ska jag annars komma igenom natten?

Osynlig.nu

Någon, en man eller kvinna? Det spelar ingen roll.

Han/hon vaknar, stänger av klockan och sätter telefonen på ljudlös. Sen tassar han/hon ut i köket och drar ned persiennerna så att kaffet får drickas i fred, utan att grannarna kan bli voyeurer.

Efter frullen, rätt ut i skogen med kepsen neddragen och blicken riktad nedåt, rätt mot gångbanan. Hörlurarna intryckta i öronen och den sorgsna singer-songwriter-musiken på maximal volym.

Först på jobbet, sist in på fikan, snabblunch och sen tillbaka till datorn. Hörlurarna intryckta så djupt det går. Hjärtesorger via Spotify, ibland delade på en Facebooksida där någon ibland gör tummen upp.

Efter jobbet, hämtmat där han/hon nästan är igenkänd. Middag vid teven, utan sällskap. Repriser av program som var dåliga redan förr.

Han/hon stänger av telefonen, man kan ju inte alltid bli nådd.

Sen några anonyma bloggrader om hur värdelöst allt är, vilsegående på en nätdejtingsida där ingen visar sin riktiga bild och så lite twittrande om ingenting med folk han/hon aldrig mött.

Därefter, tårarna. De ensamma tårarna.

Varför ser ingen mig, tänker han/hon.

Men, ingen svarar. För han/hon är inte online.

Egentligen.

Aldrig tom

Så länge man gråter
Är man inte tom
Och om tårarna tar slut
Står en tårtankbil beredd
Tur, för jag är vad som helst
Men aldrig tom

Fast
Jag kan inte ägna all tid
Till att försöka glömma
Jag måste hitta nya saker
Att komma ihåg

Orden är mitt plåster
Allt annat placebo
Ibland glimtar augusti
Och då hittar färgen åter
Jag skriver allt jag lovade
Allt vi skrattade åt

Och vet det här
Vackraste S
En dag kommer ett paket till dig
Där finns en bok
Den vi talade om
Den du skulle få läsa först

Jag lovade dig det
Och jag håller det
Den blir bra

Vill du gå på nobelfesten med mig
När jag slagit igenom?
Jag bjuder på taxi
Ser till att sy upp din klänning
Och ordnar nattamat på Kungsholmen

10 december är dagen
Året vet jag inte
Men någon gång blir det

Kantstött man

Jag lämnade tryggheten ganska sent idag. Gav mig ut i en stad som var höstkall. Först gick jag till fotografen. Den gamle mannen och hans fru log när jag kom in.

”Jag har framkallat dina fina ögonblicksbilder av augustisol och septemberförtjusning. Vi såg dock till att det fanns gott om plats för oktobersonetter i pärmen också”, sa den gamle mannen.

”Då blir det nog självporträtt”, sa jag. De såg ledsna ut, klappade min kind och önskade mig tillbaka till en annan dag.

I sovtäckebutiken såg expediten bekymrad ut när jag förklarade att jag behövde ett täcke som värmer likt kärleken. Han försökte pracka på mig gåsdun för många riksdaler, men erkände att det bara var placebo trots prislappen.

Jag tackade ändå, drog koftan tätare och gick till skräddaren.

”Hej, jag är en trasdocka och jag läcker. Mitt hjärta riskerar att ramla ut.”

Det skulle han fixa, men han insåg snart sin begränsning.

”Du är ingen trasdocka, även om du hänger likt en. Du är en kantstött man av kött och blod. Ingen av mina trådar kan laga dig. För det krävs att du tvinnar de vackraste minnen du har och syr igen det själv.”

”Jag vet inte hur”, sa jag.

”Du kommer att lära dig”, sa han.

”Det kommer att ta så lång tid”, sa jag.

Han nickade.

”Det enda andra sättet är om hon viskar dig hel, men jag tror inte det är möjligt.”

Jag skakade på huvudet, sa att det inte var möjligt just nu, och vandrade iväg, blödande.

Vid en ballongplats skänkte jag all den värme jag inte behövde för att hålla igång och bad dem fylla en ballong för att sen skjuta ned den en smula nordost om där vi stod.

”Var noga, för värmen måste träffa henne och bara henne”, sa jag.

”Den kan inget annat”, sa den klarsynte ballongivägskickaren.

Jag gick hem, oändligt sorgsen, men jag gick hem ändå. Alltid något.

Oönskade klubben

Ensamma hjärtats pub är den mest sorgliga av alla i Olskroken. Där finns det aldrig mer än en stol per bord och det är aldrig överbefolkat direkt.

Jag går dit ibland för att hålla en stödgrupp för ensamma och oönskade. Det kommer alltid två personer, alltid samma två personer.

– Jag är storebror, brukar den ene säga. Jag önskar jag var en lillebror eller en lillasyster. Alla älskar dem, alla målar små och gulliga Bullerbytavlor i sinnet när de kommer på tal. Tänker man på mig, tänker man på George Orwell. När jag går hem ser jag ibland klottret: Storebror ser dig. Men, vem ser mig? Vem ser att jag har gått på målarkurser, skriver romantiska haikus och gärna delar med mig av min frukostbaguette till traktens gråsparvar?

– Jag är svärmor, brukar den andra säga. Mormödrar är bullar, farmödrar är hallonsaft, men en svärmor är en jävla hagga. Mina mjuka paket på julafton får folk att rynka skallen och tänka: raggsockor. Är det från mormor tänker de: åh, hon har stickat själv. Vem hör att jag inte svär, utan faktiskt sjunger, älskar och uppskattar?

Vi kommer aldrig längre än så. De verkar fast i sina roller. Sedan reser vi oss från varsitt bord, går ut genom dörren under tystnad och tittar mot taxifickan. Där står de, tysta och lysande asgamar, som väntar på de stackare som självdött ännu lite till på krogen den här mörka vinterkvällen

Sånt är livet på Olskrokens bakersta gata.

Misslyckad handutsträckning

Grannen min är ensam och jag tänkte kandidera till årets kompis genom att aktivera honom. Jag ringde på tidigare ikväll och när han öppnade skrek jag:

– Vi går och dansar.

Jag styrde tandemcykeln till folkets hus, betalade entré, fick en kladdig stämpel i ljumsken, drickabiljett och tog min granne in till en …

… danskväll för eremiter!!!

Jäpp. Längs väggarna satt ett gäng eremiter och tittade inte på varandra, funderade över alltings förgänglighet och längtade bort.

Återvändsgata, fast mer återvändinteallsgata, insåg jag ganska snart efter att ha frågat en kvinnlig eremit om inte lite foxtrot vore något. Hon svarade på ett sätt som inte lämnade utrymme för funderingar: two’s a crowd.

– Vi går till gymmet, sa jag till grannen. Där är det mycket folk. Där finns nya människor att lära känna.

Väl framme klädde vi om och sen knuffade jag fram honom till min PT för att få polaren på humör. Hon tittade på honom, nickade och sa.

– Du har Luther på ena axeln och Jante på den andra. Jante verkar något starkare, så vi får träna Luther lite extra.

Min granne satte sig tyst på en bänk och tittade in i väggen, alltmedan Luther stånkade på vänsteraxeln, lyfte pyttesmå skivstänger, åmade och kråmade sig i spegeln, snackade om att han nog skulle kunna omvända en och annan katolsk tjej efter några timmar här. De kommer att byta avlatsbrev mot avel, skrockade han.

Jante hoppade hopprep på den andra axeln – och var knappast boxarduktig. Snarare så smätte han gång på gång till min granne över öronen och bad om ursäkt med orden: Förlåt, fast det gjorde inget. Du ska inte tro att du är något för att du har lite ont i öronen.

Jag gjorde ett sista försök att få honom att le åtminstone lite …

– Ska vi gå till Paddingtons och ta en öl?

Grannen skakade på huvudet.

– Jag vill gå tillbaka till dansen. Jag tyckte att jag fick bra kontakt där.

Jag ryckte på axlarna, släppte av honom och när jag cyklade hemåt slängde jag en blick över axeln. Där satt han och tittade ut genom fönstret med en så tom blick att en irländsk setter i jämförelse är världens mest uttrycksfulla varelse.

– Får jag skjuts, ropade en man när jag svängde in på min gata.

– Bara om du inte är min granne, sa jag.

– Nix, jag ska till Jamaica och öppna bar, sa han.

– Det är en acceptabel omväg. Hoppa upp, kom ihåg att trampa i reggaetakt …

Grannar alltså, bah …

Singel ratar sällskap

Han var bara en liten pojke i det ögonblicket. Han satte händerna framför ansiktet, men det kunde inte dölja att han grät. Jag hörde det, såg axlarna skaka.

– Hej, sa jag, satte mig på huk framför honom och strök bort håret från hans panna.

– Jag kan inte följa med, det går inte.

Han torkade bort tårarna genom att dra ögonen längs sina överarmar.

– Så säger alla, vad är det för fel på mig?

Jag kramade om honom rejält och viskade försiktigt i hans öra att det inte var fel på honom, att det var jag som ville något annat, som måste något annat.

– Det skulle bli kul, sa han. Vi kan tälja pilbågar och fiska genom att skjuta pilarna. Sen kan vi grilla fisken. Vi kan bygga kojor i skogen och gå på oändliga äventyr där fantasin är den enda karta vi behöver.

Jag skakade på huvudet. Han nickade, insåg väl hur allt låg till och gav sig iväg.

– Lycka till, ensamheten, ropade jag.

Ensamheten vände sig inte om. Han gick bedrövad vidare.