I mörkret är min penna glödande kol

Jag hittar inte bort, inte längre, inte ens kortare tid.

Så många nätter, när jag fortfarande somnar ensam, slås jag av det. Förr fanns ingen kudde mjuk nog att krama, utan att egentligen kännas som en stum mur, krönt av krossat glas som skrek: håll dig borta, håll inte mig.

Var glaset halvtomt eller halvfullt förr? Eller sönderslaget och varenda skärva intryckt i en sorglig slinga runt ett hjärta, av alla sår tömt och dränerat på färskt blod? All livskraft sörplad av en vampyr jag aldrig såg och som jag inte ens kände mig skändad av?

Herregud, dessa år när jag lät mig vara ett lamm, lät mig klippas och sen köpte offerkoftan, spunnen av min egen ull, till ockerpris. Varsågod, öka krediten – du kan ändå aldrig betala tillbaka, så låna lite till. Lägg skuldsedeln i våga-inte-skålen bredvid suckarna som travades som misslyckat brända gummidäck på en skrot av sämre sort.

När tog det slut? Spelar det någon roll? Vem bytte tonart? Vem laddade ned ett wordfeud i min själ och gav mig maxpoäng för orden längtan och åtrå, men minuspoäng för uppgivenhet? Vem fick mig att förstå att lust är ett längre ord än förlust, om man bara ger sig hän?

Jag skriver och skriver, men inte som förr. Mitt typsnitt har fötter, jag är inte en formgivare, men jag kan följa mina texter, rad efter rad, stavelse efter stavelse. Mitt språk kan sin grammatik, men är en whatever-generation ibland, beundrare av Heidenstam, Tranströmer, Shakespeare, Boye och Patti Smith andra stunder. En gång var det mitt placebo, ett sockerpiller, en kick – nu är det ventilen som släpper ut lyckan och förvåningen gång på gång. Ostoppbart och utan korrekturbojor.

I det som var ett mörker, där är min penna glödande kol, en magisk trollstav.

Jag längtade bortom ord, det lät så poetiskt fint en gång innan tiden, men jag gör det inte längre. Orden tar inte slut, men de försöker inte locka dig med sig istället för mig. De skriver inte fällor över hål i mig, de fyller inte i något som inte finns. De springer ur porerna, ur huden, skickas från hjärtat med noggrannhet och vilda impulser om vartannat, kaos eller kaffe i rätt tid bara för att det är okej med båda två.

Jag förstår och föder mig i varje mening. Inte alltid kortfattat, ibland bara så att jag – och kanske en vän som jag äntligen kunde säga hej till, så försenat och så befriande – förstår vad jag menar och vill.

Jag skriver sagor och sanningar, vilka är vilka? Vad spelar det för roll? Jag har sagt det förr – är det säkert att vi lever i verkligheten? Tänk om drömvärlden är den sanna? Idévärlden står det i mitt riktiga pass, sinnevärlden är bara mitt nio-till-fem-jobb.

Jag skriver med blod, bläck, tårar, svett, saliv och kärlek. Det blir ibland lika märkligt som allt här ovanför, min disposition är konstant störd av vad som händer nästa sekund. Och, det är precis så som mitt icke-existerande manus vill ha det. Nästa rad är nästa andetag, hur kan den förutbestämmas? Den har aldrig fötts förrän ögon och hjärta sett något, känt något och agerat mer eller mindre.

Jag är lycklig, men så stannar euforin till och erkänner, fortfarande lyckligt, men nyktert: Lycka som min förtjänar dig, jag har något att ge som inte bara ska kläs i ord. Jag längtar inte bortom ord, men dit mina ord längtar.

Så, kom hit så snart du läser mig rätt.

Kom hit och ställ ditt vackra frågetecken framför mig. Jag ska följa dess smeksamma kurvor och sluta vid dess fina, fina punkt.

I mörkret är min penna glödande kol, en magisk trollstav, evigt brinnande. Men, släck ljuset, så lägger jag undan den och skriver, med dig, en erotisk saga som ingen penna någonsin fött utan att darra vackert.

Har jag hittat pinkoden till mitt liv?

Beslutet att berätta om mina år i en sekt var som att gå in på en högst annorlunda pizzeria och beställa en katarsis med extra allt och efter att ha slukat den är jag så jävla hungrig på att må bra att jag helt enkelt har bestämt mig för att aldrig sluta med det.

Att slita av min mossiga och giftiga fasad och stå naken inför hela världen är inte ett dugg skrämmande. Det är märkligt att den smärta och skam jag burit, och nästintill matat för att den på något udda sätt varit en slags terrorbalans, så enkelt kan försvinna. Snarare så känns det självklart och enkelt att se in i dina ögon, oavsett vem du är. Det är ingen självhjälpstripp, det bara är så det är, så jag är.

Jag räknar inte med vemodsfritt och tycker om melankolin, jag behöver dem bägge, men det är som om jag äntligen ser det ljus som jag trodde mig se under åren i sekten. Och, kanske ännu mer det ljus jag bara fläckvis känt under de sju år som gått sedan jag lämnade skiten.

Det kommer att regna, ibland lite för mycket, men jag är vid liv, ute ur en bubbla som på något sätt höll mig undan – även om jag lånade sol när augusti var och förälskad jag stod på knä och knöt ett par sandaler och kände hennes doft.

Min diskbänk är inte i ordning, mina fönster bönar om tvätt, det finns dammråttor här och där och jag behöver röja ut skit ur en garderob vars monster ej mer är. Det är otroligt mycket att göra, men det kan äntligen göras. Fast, i en lagom takt – jag behöver kolla gräsänder och bara fundera på allt omöjligt också. Jag vill brinna, inte brinna ut. Jag vill slockna när det är natt, älska det faktum att skymningen är ett skuggspel med lyckligt slut.

På ett sätt har jag förlorat nio år, även om det varit nio underbara år på många sätt. Och alla stunder jag haft med alla jag älskar är aldrig förlorade, alltid tapetserade som gigantiska billboards längs min motorväg.

Jag har varit dödligt förälskad och även om hon inte går bredvid mig, så gav hon mig det bästa rådet i hela världen en natt ganska nyligen. Ett råd som smekte mig till sömns och väckte mig på samma gång.

Resultatet är två skrivarsemestrar i juni – 2-6 juni och 22-26 juni – och en återuppväckt tro på den historia som ibland varit ett satans berg av vass och förvriden metall. Kanske, för att det är boken om den jag verkligen är  – och hur skulle jag kunna skriva den om jag vägrar att se mig själv?

Det är boken om mannen som inte har några barn och inte vet vad han egentligen saknar, men också om en liten pojke som inte vill se vuxenvärldens begränsningar. Beslutet har glatt min agent och det vankas öl med världens coolaste i Stockholm snart.

Igår vandrade jag till stadens mitt. Några kvarter bort stod folkhemsvarianter av CSI och processade ett hemskt mord. Vid kanalen grät några blommor av typen du inte vill se. De var den fortsättning, förväntade men hemska, på vårvinterns desperata lappar som frågade om någon sett en försvunnen kille. I vattnet hittades han för någon vecka sedan.

Döden visar sig ständigt. Den hackar, skär och lämnar frågor. Jag tänkte på det när jag gick hem. I detta, mitt vackra, händer det svarta ständigt. Förr hade jag kunnat gå sönder ett tag, nu önskar jag annorlunda, men ser också den skrattande babyn och ler stort när jag firar en 40-årig vän i en källare på Hisingen. Jag lever och det här är livet, bra och dåligt.

Mitt i natten går jag längs en gata som är vingligare än jag. Det är bara jag här. Jag vill ha en hand att trycka. Ett par ögon att se det sista jag gör innan jag somnar och sen se samma ögon, sömndruckna, det första jag gör när jag vaknar.

Jag vill smeka av henne alla kläder och explodera i vårt alldeles egna universum innan jag faller, hopkrupen som ett litet barn, genom en rymd som först är tom av häpnad och sen fylls av till brädden ljusfyllda stjärnor som också vill explodera – och exploderar. Igen, igen, igen, igen, igen och igen vill jag spela den här pjäsen med henne. Älska tills våra kroppar är för ömma för annat än att andas försiktigt på varandra.

Jag har inte den handen att trycka, men jag har mig själv. Det är mer än jag hade innan det där blogginlägget. Jag är självsam när jag somnar, efter att småfull ha druckit en kopp kaffe på balkongen. För två veckor sedan spydde jag under en middag. Det var droppen. Efter det fanns inget motstånd kvar. När gästerna gått hem och jag vaknat togs beslutet. Nog nu. Och så blev det så här.

Jag mår så bra att jag först nu förstår hur jävla, jävla dåligt jag mådde då. Oj!

2002-2004 dog slutligen 2011. Herregud, vad märkligt. Det känns som om jag har hittat pinkoden till mitt liv. Tur att jag ska tvätta fönster och kläder idag. Annars hade den känslan parat med den bedårande majhimlen förmodligen fått mig att sväva bort som en jävla självuppfylld zeppelinare.

Nog babblat. Dags att dricka kaffe för en självsam man.

Erotik med avbrott

Jag somnade tidigt igår och snart förlorade jag mig i en vacker, vacker dröm.

Det var sommarnatt och vi gick längs en grusväg. Våra nakna fötter balanserade på den lilla grässträngen i mitten. Hon log, förde mig in på en äng där vi smög fram för att inte väcka timotejen som sov sött. Filten breddes ut, hon tog min hand och vi lade oss ned. Hennes korta klänning gled upp och berättade …

Den här drömmen sponsras av din mage – den sorgligt outnyttjade fibersäcken strax under bröstkorgen – samt de slarvigt vaxade hårstråna i ditt ännu inte gråsprängda hår.

Det väl SVT-inspirerade och torra sponsoravbrottet fick mig att rycka till, men jag stannade ändå kvar i sömnens värld. Drömmen fortsatte.

… en saga samtidigt som hennes ögon förtrollade mig. Det var nästan mörkt, men vi såg allt vi ville se. En första kyss, sen ytterligare en och sen hade bara en nördig matematiker brytt sig om att hålla räkningen. Tystnaden bröts bara av en flämtande iver när världens enklaste sak som att knäppa upp knappar i en skjorta och att dra ned dragkedjan i en klänning blir ett kåtfnissigt äventyr. Och så fanns bara tunna trosor, en behå och boxershorts i vägen. Hennes hand sökte sig mot …

Du vet väl att 30 minuters pulshöjande aktivitet om dagen håller dig i form. En promenad eller styrketräning går lika bra. En hälsning från ditt bättre jag.

Har du också svårt att få tiden att räcka till? Slappnar du av för sällan? Låt oss lösa dina problem. Knäpp bara ihop oss och lägg oss på din mage och lägg dig på soffan. Du kan inte kolla klockan, messen, mejlen och tweeten i din telefon. Du kan inte slå på teven och döda tid. Du kan bara njuta av nuet. Vi är dina händer – perfekta för stunder när du inte vill att något händer.

Du ser bra ut. Även utan glasögon. Men, kolla gärna upp din syn med jämna mellanrum. Dina ögon – vi är själens spegel.

Än en gång fick det, den här gången TV4-jobbiga reklamavbrottet mig nästan att vakna, men lusten att fortsätta drömmen förde mig tillbaka till den.

… mitt skrev, samtidigt som min träning i att lossa en behå med en hand lönade sig. Hon gled ur den, jag kysste hennes bröst och hon slet av mig boxershortsen. Hon kastade dem en bra bit bort – vilket kanske skulle leda till en pinsam jakt i gryningen, men vi brydde oss inte just nu – och jag fattade tag om hennes trosor och gemensamt krånglade vi henne ur dem. Inget stod emellan oss och det finaste. Mina läppar och tunga sökte sig längre ned och det blev allt varmare när jag varsamt lät dem följa den fina linjen mot en varm och fu …

RIIIIIIIIIIIIING-RIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIING

Jag vaknade med ett ryck. Tittade på telefonen som surrade och betedde sig riktigt illa. Jag slog av väckarklockan och förbannade att jag av någon diffus anledning hade bett den att jobba även idag.

Fylld av längtan på fortsättningen tryckte jag ner huvudet i kudden och somnade.

Hon och jag tittade ut genom fönstret. Det ösregnade, ett förvisso vackert sommarregn, men ändå ösregn. Sommarängen slokade på andra sidan av den regndimmiga rutan. ”Jag måste åka nu”, sa hon för snabbt. ”Vi ses när vi ses.”

Med ett ryck vaknade jag. Väldigt otillfredsställd. Jag måste verkligen börja byta upp mig från reklamfinansierade drömmar till betalversionen. Hur ska jag annars komma igenom natten?