Jag tog slutligen tag i det, tömde lådan med gamla tidningar och reklamblad, plockade ut övrigt återvinningsbart ur mitt skåp och traskade till återvinningsstationen.

”Jaha, Juholt har avgått”, sa tidningsbingen till vänster när jag stoppade i den första näven.

”Jag får se”, sa hans kompis till höger. Lite tveksamt stoppade jag i ett gäng tidningar i dennes lucka. ”Löfveneffekt för sossarna? Det hade vi aldrig kunnat gissa!”

Den tredje tidningspappersåtervinningsbingen suckade tungt. ”Om jag en gång fick läsa något som var aktuellt. Här står vi, i ur och skur, och så får vi, i juni, veta varför folk tjoade i mars.”

”Hur gick det för Sverige i fotbolls-EM”, sa bingen längst till vänster.

”De åkte ur”, svarade de två behållarna för färgat respektive ofärgat glas med en mun (öppning?).

”Hur vet ni det”, sa jag.

”Det kastades in en jäkla massa flaskor med ett rejält suckande för drygt en vecka sedan och jag tror att det tydde på en torsk.”

”Jag kan intyga att så var fallet”, sa plåtburksbingen. ”Nog för att lördagar kan vara tunga för mig, men det var länge sedan jag fick en sån dos knappt urdruckna burkar att hantera.”

”Visst var det väl midsommar den här helgen”, sa bingen för papper och wellpapp.

”Ja, hur så?”

”Det var antingen det eller nyår, det var bara pizzalådor som dumpades här i går.”

”Oj, revbensspjäll för 39,90 på Lidl.”

”Fransyska för 79,90 på Netto.”

”Rädisor för 1 krona på ICA Kvantum.”

Tidningsbehållarna bläddrade ivrigt bland reklambladen jag slängt ned.

”Har du några pizzalådor till mig”, sa wellpappsbingen.

”Nej, det blir inte mycket sådant numera.”

”Det finns en tid för allt, det är okej”, lät det stoiska svaret.

Jag släppte ned ett par tömda flaskor vitvins- och rödvinsvinäger i glasbehållaren. ”Ah, lite deo, det behövs som motvikt till allt jox jag marinerats i på sistone, tackar.”

Till slut släppte jag ned den tömda papperskassen i wellpappsbingen. Den sniffade på innehållet. ”Jag kanske bara får känna på papper, men doften av allt inom metall, plast, glas, trycksvärta och batterier är det bara jag som får. Det känns som om jag lever ett rikare liv än de andra här.”

”Skitsnack”, sa plåtburksbehållaren. ”Jag tar hand om ölburkarna, jag kan ana den festliga kväll människorna upplevt. Du får ta hand om de taskigt avskavda pizzalådorna som balsamerat deras dagen-efter-ångest i kebabsås.”

”Rött vin är ändå människans verkliga lust, jag är den enda här som får en smak av de fina salongerna”, sa behållaren för färgat glas.

”Så här års? Snälla du, vitt vin och rosé är vad framgångsrika människor dricker. Du får enkom pavorna från de ensamma skåpsalkoholisterna”, sa hans ofärgade kollega.

”Jag får batterierna som människorna alltid behöver och uppskattar”, sa den lilla batteriholken.

”Du är miljöfarlig, vi är miljövänliga”, sa en av tidningsbingarna.

”Jag känner mig inte så miljövänlig”, sa plastbehållaren. ”Jag kanske är den människan förlitar sig på allra mest i dag, men jag önskar att jag inte var så packad jämt. Det visar på förpackningssamhällets vanvett.”

”Äh, jag gillar att vara full”, sa wellpappsbingen. ”Mer pizzalådor, fler storbilds-tv i gigantiska wellpappskistor, nya möbler, uppdaterade mojänger innan man ens hunnit tömma mig på förra generationens omslag – I love it.”

”Fläskkarré för 29,90 på ICA, tänk om man varit människa och kunnat utnyttja det”, sa en av tidningsbingarna.

”Den är säkert ommärkt”, sa hans kollega som tydligen fått det senaste i nyhetsväg ikastat.

”Vem av oss älskar du mest”, sa batteriholken. Tjattret tystnade. Jag kände hur återvinningsstationen stirrade tyst på mig.

”Alltså, jag har dragit ned på hämtmat, jag läser tidningarna på nätet istället för att få dem i pappersformat, jag begränsar både öl- och vinintag och köper hellre grönsaker i lösvikt än i onödigt stora plastlådor. Helst vill jag minimera mina besök här och att det lilla skräp som ändå skapas i hemmet ska vara komposterbart.”

Tidningsbingarna kallade mig otacksamt miljöfascistiskt kräk som ville göra alla i pappersbranschen arbetslösa och hemlösa och spottade ut några månaders reklam och nyheter. Wellpappsbingen muttrade något om ”efter allt jag gjort för dig” och prickade mig i ansiktet med tre förpackningar bönmix och en fullkornspasta. Plåtbehållaren spydde ur sig en svordom, något om min mor och skickade ut burken som en gång rymt passerade tomater. Burken med dijonsenap som lyfte mackorna på 40-årskalaset hystades mot mig och när jag duckade för den kom en balsamvinägerbutelj farande. De två glasbehållarna förbannade mig. Skakad och rädd såg jag hur plastbehållaren försökte träffa mig med en tom tomatlåda, men den föll i marken och skulle säkert hamna i Stilla havet inom kort. Till sist, när allt jag återvunnet låg återkastat framför mig, kände jag hur det smärtade till två gånger i bakhuvudet. Två förbrukade batterier som bytt kanal från det ena sämre programmet till det andra och till sist givit upp andan i en nu, allt oftare, bortglömd fjärrkontroll låg på marken. ”Buse”, sa batteriholken. ”Du kan stoppa upp dem någonstans.”

Jag packade ned allting och gick därifrån. Kanske fanns det en annan återvinningsstation i en annan del av världen som inte var fullt så självupptagen och grinig. När jag kommit en bit på vägen verkade de ångra sig. Jag ropades tillbaka, det bönades och bad, men jag vände inte om. Jag hade, insåg jag, valt en annan väg för länge sedan, innehållet i mina påsar var tecken på det, och mötet med mitt förflutnas återvinningsstation accentuerade allt det.

Det är hög tid att söka en ny plats där jag, en återvunnen man, kan återvinna det vi lyckligt använder utan att förlora ett enda dugg någonsin mer.