Trots förra helgens debacle med terrorhotet i Göteborg har Säkerhetspolisen ett självförtroende som få andra. I mångas ögon är de skumögda träskpaddor, men de ser sig som ett gäng skarpa krokodiler som går på bakbenen, luktar förföriskt i munnen och dansar som Fred Astaire.
Så, efter att de tydligen felöversatt prat om sprängande huvudvärk till vi ska förinta Göteborg har de gått vidare med nästa terrorgrupp – cyklister.
”Det räcker att se när cyklister kör mot färdriktningen på trottoarer, ignorerar rödljus och trampar utan hjälm och reflexer i totalt jävla vintermörker. De är en fullständigt fanatisk grupp som gjorda för att bli självmordsbombare”, berättade en Säpo-agent för mig idag.
När jag såg tveksam ut fortsatte han. ”Allvarligt talat. De kör ut bland bilar, kryssar mellan tunga fordon utan att bry sig om regler och sin eller andras säkerhet. Det är bara en tidsfråga innan en karismatisk ledare skickar in den första cykelbombaren i en folkmassa bara för att någon haft fräckheten att beträda en cykelbana till fots.”
Han tittade sig omkring. ”Vi har redan förstärkt bevakningen av alla depåer där gatuentreprenörer förvarar skyltarna med texten: För din egen säkerhet, led cykeln. Vi vet att dessa ses som ett påhopp på hela cykelnationen, även om skyltarna sätts upp vid omfattande vägarbeten. En cyklist ska inte behöva stanna för något. Att antyda det ses som ett brott bara otrogna hundar kan utföra.”
”Men, hur ska ni bevaka alla cyklister?”
Säpomannen nickade. ”Alla som bär hjälm ser vi som ofarliga. Möjligen kan de svära och plinga i klockorna, men de är i grunden okej. Det är de utan hjälm vi vill åt. De som ser sin frisyr som viktigare än livet. De är fundamentalisterna vi räds.”
”Hur stoppar ni dem?”
Han svalde hårt och sa med darrande röst. ”Det är bråttom. Det är bara en tidsfråga innan någon får en mental pyspunka och spränger sig själv och en hel hög oskyldiga i luften.”
”Så vad föreslår ni?”
”Vi vill släppa ut lugnande medel i alla dricksvattenreservoarer så att befolkningen blir sinnesslö och inte orkar engagera sig i något, allra minst terrorplaner. Terrordåd ligger inte i allmänintresset.”
”Vänta lite. Allmänintresset?”
Jag tittade på säpomannen. Var inte hans huvud lite väl stort? Jag grep tag om hårfästet och drog. Mycket riktigt, det var en mask. Under den fanns ett tvåhövdat monster – chefredaktörerna för Expressen och Aftonbladet.
”Allmänintresset, där sprack det. Ni vill inte alls stoppa påhittade cykelterrorister, ni vill förlama folket så att de fortsätter att köpa era blaskor. Ni har infiltrerat Säpo för att kränga lösnummer.”
Bägge svarade med kluven tunga. ”Allmänintressssssset är viktigare än något annat.”
”Idag riskerar den lögnen att förstöra ett mordåtal mot en man som kan ha skjutit ihjäl en kvinna, skadat oskyldiga och hållit en hel stad i skräck. Det är viktigare för er att sälja några ex än att en polisutredning ska fungera. Tänk om han är skyldig och går fri på grund av er, eller tänk om han är oskyldig, då har ni förstört hans liv. Allmänintresset är att mördaren stoppas, fattar ni inte det?”
”Det var ett publicissssstiskt beslut”, sa de och försökte hypnotisera mig med sina ormögon. ”Och tänk inte ens tanken att hugga av våra huvuden. Det växer bara ut nya. Vi är som Medusa.”
”Det ska jag inte”, sa jag. ”Det ligger inte i allmänintresset att sjunka lika lågt som er. Jag lämnar er i ert äckliga mörker.”
Och det gjorde jag. När jag vände mig om utförde de en form av parningsdans. De var nu två giftormar och hur de än vred sig exponerades stinkande kloaköppningar.
En cykelklocka fick mig att rycka till och jag fortsatte vägen bort från kvällstidningarnas hycklande och vämjeliga dans. Jag gick med en rygg så mycket rakare än hos de bägge snokarna som krälade i sörjan som utgjorde deras dunkla värld.
Word up, Anjo 