Välkommen till mitt liv

Jag visste inte om det var jantelagen, Karmas lag eller Murphys lag som fick mig att sätta upp en tvättid klockan 07.00 i morse. Det kan också ha varit ren och skär dumhet.

Tidiga morgonstunder har inte guld i mund. Det insåg jag när snoozandet somnat av. Däremot har de en tydlig eftersmak av gårdagens sega bismak. Jag gick upp, borstade tänderna och rakade bort  min tredagars med Ockhams rakblad (utan att fundera på hur tredagars kan ha grå strån när en 38-årig kalufs inte har det).

Jag tittade in i spegeln och såg ett Janusansikte vars Argusögon var glada, om än lite trötta.

Skulle jag kanske bara ta mig an den här dagen förutsättningslöst, tänkte jag. Nej, varför gå in i något som inte har förutsättningar. Jag bestämde mig för att ha en bra dag, även om det kändes amerikanskt ytligt att säga det.

Hur som helst piggnade jag så sakteliga till och promenerade genom Dantes inferno, dvs smutstvätten jag sorterat på golvet, innan jag kände doften av kaffe och verkligen vaknade till.

Jag funderade över varför surdegar och korvstoppning får folk att må bättre och kom på att det var dags att kolla just surdegen i kylen. Min sats såg okej ut, men Pythagoras sats var som gjord för perfekta trekantsbröd.

Det var några minuter kvar till tvätten, så jag passade på att rasta Pavlovs hundar och de gick som vanligt dit jag ville när jag ringde i klockan.

Tyvärr gick inte hissen ända upp så dags på morgonen och jag fick suckande ta mig uppför Maslows behovstrappa på väg hem från powerlesswalken. Jag stretchade på första våningen, gosade med hundarna på andra, fick en blöt labradorpuss på tredje, log när samma labrador viftade på svansen på fjärde och bestämde mig för att fortsätta skriva världens bästa bok på femte planet.

Väl tillbaka i lägenheten tittade jag till pudelns kärna som jag planterade i veckan. Jag funderade på att göra en pudel och plantera om den efter konstens alla regler, men visste inte hur man räknade ut det gyllene snittet i en rund kruka.

Jag kände mig för grön inom växtbehandling för att ha gröna fingrar, men fick plötsligt ett fantastiskt självförtroende. Helt självsvåldigt bestämde jag mig för att jag är klok som en pudel, varpå jag kastade ett pudelöga på krukan, vattnade lite till och insåg att jag får fason på pudelns kärna när tiden är inne.

På tal om inne, så var det dags att gå ut igen, fast bara ut i den varma svalen. Nedför trapporna igen, in i tvättstugan, ilastning, 60 grader, press play. Jag funderade på om det gick att spola tillbaka tvättmaskinen, men insåg att jag inte gillade modet förr, så jag lät saken bero.

Några tankar hade grott under tiden och slog nu ut i full blom. Min själ är lyckligtvis inte allergisk, så jag satte mig ned och bara njöt av våren som sprang fram inom mig.

Långt senare, när jag egentligen hade en dag fylld av raster, kände jag mig rastlös, vilket är en paradox, va?

Fast, samtidigt var det en känsla av déjà vu – eller möjligen var det så att jag plötsligt kände mitt raison d’être. Vad vet jag? Jag ber att få ursäkta min franska. Den är lite rostig. Eller så var känslan av att känna ett raison d’être helt enkelt en känsla av déjà vu, eftersom jag känt meningen med mitt liv förut.

Till skillnad från då tänker jag nu plocka upp den och behålla den. Därför valde jag bort att låsa in meningen med livet i Pandoras ask, eftersom den lådan bara ställer till problem. Jag har en tendens att tappa bort nyckeln och skulle jag säga Sesam öppna dig, i hopp om tur, kanske det skulle öppnas en dörr till det förflutna och det vore fullständigt meningslöst för mig som vill se framåt.

När jag tvättat min egen byk testade jag Arkimedes princip, fick inget riktigt flyt och sjönk snabbt. Plötsligt, oförklarligt och ledsamt nådde jag botten och satt där med min tvättade hals, men sen blev jag, lyckligtvis, torr bakom öronen.

Jag kunde utan tvivel resa mig och stod pall för att nå ända upp till taket, blev internationell och insåg att the sky is the limit, men vill inte låta mig begränsas av det. Sålunda siktade jag mot stjärnorna, blev ånyo Fågel Fenix, bytte Ikarosvingarna från restlagret mot riktiga fjädrar, som verkligen inte var lånta, och flög mot ???

Jag lever verkligen ett helt vanligt, inrutat liv – även om varje dag är ett vitt och totalt oskrivet blad.

God natt.

Mörkret

… från en annan bok

Han var en hård trollkarl som inte förstod att han var hård. Stackaren bar ett fruset hjärta i en drogad kropp. På kvällarna berättade han sig stor, filosoferade och argumenterade sig till en plats bland de som verkade bra, men inte kunde älska. I deras värld var han kung och såg allt. Jag tror att han var mer blind än någon annan.

Vi möttes för länge sedan, men inte för tillräckligt många år sedan. Hans fasad var en omsorgsfullt skapad chimär. Ett bländverk som bara lös inåt, fast det förstod han inte.

Jag såg honom inte förrän efter den mörkaste kvällen i mitt liv. Natten då min finaste nästan dog och låg gömd bland slangar och apparater.

Jag minns att trollkarlen hade halkat på en klippavsats och krampaktigt höll sig fast för att inte falla ned i ravinen. Jag gick fram, tittade på honom, hörde inte hans rop på hjälp och trampade hårt på fingrarna.

Trollkarlen vrålade till och föll mot en botten jag aldrig skulle återse. Han förbannade mig, skrek att han hade kunnat göra det bättre, men snart försvann både orden och han i dunklet.

Jag vände mig om och såg hur fågel Fenix steg mot skyn. Dess skri ekade mellan bergen och från vingarna sköt eldkaskader iväg, men när de träffade mig var de vattendroppar. De smekte min hud skönare än en kvinna någonsin gjort, och då är jag långtifrån okysst överallt. Fågelns regn läkte mig, spolade bort minnet av trollkarlen som fortfarande föll.

Fenix landade, slöt sina vingar runt mig och jag borrade in mitt lilla ansikte i en varm fjäderdräkt.

Sen lyfte fågeln igen. Upp, upp mot himlen där den skrek ut en märklig sång. Jag satt på fågelns rygg, följde med ut i rymden, såg stjärnorna och släppte taget.

Jag var fri.

… och om du tyckte det var märkligt – vänta bara på resten som kommer ut om något-några år. Det är en kuslig road movie kan jag bara tipsa om.