Duvors fäbless för att hemsöka mig

Jag gillar duvor, det skrev jag om för inte så länge sedan. Tyvärr gillar duvor mig också.

Det bevisades två gånger hösten 2008 (?) när de sket på mig på exakt samma ställe. Precis, jag satt i samma stol på samma läktare på samma fotbollsarena när duvor tvenne gånger öppnade kloakerna i min absoluta närhet.

Mina kompisar har haft väldigt roligt åt detta och skrattar så fort en duva närmar sig. Hade de varit med igår så hade de brutiti ihop. Jag var på väg upp mot Familjen (restaurang) när det säger SPLAT!

Jag lyckades tydligtvis passera under en duva som förmodligen deltagit i en hetsätningstävling och sen avslutat det hela med en överdos katrinplommon och nu bara bestämde sig för att släppa ut alla mödrars heliga duvskit.

SPLAT!

Axeln, skuldran, skjortärmen, ryggsäcken … allt täcktes i en sörja med alldeles för många nyanser av brunt.

Mitt sällskap hade förstås inget emot att skratta ihjäl sig och så var det bara att lomma hem med en fuktig skjorta och en omisskännlig lukt av färskt bajs lite för nära näsborrarna.

Ombyte följde och sen åter till staden för en – trots allt – skön kväll med bästa kollegorna. Visserligen ifrågasatte någon min beskrivning av skiten med motiveringen: ”fåglar äter ju bara frö, det kan väl inte lukta”. Och några tyckte förstås att det var en god idé att bara fortsätta skratta åt mig.

Men, men … jag bjuder på det. Duvorna måste också skita och hellre på mig än på ett oskyldigt barn.

Lyckligtvis fick jag enbart uppmuntrande och stöttande kommentarer på Facebook som tröst.

Vem behöver duvor med sådana vänner?