Etikett: familj

Tvååringen som är så stor

Hennes lillebror kom i januari. En älskad krabat, men också en konkurrent.

Vi visste det. Vi har försökt tackla det. Lyssna mer. Leka mer. Men, naturligtvis märker hon att hon inte alltid kan sitta i mammas knä just när hon vill. När lillebror måste äta, då måste han äta – nu.

Det har varit tufft för henne. Tuffare än för oss. Vi visste. Vi förstår. Vi har läst allting. Vi har övat. För henne bara small det till.

Hon är två år och plötsligt är det fullt hus i hennes tidigare enväldiga rike. Och hennes föräldrar har varit så trötta. Nattsömnen lika sammanhållen som en sönderhackad gurka. Vi orkar inte alltid. Tålamodet förkortas. Nödlösningarna i form av iPad och tv tar över.

Hon klarar det fantastiskt. Hon klappar sin lillebror. Dansar. Skrattar. Hoppar. För varje dag är stegen lättare och lättare. Det är makalöst att se.

Visst. Det är tufft, och det blev inte bättre av tre veckors dagiskarantän på grund av vattenkoppor, men hon klarar allt som händer bättre än någon annan. Hon var störst av allting förr. Hon är ännu större nu. Jag önskar jag var lika stor i allt det här som hon är.

Världens bästa storasyster.

IMG_3963

Den rosa nallen

Förra veckan, torsdag. De står utanför Migrationsverkets lokaler i Gårda. En familj som väntar på att dörrarna ska öppna. Barnen kommer ut från porten mittemot. Någon har låtit dem värma sig. Vid fasaden står deras packning. Några nötta väskor, ett par bärkassar. På toppen av dem en stor, rosa nalle. Kanske är det allt som finns kvar av deras ägodelar.

Vi spolar framåt ett par dagar. Tomheten lyser i våra ögon. Vi har precis förlorat guldet på Ullevi. Folk strör ordet runt sig. Det alldeles för stora ordet. Katastrof. Katastrof. Katastrof. Jag har själv använt ordet för ofta. Det är skit, men just skit.

Sen rinner det undan. Några barer senare är jag hemma igen. Besviken, men hemma. Somnar i sängen med tvååringen alldeles intill mig. Hennes lilla hand lägger sig på mitt bröst och hon verkar så lugn. Allt är bra. Allt är som det ska. Jag rullar matchen på näthinnan. Men, det går över. Det kommer fler säsonger. Tvååringen sover tryggt. Hennes lillebror väntar på att få komma ut. Allt är bra. Allt är som det ska.

Hos oss, vill säga.

Kanske sover flickan med den stora, rosa nallen någon annanstans i min stad. Eller så har de redan åkt vidare. Jag ser nallen framför mig där och då. Tänker att den jobbar hårdare än någonsin nu. Den är i ett främmande land, men hinner inte vara rädd själv. Den måste trösta den lilla. Hon som sover, och kanske drömmer om en raserad värld, döda vänner, förlorat hopp och allt som inga barn ska behöva uppleva. Allt är inte som det ska. Inget är bra. Även om det är så mycket bättre för henne än de som sover för alltid. Dödade av bomber eller slukade av havet. Bortvisade av en rik kontinent som känns allt fattigare inombords. Som bygger murar för att bevara sin tomhet intakt.

Jag undrar ibland om inte nästa toppmöte om Syrien borde få lite andra besökare än sist. Kanske borde flickan sitta vid bordet tillsammans med den rosa nallen och bara ställa en enda fråga: Varför gör ni så här?

Och jag tänker. Precis som jag tänkt så mycket sedan jag vaknade upp i den här flyktingkatastrofen och insåg att det räcker nu.

För dig, Svea. För dig, lillebror. För dig, flickan med den rosa nallen. För alla barn som för alltid vilar någonstans där våra själar skamset stoppar om er och viskar förlåt oss för att vi inte räddade er. För er, för alla barn måste jag göra mer.

Det finns ett kall i allt jag vill göra från och med nu. Jag bygger långsamt en idé, en väg som kommer att få mig att kämpa hårdare än jag gjort förut. Ofta har allt varit för enkelt för mig, jag har gått på sparlåga och ändå klarat mig med bravur. Det här är nästan omöjligt. Men, just därför måste det göras.

Jag måste bidra till en bättre värld, rosa nallen. Så att du blir den där efterlängtade kompisen som flickan kan prata med. Så att du slipper bli hennes enda fyr i en förstörd evighet.

Det finns så många rosa nallar. Jag måste hjälpa er.

Fortsättning följer …

Du fyller en månad i dag, älskade du

IMG_0193

En månad har du varit här, Svea.

Vi har så många ord att säga dig,
vi berättar dem inte här.

Du hör dem i våra andetag,
läser dem i våra blickar,
förstår dess rytm när vi lugnar dig,
njuter dess visshet när hungern stillas,
värms av dess kärlek i dina bad.

Du drömmer dess löften om natten,
skrattar när din växande värld
målas av vår lyckoförklaring,
vårt totala erkännande
av lyckan att få vara dina.

Du kvitterar vår längtan varje sekund,
skriver fortsättningen av sagan
med allt större leenden.

En månad har du varit här.

Vackraste, vackraste barn,
som vi älskar dig …

 

IMG_0432

En kort julbetraktelse

Längs barndomens grusvägar, där drömmar nu grusas, reser vi. Här fanns en fond av träd en gång, böljande fält och en fantastisk ladugård. De som bodde där en gång, vill aldrig gå hit längre. Andra ser svartvita bilder i en diashow och minns färgerna som flytt, hellre än att ta vägen förbi. Allting har krackelerat, träden är sålda, fälten bortglömda och ett flygfoto skulle avslöja ett sorgligt lapptäcke hopsytt för att få så mycket EU-bidrag som möjligt. En verksamhet som bara kan sluta i minustecken fortsätter att envist sjunga på sista versen och en misstänksam mans dröm riskerar att sluta i en friggebod, byggd på en rasad potatiskällares grund.

Det är den enda sorgen jag hör berättas under en fantastisk jul. Vi börjar i ett snöland där allting är dukat på vackra bord, där paketen ber granen att dra upp grenarna så att de får plats, och där treåriga prinsessan får sitt efterlängtade hus. Jag missar Kalle Anka – saknar inte de bortklippta sekunder som enligt kvällspressen skapar en folkstorm – och slänger knappt ett halvt öga på de andra klassikerna. Svärfar behåller julkonserten på när vi går till bords. O helga natt byts snart mot oooh, oooh, oooh när samlaget påbörjas i kvällens film. En smula besvärad bordsgranne ser lugnare ut när jag låter fjärrkontrollen tystna det hela. Jag får det som stod på önskelistan av flickan jag önskat varje jul. Hon lägger sin hand på magen, jag lägger min på hennes. Svea finns där, nästa jul är hennes. Vi har fått Elsa Beskow-böcker, undanber oss för mycket rosa prinsesskläder i förskott och njuter av både enbärsdricka och limpebröd.

Så, min familj. Raka motsatsen. Ett lagom vansinnigt kaos, mer julmat, julklappslekar, öl och vin i det nya, fina huset, syskonbarn som vägrar låta sig fotograferas, Amanda som älskar Justin Bieber i skarven mellan barn och ung kvinna.

Teresia och jag sover på en uppblåsbar madrass. Väldigt tidigt vaknar jag, ser det vackraste som finns stillsamt drömmande i det korniga, diffusa ljuset. När hon vaknar, långt senare, har madrassen släppt ut sin fångade luft och jag dunsar i golvet. Teresias skratt fyller det tomma rummet i rummet, precis som det fyller tomrummet som så länge stod outhyrt i mitt hjärtas hotell.

Frukosten är mer av min familjs milda galenskap. Barn och vuxna, alla lika gamla, alla nyfödda varje gång. Skratt, grimaser, tråkningar och värme som gör öppna spisen avundsjuk. Några clementiner senare tittar jag ut mot träden som verkar sorgsna över blidgraderna och med slokande grenar ser hur julen och snön smälter bort i rask takt.

Under den vita, oskuldsfulla ytan avslöjas en dåligt dränerad åker och en grusväg som inte leder någonstans. Så faller ett ösregn, vi startar bilen och är redo att ge oss vidare. Vårt paradis är ograverat vackert, men runt det har alldeles för mycket vissnat. Bilderna av hölassen, de starka bönderna som hässjade sitt slagna gräs, skördetröskorna som dundrade fram är som tagna med Instagrams 70-talsfilter. De skapar inga upplopp, bara små suckar av att allting var bättre förr.

Men, det är osant, nu är så mycket bättre. Det vet jag när hjulet rullar sitt första varv och mina föräldrar vinkar glatt från verandan på det stora, röda, varma och häftiga huset som viskar: kom tillbaka, snart.

I dag, en dimmig färd mot Göteborg. När vi kommer fram lyser solen. Det är mellandagarna, men med Teresia och Svea i mitt liv finns inga mellandagar. Inte längre. Inte ens jättekorta. God fortsättning följer …

Åtta syskon

Syster. Bror. Bror. Bror (jag). Syster. Bror. Bror. Syster.  Vi är åtta. I helgen fick vi, för första gången, chansen att vara på åtta man hand med varandra.

Grusvägen till det lilla huset har en grässträng i mitten, en slags barndomens gps, och dess kulör är precis rätt ljusgrön. Insynsskyddat väntar det på oss, huset. Vi är bara vi, ingen mer finns här. Några kontaktsökande golfare, på banan intill, skriker fore när de försöker träffa nya vänner. De stör oss inte, vi hör dem inte. Vi är bara vi åtta.

Vi minns Björkekärr, det Björkekärr vi alla lämnat för att aldrig återvända. Någon vill ta en tur dit igen, jag gjorde det för några år sedan. Där fanns inget kvar mer än det som aldrig tycktes lämna, långsamheten.

Vi pratade om alla de som bodde på 12:an på Smörslottsgatan, de fula husen som inte ens var vackra då. Vi kom ihåg alla som bodde ovanför oss, men knappt de som bodde tvärsöver svalen. Fast, vi kom ihåg dem som spelade tyska terrorister i en tv-serie, Gunnar från Norrland som drack för mycket och fyllbulten Johansson som sov utanför vår dörr en gång.

Vi kom ihåg KPML(r)-gänget som hade torgmöte på gräsmattan mellan husen en gång. Danne minns att de mest av allt ville göra bostadsrätter av hyreskåkarna och göra sig en hacka på boendet.

I husen runt oss bodde han vars saga krockade med ett träd i hög hastighet och tog slut. Där bodde tvillingarna, busarna och Bosse som sköt ett skott så hårt och illa att det krossade en fönsterruta på andra våningen i ett hus. Tanten med hunden låg på en balkong och skrek ’stäng av motorn’ när någon körde på tomgång, väl dold så att ingen skulle se henne.

Morfar bodde i huset bakom, de sista ledsna åren. En gång hade han ett hus i Johanneberg där plommonen växte och när man bar hem påsen på ryggen färgades jackan plommonröd. När mormor dog försvann hans trädgård och de bästa åren, innan skuggan kom, bodde han mittemot vår farmor på Stabbegatan. Hon som sa att hon var nöjd när hon förstod att hon aldrig mer skulle åka hem, men hade fått se ultraljudsbilder på Saras förstfödda, hennes barnbarnsbarn. Vår morfar och farmor, båda gick de bort och begravdes när solen sken varmt, de där åren när Björkekärr ändå var hemma på så många sätt.

Vi har flyttat så långt därifrån nu. Mentalt mer än fysiskt i några fall.

Och vi minns hur bra allt fortsatte sen och hur bra allt är nu. Vi är åtta syskon som äter pasta carbonara, grillar fantastiskt, skrattar, äter en löjligt rik chokladtårta och låter skymningen tysta oss till slut.

När morgonen kommer är havet modfällt. Alla uttag fyllda av laddande smarta telefoner. Vinden lånar trädtopparna för att skjuta fart och når oss. Vi promenerar till havet, böljande fält till vänster, ett allt kaxigare vatten till höger. Syskonen går före, över sanden, mot vattenbrynet. Jag ser horisonten långt borta och ser hur vi gått till så många horisonter. Ibland ensamma, ibland några, men aldrig förr bara vi. Vi åtta. Vi har haft så många Fanny och Alexander-jular, men aldrig hittat en horisont för bara oss åtta. Vi gör det nu.

Det är en fantastisk helg och lillebror Tobias sa det så rätt redan tidigt: Vi borde göra det här varje år.

Vi åker hem. Regnet som slutade när vi anlände tar ny fart när vi lämnar. Vi ler. Solen ville ge oss den här helgen. Det blir flera, lelle-Tobben. Vi har mer att prata om. Mycket mer.

Lite död, mycket liv

Det regnar för mycket igen. Jag och bäste A går på Nordenskiöldsgatan. Vi hittar en iPhone, leker deckare, återbördar den så småningom och får till och med hittelön av en tacksam man. Vi bjuder C på middag; chevrétoast med håning på, lammstek provencale med potatis- och blomkålspuré plus ostar (okej, lite rödvin, öl, madeira och fernet också). Det är en bra eftermiddag. Vi är behagligt berusade när taxin tar oss till Majornas hetaste adress. Glöggen tänds på, skratt, baconlindade dadlar, öl, tävlingar, segrar, samtal, möten.

Kvällen är strålande även om jag och D pratar om för många som dött. Den senaste en kille jag alltid såg på gymmet förr. Två i cancer, tre av andra anledningar, alla unga, för unga. Och det slår mig, efter att vi insett det värdelösa i det, hur lycklig jag är som har kvar alla runt mig.

Döden försvinner med duggregnet när jag väntar på taxin hem. En av oss har visst två vänsterdojor på sig (får jag veta i dag), men ett hjärta av guld. Det är bara liv i sinnet när jag åker hem, somnar och sover av mig ett markant rus.

Jag dricker morgonkaffe och äter en macka med K. Vi är på fiket där jag suttit med den kvinna jag längtade djupast och varmast och där jag ofta suttit med den vackraste vän en människa (och hund för den delen) kan ha. K förstår mina ord, hon frågar, hon gillar, vi skrattar som en fin söndag förtjänar.

Vi pratar om allt som hänt sedan jag släppte sektbomben och jag gläds åt omdömet, betyget och tilltron hon ser både framför sig och i mina ord. Förr fanns självförtroendet och kärleken till mig själv bara på papperet och även då ofta klädd i sorgens dräkt. Jag var poeten som ville räddas, blev till den som räddade sig själv och vågar nu se det jag alltid velat se – en förbaskat vacker människa. Inte bättre än någon annan, inte förmer, aldrig utan ödmjukhet, aldrig en jämförelse för att lyfta mig gentemot andra, alltid med en önskan att bli så bra jag kan bli. Samtidigt nöjd över att jag är så vacker som jag faktiskt är och så älskad av mig själv som jag faktiskt förtjänar.

Lille Wille skrattar som bara 1,5-åringar kan där han sitter på min arm. Hans lycka är en grillad korv på ett avslappnat kalas. Min lycka sitter i ett överfullt rum. Guddotterns presentpapper är en världskarta med en massa kärleks- och omtankeskontinenter utspridda i ett stort hav där leksaksöar poppar upp lite här och där. Syskon, syskonbarn, respektive, föräldrar, farföräldrar, morföräldrar pratar eller bara är. Så mycket liv och så många jag älskar inom räckhåll. Wille garvar mot sin farbror. Jag räcker ut tungan. Han skrattar högt. Det är en så förbaskat bra avslutning på en väldigt bra helg.

 

Sommardagar som inte går sönder

Det är magi, detta det enkla
och egentligen händelselösa.
Fast så otroligt rikt
och omtumlande.
Så vansinnigt vackert och
livsbejakande i sin självklarhet.

Jag står på Kino och förträffligar mig.
Det är grattis och prinsesstårta till vänster,
sommarberusning på rosé till höger.
Det är alla är välkomna och spartanskt,
fast så snett-och-vint-genialiskt.
En konstnär sitter på trappan
Han flyttar lyckligt sin InEx-påse
när en lullig man vill se hans alster.

På Karlssons garage får alla hundar plats
även om de inte är stammisar.
På Hemma hos får de sitta inomhus
och på Bishops Arms möter jag nya ögon
i samtal om tidigare sommardrömmar.

En ny dag och hoppet om sol
hos en som lever på skuggsidan.
Ansiktet bär spår av hårda år
och ett plåster och blåmärken
skvallrar om ett än hårdare fall nyss.
Hon har sin finaste sommarklänning.
Snittet må vara från ett annat år,
men snitt är statistik
och statistik är ofta en fånig lögn.
Hon är vacker där hon sitter.

Jag ser konstnären igen,
lyckligt vandrande på Andra Långgatan.
En av de där gatorna som är vild,
trots att den har ett ordningsnummer.
Det är hårdrock och hip-hop,
falafel och grillspett.
Det är är varmt, hetare och kärlek.
Jag möter vackra damer och
flyter i deras sällskap längs Linnégatan
innan spårvagnen leder mig hem.
Underhållningen ombord sjungs falsk,
men så äkta som livet kan bli när
två flickor återupplever Hellström,
låt för låt.
Det vill inte bli natt, överhuvudtaget.

Rhododendron är svårt att stava,
men så enkelt att älska.
Vi grillar och förlorar stort mot myggen.
Jag sitter i en trädgård
omgiven av skönhet, grönska och skratt.
När jag vandrar hem i skuggornas tid
minns jag förra året.
Då snubblade jag på fyllan och
skrev till en försvunnen flicka.
Orden är nästan samma nu som då,
men så annorlunda.

Jag vill vara där jag är.
Jag vill vara när jag är.
Jag vill vara här och nu.

En ny dag och en ny grill.
Familjelycka under äppelträden.
Solen och vinden bråkar om
uppmärksamheten som barn,
medan den heta värmen bara är.
Vattenkrig och sparkade bollar.
Signe har skrivit sitt första ord
och ger teckningen till mig.
Bella har ritat och klistrat ännu
en magisk present.
Bilfärd hem med en somnande
ettåring som ett bevis på
hur obekymrat lycklig man får vara.

Jag landar trött och
ställer en klocka på en tid
som jag somnat förbi med råge
hela långa, långa helgen.

Det blir tidigt,
men det gör ingenting.

Jag har just upplevt det bästa
jag kan uppleva utan att
somna naken bredvid henne.

Jag har haft
sommardagar som inte går sönder.

Allt är svartvitt på morgonen

Döden är svartvit på morgonen.
Bara några spalter bred,
men mer vemodig än allt.
Oftast med korset som riktmärke,
ibland med en älskad symbol,
likt en leksak som följer med på färden.

Sorgen är svartvit på morgonen.
Kanske några rader från Setterlind,
eller ett barns sista farväl.
Tårar klädda i ord som viskar tack,
men samtidigt vrålar varför,
varför du, varför nu, varför någonsin du?

Livet är svartvitt på morgonen.
Bilder på små som inte vet,
som nyss börjat lite lätt.
Yrvakna, nyfödda hjältar och hjältinnor,
i sagor som bara är det var en gång
och ska pågå långt efter att bilderna bleknat.

Kärleken är svartvit på morgonen.
Ibland bara två namn,
en plats, ett datum och tron på oss.
Eller hon och han i vitt och svart.
Längtansfulla och övertygade,
med leenden som är oändliga och fullständiga.

Namnen är svartvita på morgonen.
Födda, döda, förlovade, gifta,
älskade, saknade och äntligen här.
Bara namn som inte säger något
när jag bläddrar i min morgontidning,
men är hela världen för de som kan läsa dem.

Senare …
Bortom Göteborgs-Postens sidor.
När kaffet bara är en eftersmak.

Jag går utmed kyrkogårdens mur
och ser stenarna, orörliga räknesnurror
som berättar hur länge en älskad varit tyst
Ibland, när det är flera namn,
förstår jag hur länge någon sörjde
en livskamrat … eller kanske ett barn?

Gosedjuren fryser där de vakar tappert
istället för att värma de som inte borde sova än.
Blommor lyser envist i den bleka vårvintern.
Här färgsätts den svartvita döden.
Dess slutgiltighet målas över
av en färgstark och evigt varm saknad.

Barnvagnen på gatan är fylld av stort liv,
fast kroppen är så liten än.
Forskande ögon tittar på två föräldrar.
De ler mot den lilla och hon ler i retur.
Ett ordlöst kretslopp och del två
i sagorna om svartvit kärlek och liv.

Jag går till ett fik på ett hörn.
Min väntande vän kramar mig.
Kanske svartvita i skrift,
men vi är tusen färger här och nu.
Vi skrattar med varandra
och färgar av oss lite till.

Min brorson i min famn.
Han avslöjar framtiden
och jag gläds med min familj.
Vi kan inte förklaras i svartvitt,
för vi spelar viktiga roller i en pjäs
där varken tårta eller kärlek tar slut.

Allt är svartvitt på morgonen.
Men, alltid annars … allt annat.

Hot och kärlek

Jag börjar dagen med att nästan spotta ut morgonkaffet. Flera personer har gripits av polisen i Göteborg – misstanken är förberedelse till terrrorbrott.

Allt det där snacket igår, det diffusa meddelandet från polisen: känn ingen oro, men var vaksamma. Är det sant? Säpo uttalar sig, det finns en särskild stab. Herregud, är vi slutligen där? Är vi slutligen en av de där platserna där någon vill explodera en bomb och slita sönder vem som helst av ingen som helst anledning alls?

Jag hoppas att hotet är falskt, att det uttalats av oförstånd, inte av övertygat vansinne.

Det kommer att vara fler poliser än vanligt i Göteborg idag. De jagar något som är osynligt, men så närvarande – hotet.

I en annan del av den här staden döps min brorson. Alla jag älskar gränslöst är där. Skratt, leenden, kamerablixtar och alla i sina finaste skepnader. Williams dag.

När jag somnar i natt vill jag le åt bilderna kameran och mitt sinne tar idag. Bladet som heter 30 oktober 2010 i dagboken ska bli en dag när mina finaste är nära mig och när jag är nära dem. Orden jag ska skriva är de mjukaste och mest hoppfulla. De ska berätta om en ännu vackrare morgondag. För min mor, för min far, för mina syskon, för mina svågrar och svägerskor, för syskonbarn … och just idag lite extra för William som knappt har börjat rita sin bok.

Det blir en dag fylld av något osynligt, men närvarande – kärleken.

Och förhoppningsvis en dag där hotet förblir tomt.

Sommarnatt

Det är den här magin  jag älskar så. En oansenlig, men makalös, sommarnatt som jag får beträda i några minuter.

Det är mörkt, fast på det där ljusa sättet, när jag vandrar hemåt. Helt vindstilla. Träden nedanför S:t Pauli kyrka leker en tyst arga leken, fast väldigt välvillig, med tegelhusen på Mintensgatan. Kanske utbyter de historier, vad vet jag? Jag kan inte deras språk. Kanske pratar de om andra år, innan jag sprang här.

Träden är verkligen mörka, men ändå är varje löv målad i en egen kulör. Stammarna letar sig upp från jorden mot den ljussvarta himlen. Bara de tuffaste stjärnorna gör sig besväret och skickar in sitt ljus på den sky jag älskar. Ett ljus som förmodligen är tio tusen år gammalt flämtar till i mitt nu.

På Norra Gubberogatan sover bilarna sött. Vindrutetorkarna är som ögonfransar hos slutna och oskyldiga ögon. Bilarna drömmer stillsamt om sommarvägar, inga mardrömmar om stenskott eller slaskklumpar på underredet här.

Jag andas in, vill inte andas ut. Bara andas in mer, mer, mer.

Jag möter ingen, upplever allt. Tänker på mina vänner, gamla och nya. På min familj, den finaste av dem alla. Som vanligt flyger tankarna iväg och jag sjunger, precis som jag gör alla sådana här nätter, Tomas Andersson Wijs ord:

Det är sommar här
Hos världens vackraste människor

Och jag lever. Ensamheten övergår i självgående. Och jag går. Vidare mot lördag.