2008. Rest in pieces…

Nej, det var inget dåligt år och jag har tydligen köpt en magisk studsmatta, för jag känner att jag varje dag kan studsa högre, bättre och finare.

Okej, det finns mornar när jag tror att det är en orch som tittar in i spegeln och ibland är min glada rymdraket (med fartränder) en konkurshotad och bensinslukande bil med en hel del tvåor i registreringsprotokollet.

Jag väljer dock att helt bortse från det och sätter följande saker som orsak till en grymt fin sista rad i 2008 års resulträkning:

Cosa Nostra – det är familjen det. En myriad av syskon, syskonbarn, svågrar, svägerskor och föräldrar (last but not least). Okej, jag får blodstörtning när alla syskonbarn ska vara tomtar, men annars så är klanen top notch.

De bra-bra människorna– självklart de som alltid finns där – dvs Berlinfirman och resten av feta credligan – och de som jag inte träffar så ofta, men som är guld: Polly, GP, Tigern, Enbärsbusken och Patricia, Pling, världens bästa fotograf och Nora – plus en hel hög till. MEN – 2008 var också året för många nya och sköna bekantskaper i min bransch: Kontaktmannen, Floridaflickorna, Mattias, Ulrika, Niclas , Fredrik G och en rad trevliga och glada människor som jag nästan blev kollega med. Dessutom hade jag otroligt stärkande samtal och möten med: E, E&E (även om E mest skällde och sniffade i marken) och Norges Lisbeth Salander.

Orden: Nix, böckerna är inte slutskrivna, men jag kom ut ur bloggarderoben i och med den här skapelsen. Det fick mig att lyfta på sätt som jag inte ens orkar jiddra om. Ni får läsa om dem i mina bästsäljare. Alla som står mig nära får förstås friex, däremot har jag redan lovat bort platsen som min bordsdam på Nobelfesten till en trevlig, gift och gravid tjej (jag är inte skyldig till hennes status).

Träningen: Det sackade på slutet, vilket jag får äta upp nu – istället för att äta pizza. Trots att det gör ont som fan måste jag väl erkänna att Linda, Jim, Anna och de andra eventuellt förlänger mitt liv. Det blir mer spinning, kettlebells, frivändningar och corebollar i år.

Och, vet ni vad – balansräkningen är ruggigt solid. Skulderna (CSN och den sicilanska maffian) är hanterbara. Tillgångarna är modesta, men säkrade en bra bit bort från finansbolagens dåliga skämt till experter. Och det egna kapitalet är inte pjåkigt:

Me, myself and I: Jag är som ett gott vin. Dricker man mig för tidigt gör man inte mig rättvisa. Och en annan sanning om mig: ju längre jag är korkad, desto bättre. Åtminstone i den här världen. Anyway, 1972 års Chateau Anjo bör avnjutas i stora doser under 2009. Det är ett år då det här vinet kommer att luftas rejält. Eller som romarna sa: In Anjo Veritas.

Min högkonjunktur: Oavsett vad som sker, jag kommer att ha en grym högkonjunktur med häftig tillväxt (förutom på fettfronten). Och, symbolen för högkonjunkturen är sommarens alpvandring i Sound-of-music-land, aka Alperna.

Punkterna: Jag kommer att vara nervös under året, för då kommer mina första manus att hamna framför förläggarna. Madre dios, hoppas nu inte att bokförlagen gör samma misstag som bolaget som nobbade Beatles 🙂

Ödmjukheten: Jag är inte självgod, jag är självsäker, även om ovanstående kan låta drygt. Jag vet att det här kan bli mitt bästa år och att jag är förbannat bra. MEN – det är sagt med ödmjukhet. 2009 blir ett år av hårt arbete, ändlösa reps, gymångest, redigering, bakslag, framgångar, snilleblixtar, jippiestunder och hoppa-i-brunnen-dagar.

Spikmattan och Plura: Dessutom har jag min älskade spikmatta och kan lyssna på Plura och Eldkvarn. Då kan egentligen inget gå snett.

Då kör vi. Full fart framåt – skit i att titta bakåt!!!