Då och då

Det är en dröm jag har haft några gånger. Jag står vid en passkontroll, med biljetten i hand.

”Vart ska du resa”, frågar tullaren.

”Någon annanstans”, svarar jag. ”Enkel resa.”

”Men, du har ju inget bagage?” Det är då jag plockar fram min anteckningsbok. Tullaren tar den och bläddrar i den. ”Men, den är tom?”

Jag nickar till svar. ”När jag kommer fram är den full med upplevelser. Men, ska man nå bortom det som var, måste man  lämna det gamla bakom sig.”

”Även minnena?”

Jag skakar på huvudet. ”Hjärnan och hjärtat glömmer aldrig, men låter det från igår sova tills det ska vakna. Allt jag behöver är en tom bok, en blank och olinjerad möjlighet att skriva nytt.”

”Lycklig resa”, säger tullaren då.

”Alltid”, svarar jag och drömmen slutar.

Ibland får jag den längtan för ett ögonblick när jag är vaken, och förs tillbaka in i drömmen av Eddie Vedders ord i låten Society:

Society, you’re a crazy breed
Hope you are not lonely,
without me

Den lusten att lämna är inte bokstavlig, jag älskar det här livet och den här världen, även om jag ibland kräks på det fula – till exempel de vidriga som just nu rånar åldringar i min stad. Stupstocken vore ett lämpligt straff för dem. Det skär i mig att det finns så små människor att de kan råna de värnlösa, gamla och fina.

Då, för en nanosekund lockar Vedders ord, men så ser jag det andra, det vackra.

För oavsett om jag äcklas av mycket, vill jag till sist bara stanna ännu mer. Jag vill förbli här, förändra och förbättra. Både mig själv och det runt mig. Och jag inser att en värld med världens coolaste syskonbarn – som vägrar sjunga barnvisor, för henne duger bara Manboy – är bättre än allt som är dåligt.

En vis man, salig Mitch Hedberg, sa en gång:

I’m sick of following my dreams
I’m just gonna ask where they’re going
And hook up with them later

Det är en bra idé. Jag ska inte försöka följa mina drömmar (då hamnar jag ju någon annanstans). Jag måste följa min verklighet.

Och, utan att veta om det, pekade två människor på det i förra veckan. Den ene talade de kortsiktiga vinsternas språk och fick mig att rysa. Den andra berättade om sin kärlek till sin verklighet och hur det hjälpte henne att välja.

Min verklighet är orden. De kanske skapar fantasivärldar, till och med ett land som heter Någonannanstans, men de är min verklighet. De är mitt sätt att förbättra och förändra. Jag lever för dem och jag lever på dem. Jag måste också, än mer, leva med dem, inser jag.

Därför har jag idag tillbringat hela dagen i sällskap med en ängel och en liten pojke. Fast, på något (många) sätt var de identiska med mig bägge två.

Jag tror att det blir en fantastisk bok. Verkligen.

Meningslös djungel

I morse vaknade jag och sa: ”Från och med i dag är jag som alla andra. Jag är en människa. Nu ska jag äta frukost.”

Fast, det var som om min fantasi ville stoppa det här. Så den kontrakterade alla obetydliga typer på Jorden för att blockera min väg mot en förvandlingsfrukost. Först i ledet stod Klasse Möllberg och Martha Stewart, flankerade av birollsinnehavarna i den 47:e Beckfilmen, eller om det var Wallander.

Jag ville inte vara som dem, men var fortfarande sugen på normalitet. Så jag fintade Banarne och mötte Medusa. Hennes hår var små slingriga giftsnokar, det vill säga finansanalytiker och börsplacerare, som alla talade med kluven tunga. De skulle inte hindra mig, så jag högg av ormen som väste ”sälj”, men då växte två nya fram som muttrade om ”bonus oavsett” och ”insider”. Jag kastade en gammal upplaga av Nya Finans på golvet och resultatet blev en hjärtlös ormgrop som kringlade sig kring uttrycken hausse, baisse och annat.

Sen mötte jag fyra knallar med smort munläder. De visste inte riktigt vad de skulle göra nu post-Dagens Hushåll och viftade med fantastiska knivar, äkta skinplånböcker, skruvdragare och stekpannor. Jag viskade skatteinbetalning och så förvandlades de till små, blöta fläckar.

Några coverband senare närmade jag mig köket. Deras slaktande av John Fogerty avbröts när jag slängde en sprayburk med väteperoxid framför dem. ”Pax för att vara Janne Bark”, skrek den förste gitarristen och det initierade ett våldsamt bråk med både lavetter och plektrumklösningar.

De kommersiella tv-kanalernas inköpsavdelningar var nästa hinder, men de hade sina huvuden uppe i sina egna häckar, så jag hoppade bara över dem, som ett gäng töntiga plintar av mellanstadiehöjd.

En förkrossande majoritet av mina branschkollegor var nästa gäng att finta bort. ”Titta ett meningslöst reklampris”, sa jag och alla sprang som nackade höns mot en guldäggschimär.

Lätt svettig av den meningslösa djungel jag skulle leva i, men fortfarande full av längtan dit, såg jag slutligen köket hägra. Då tornade det sista och värsta hindret upp sig. Det var mitt alter ego som laddat en hagelbössa med absurda statusuppdateringar och tweets och siktade på mig. Han var fullt besluten att inte låta Anjo bli Andreas.

”Snälla, gör det inte. Låt mig skriva vettigheter från verkligheten om att jag ska hämta pizza. Skjut inte. Låt mig vara som alla andra och fylla världen med meningslöshet och strömlinjeformad kommunikation. Det är bäst för alla”, vädjade jag. ”Låt mig vända om och bli en av de jag just passerat. Låt mig bli en drönare.”

Han skrattade bara och tryckte på avtryckaren. En myriad av vansinnigheter slog in i min lekamen och inte ens min fantasiskottsäkra väst stod emot.

Telefonen ringde. Jag släpade mig dit och svarade.

”Hallå.”

”Vem är det”, sa Buddha från en solstol i Shangri-La.

”Anjo”

”Gott. Det var allt jag ville höra”, sa Buddha och lade på.

Nu ska jag äta frukost. Det blir blåbärspannkakor och bara jag och Darth Vader är bjudna.

Lombenskåne

I kväll reser jag till min barndom.

När jag var liten hade jag en ytterst verklig fantasivärld som hette Lombenskåne. Huvudstaden hette Västra Björkstad och där bodde mitt alter ego – Erik Bostedt.

Mycket i mitt liv kretsade kring sport på den tiden, jag fick alltid stanna upp senare än jag borde bara för att titta på Sportnytt på tv. Jag satt och drack te, med mycket mjölk och fyra sockerbitar (vilket i dag känns groteskt) och tittade på sportnytt med Janne Lorentzon (förmodligen).

Men, åter till Lombenskåne. Sport var det, och musik. Jag gick alltid och funderade på ett rockband med Erik Bostedt (förstås) på sång.

Erik Bostedt var en fullständigt briljant rackare. Han var stjärna i innebandylaget. Jag brukade bygga mål av fåtöljer och lakan hemma. Han var poängkung i basketlaget. Självklart var det han som satte de flesta långskotten. Basketkorgen? En sedermera ganska förstörd gardinstång i mitt sovrum.

Framförallt var han dock målskytt i fotbollen. Jag spelade mycket i hallen på vintrarna och i trädgården på landet på somrarna. Matcherna började med att jag visslade så att det lät som en domarpipa (det kan jag än). Varje gång det blev mål imiterade jag publikljud och kramade om mig själv. Jag minns hur min storebror upptäckte det en gång. Han påminner mig gärna om det än i dag, över 30 år senare.

Västra Björkstad mötte ett gäng återkommande fiender i alla sporter. Erik Bostedt var uppbackad av den stabile Göran Karlsson när man mötte Hallby, Reymersholm och CK (Centrala klubben).

Och Västra Björkstad vann. För jag fuskade. Jag spelade själv och jag fuskade. Råkade de andra göra mål kunde det mystiskt dömas bort, eller så spelade jag till Västra Björkstad vann. CK var för övrigt sämst.

En sak lärde jag mig av den tiden. Jag hade redan då en skön fantasi – men sedan dess har jag styrt upp det som var den svaga länken. Jag menar, här hittar jag på en fantasivärld, ritar kartor, bygger i princip upp ett statsskick och sen döper jag invånarna till Erik Bostedt och Göran Karlsson … Spännande.

När jag inte befann mig i Lombenskåne var jag ibland med familjen i Värmland. Där brukade jag stå (det här är 1975) och rycka i en harv och säga danga-danga eller så imiterade jag ljudet från den (då) hypermoderna kassaapparaten som lät dulle-eh-eh. Imitation var en liten specialitet och när jag åkte till morfar och mormor i Johanneberg låg jag ofta med huvudet vänt bakåt i bilen och skrek dioli-dioli när vi passerade cyklar – för så lät det när följebilarna körde omkring i Giro d’Italia.

Vad mer? Jo, jag byggde rätt mycket robotar när jag var 4-5 år. Och längst upp på den numera rivna skorstenen i Robertshöjd var jag helt bergis på att Göran Höghosta bodde.

Sån var jag som liten. Lyckligtvis har jag inte förändrats ett dugg.

Kaos i fantasifinanserna

Grå byråkrater, som aldrig läst Hellsings texter om Opsis Kalopsis, sitter vid ett bord.

– Inget snack om saken, säger den ene. Det är sist-in-först-ut som gäller.

– Men, ni måste göra ett undantag, säger jag. Förstår ni inte att det är en oerhörd kompetens som går förlorad nu.

– Vi kan inte rucka på avtalet för det, säger den andre. Hur skulle det se ut?

– Gladare, säger jag. Alla hade älskat er. Kan ni inte köpa ut någon av de andra, ni får inte varsla den här personen. Han är nyckeln till allt.

– Nej, säger byråkrat ett.

– Icke, säger byråkrat två.

Jag skakar på mitt huvud. Barnen kommer aldrig att förlåta er, säger jag.

Fantasivärlden har gått in i en lågkonjunktur och beslutet är fattat hos fantasifinansdepartementet. Påskharen och Lucia anställdes tidigare på året än Jultomten. Nu är det ont om algapengar – då får tomten sparken.

Jag gör ett sista försök. Spelar på, vad det verkar, tondöva känslosträngar.

– Alla underleverantörer då? Nissarna som snickrar, målar och syr dockor? Alla barnarbetare som nu blir hemlösa i Asien? Renskötarna? Skorstensfejarna? De som säljer gröten som folket ställer ut till tomten? Alla de kommer ju att få sparken.

– Regler är regler, säger byråkrat ett.

– Barns tårar och missmod under juletiden kan ej kvantifieras, därför kan vi ej låta dessa ingå i våra konsekvensbeskrivningar, säger byråkrat två.

– Beslutet är oomkullrunkeligt, oantastligt, förankrat, ratificerat, diariefört och klubbat, säger byråkrat ett.

Det är kallt i staden när jag går därifrån… Barnen som tindrar inför julen, i år kommer de att bli en armé av flickan-med-svavelstickorna-lookalikes. Ve oss alla

Fantasimacken

Det är alltid kö till Fantasimacken i Olskroken – landets enda. Där brukar en deckarförfattare med en förkärlek för urusla historier stå och böna och be om att få köpa ny soppa till sin skapandemotor.

Föreståndaren, en mackägare av den gamla sorten med oljig trasselsudd i bakfickan på den skitiga overallen, brukar bara rätta till sin BP-keps och säga: Nej.

Då brukar deninnehållslösa författaren vifta med kreditkort och inbjudningar till alla de rätta festerna i den stora staden som ligger en bra bit åt helvete, men gubben skakar bara på huvudet.

Sen får han alltid syn på mig och så säger jag: en tank bloggbränsle. Jag slänger fram en bunt Algapengar och han fyller mig med fantastisk fantasi. Författaren svär över att guldkort inte funkar när trashankar kan betala med Monopolflis. Föreståndaren brukar inte ens  bry sig.

Idag stod ett gäng pantade och rätt kassa branschkollegor till mig på macken där och kallade gubben allsköns otidigheter när de nekades att köpa. Gubben bussade hunden på dem och de fick som vanligt tanka på Ironi X, macken precis bredvid Fantasimacken. Sen åkte de förmodligen hem och var creddiga som fan.

Själv log jag åt min fulla tank och gav mig iväg mot Fattighusån för att upptäcka ännu ett gäng nya dimensioner i gräsänders vardag och fundera ihop romanintrig med utgångspunkt i ett ensamt och trasigt paraply som låg inkilat i staketet vid gamla spårvagnsstallarna…

Kvar utanför macken stod deckarförfattaren. Idélös, med soppatorsk. Med lite tur skulle motorn skära när hon fyllde den med lågoktanig intrigplacebo som hon köpte av en skum typ på Norra Gubberogatan.