Finns det kvinnor med tre ben?

Jag har inte skrivit på några dagar, istället har jag skrivit historier i levande livet. Och, det är med darrande fingrar jag knappar in det här meddelandet, för en historia skrevs i går kväll, en väldigt levande sådan.

Blev jag sextrakasserad i går? 

Allt började oskyldigt. Hennes fot sökte mitt ben under bordet, strök försiktigt längs vaden, precis så mjukt och oansenligt jag vill ha det. Jag log mot henne, men så slog det mig.

Min vänsterfot vilade mot högerfot, min högerfot vilade mot hennes vänsterfot. Hur kunde hon samtidigt smeka min vad?

Jag böjde mig framåt för att titta under bordet och då spärrade en annan flicka på andra sidan bordet upp ögonen.

”Var det ditt ben jag smekte? Åh, herregud, jag trodde det var min pojkväns.”

Tja, vad säger man …

Resan fortsätter

Fredag morgon i Skåne, lika grått som sinnebilden av Skåne är rapsgul – så grått är det. På perrongen i Lund står det Simrishamn på en skylt. Jag åkte dit, till en jag höll kär, en gång. Hon hade 60-talsklänningar och tyckte om att dansa som om ingen såg henne. Hennes röst var lika vacker som vår längtan var dödsdömd från den första kyssen. Men den sommaren, i hennes lilla by och i min stad, smekte vi varandra som rågen smektes av vinden på de drömmande fälten hon visade mig på Österlen. Vi åt glass på Harrys glassbar – där åt hundar gratis, för Harry var en retriever – och vandrade där tiden inte behövde stå still, den var helt enkelt överflödig. Efter första extasen ramlade jag ur hennes säng, men skrattet hennes motade blåmärken i grind.

Resan i dag går åt ett annat håll, österut mot Stockholms stad. Jag lämnar den del av landet där flickornas röster är som sockervadd för mig.

Den gråaste av himlar, och träd som är dystra, mörkbruna krokimodeller i uppgivna poser, ackompanjerar mig. Trädens nakna grenar vill inte dansa alls. Det känns som om hösten, så här på ålderns höst, blir altruist och låter sig reduceras till dova kulörer så att sommaren blir än mer åtråvärd. De få ängar som ännu är gröna förförs av en närgången dimma: ”Följ med till andra sidan molnen, där blir gräset grönare, där bor sommaren.”

Godståg passerar, vagnen i mitten får aldrig bli en flockledare. På stickspår står oönskade och övergivna ekipage. Det kommer spår från alla håll, en gordisk järnvägsknut och jag är i Småland.

En bebis skrattar, jag räcker ut tungan, mera skratt. Jag är min typ av clown i dag, en gainomaxåterfödd man på väg till vänner och krogarna på Södermalm. Bebisen jollrar, hans mamma kan få en stund för sig själv, och jag leker glada leken med en sådan som jag vill bli den största stjärnan för en dag – och dela scenen med den jag älskar.

På alla stationer är det lyckliga farväl. En farmor och en farfar vinkar adjö långt efter att tåget är ett minne blott. Blossande kinder hos unga älskande som saknar redan innan nu. En man bär en nött väska, klistermärkena avslöjar hur mycket glädje som nött den ned.

Det är kärlek jag ser, av den typen att om den var ett tåg i ett outforskat land då skulle det tåget aldrig vara försenat. Det kunde rusa fram, i vansinnig fart, och veta att rälsen alltid lades ut framför det.

Och det är farväl som i far väl, bon voyage, alla jag ser har en returbiljett när de vill.

Fotbollsmålen har gått i ide i Östergötland, vi stannar till i den mest okända av våra större städer. Linköping är tre kundbesök och en tankning av E85 i mitt liv. Så passerar vi Pluras stad; en rutten och ful utfart från centralen, det ser ut som om man dumpade allt fult, motsatsen till Pluras ord, längs rälsen österut.

Vi rullar på och når Stockholms central.

Ett vackert hjärta och en underbar själ väntar. Vi promenerar, pratar och dricker kaffe på Götgatan. Hon är en ovärderlig vän av den typen som alla borde ha. När hon rusar vidare till sist åker jag söderut.

Från Midsommarkransen åker jag nästan tillbaka lite senare. Kvarnen på menyn – löjliga ölpriser, men världens skönaste 08:or kompenserar. Gänget rullar in och rullar ut. Vi åker hem i ösregn och kommer överens om att ta det lite lugnt på lördagen.

Promenaden i Liljeholmen är skön, en lunch i Kransen perfekt avkoppling och sen klingar det på dörren konstant. Min gamle polare P, vi gick i samma klass i 12 år, är där och det blir återblickar utan nostalgi. Vi pratar om den som dött och de som kanske dött, men ändå lever. Uppsalaligan är där, fredsforskaren och Busen, den älskvärda duon. Det är nästan 20 personer. Mot stan, mot Söder Mälarstrand, mot Münchenbryggeriet. Det är en usel lokal, men en fantastisk kväll.

Natt, dyr taxi, blandad sömncykel, vaknar nästan utsövd, lämnar polaren med en disk från Hades, men plockar snällt undan alla tomburkar och tomflaskor, monument över allas något sega söndag. Jag fyller sju plastpåsar!

Jag tar tunnelbanan lite för kort med vilje den här söndagen. Jag vandrar genom Gamla Stan, de stråk jag gillar, och märker hur husen, högst beklagligt och fult, byter skepnad när Sergels torg närmar sig. Kråkfåglarna bråkar, kanske är det arkitekturen som retar dem, alla andra varelser är sömndruckna. Mitt namn står på en bagel, kaffekoppen är enorm, och jag släntrar in på centralen.

En gammal man faller ihop framför mig. Hans ben viker sig, huvudet träffar golvet med en otäckt, dov duns. Jag en annan man försöker resa honom. Benen viker sig igen. Tre flickor från Dalarna försöker lugna honom. Väktare och ambulansmän tar över. Han har ont, men oron verkar mest handla om rollatorn, som vore den hans baby, eller kanske en hundvalp.

Tåget rullar in. Både jag och mitt hjärta åker första klass. Jag ska till Göteborg igen. Min utgångspunkt, men aldrig min slutstation. Mina drömmar är större en normen, kanske enorma (eller abnorma). Och varje resa förstår mig och ger sitt allt för mig.

Jag är på väg till utgångspunkten, mitt hjärtas laddstation. Snart reser jag igen …

Konserterna jag såg? Jösses, jag kanske återkommer om dem – när jag landat. My Morning Jacket och Head and the Heart är magi.

 

Jag doppar gåspennan i mitt hjärta

Jag gissar att en del kunde författa något dräpande om det sorgliga i att folk väntar utanför stadens butiker en dimmig oktoberlördag, strax innan öppningsdags. Likaså, lite lätt hånfullt, prata om de som äter en standardmacka med en standardkaffe på ett kedjefik i sin ensamhet samtidigt.

Och, hur simpelt vore det inte att i nedsättande ordalag, med epitet à la losers, nedvärdera de som stannar till på Drottningtorget för att se när en trut – först något påpassad och tveksam, men till slut hungrig och ivrig – förintar ett berg av brödsmulor.

Det är således enkelt att anta att många också skrattar åt och inte med när de ser en bleknande och hemmagjord affisch som pratar om kebabtallrik.

Högst troligt är också att mången tunga, med viss ton av etter, svär över hur somliga delar av stadens asfalt alltid tycks sjunka ihop och bilda hål, oavsett hur många gånger de lagas.

Likväl är det naturligtvis så att många spottar i trottoaren den här morgonen och drar jackan runt sig, förbannar dimman som hösttungt och, till synes, deppigt hänger mellan hus där inga skratt hörs.

Kalla mig annorlunda, jag ser inget av det där. Jag kan skriva dessa ord, men aldrig med mer än en professionell penna. När gåspennan doppas i mitt hjärtats blod, låter det istället så här.

Den där dimman lättar, om du bara lyfter blicken ser du hur solen letar luckor, fintar och till slut tränger igenom. De tusentals löven som luftlandsatts av trädens centralkommando får Alströmergatan att explodera i färgkaskader. Det är på väg att bli +20 grader och dimman har ingen makt då. Det är oefterhärmligt vackert.

De där hålen i asfalten. Vi kan se våra egna livsöden så – vad vi än gör blir vi till slut ett potthål runt en avloppsbrunn. Eller så fyller vi tomheten med bättre grus och asfalterar bort såren.

Visst är en bleknande affisch om kebabtallrik, orörd av dyra AD-händer, allt annat än ett bländverk. Men, den är också just det av en bra anledning. Den är resultatet av en rynkad panna, händer som klippt och klistrat så gott de kan och ingen kan undgå budskapet – kom och ät, det är gott.

Att titta på fåglar, att våga bli ett ögonblick och se en trut glufsa eller duvor, kajor, pilfinkar och gråsparvar hoppa fram mellan högarna av köpebröd är okej. Om inte annat för att andas och le.

Vem vet vad den ensamme på fiket tänker? Kanske är den ensam, eller så är den i staden när familjen sover för att köpa en present till ett (räv)sovande födelsedagsbarn. Och kan någon veta varför eller vad som lockat de andra att gå upp tidigt och vänta på att dörrarna öppnas? Tristess? Kanske, eller så är det jakt på något fint till någon eller kanske bara den där sista accessoaren till aftonens middag.

Och där kommer jag in. Jag hastar hemåt i en allt varmare oktoberluft. Jag ser möjligheterna, lämnar den dräpande syran åt sitt eget sura öde. Ingen vet varför min påse innehåller det den gör, men jag ler åt alla håll. Det är en fin dag, det är lördagen den 1 oktober 2011. Kanske berättar andras påsar lika glada historier, fast helt annorlunda.

Jag ser möjligheter, kärlek, värme, tro, hopp, lust, leenden, stort och smått som hopas och läggs huller-om-buller i en märkligt skön brittsommarmix. Jag är glad, förväntansfull och stegen nästan snubblande i sin längtan.

Senare, i ett ständigt nu. Solen går all-in och jag njuter en kall öl i bröders sällskap, äter, sjunger och vandrar nedför Avenyn i min alldeles nya, skinande frack.

Att min insida är vackert helrenoverad, varsamt restaurerad och utblåst i en imponerande blandning, det visste jag sedan länge. Nu känner jag att kläderna faktiskt gör mannen också.

Jag känner mig ståtlig och för mig med självsäkra, ödmjukt lyckliga och lätta steg mot en eftermiddag, afton och natt i det okonstlades tecken tillsammans med nya bröder. En varm stund vars detaljer aldrig nedtecknas, de ska endast sjunga i mitt bröst.

När taxin för mig hem, dimman svalkar nu av husens fasader, är jag ytterst nöjd. Jag hade gärna kommit hem till en flicka som sa: Gud, vad snygg du är i frack, släng av den NU.

Å andra sidan är det häftigt att snöra av sig lackskorna, hänga upp utstyrseln och bara stå i min självsamhet på balkongen och njuta av stjärnorna – jag ser dem alltid, även när dimman trilskas – tillsammans med en kopp nattkaffe.

När detta skrivs är det 2 oktober. Varje sekund är, om jag vill, en ouvertyr till något bättre. Oktober är sprängfyllt med möjligheter och när jag slänger ut sandsäckarna med sorg över förlorade ögonblick, det ouppfyllda och det mörka – då stiger min luftballong mot vilken rymd som helst.

Jag har gåspennan i min hand och doppar den i mitt hjärtas outtömliga bläckhorn. Fortsättning följer, min lycka kan aldrig skrivas med en avslutande punkt

Vaknar med en lögn på handleden

Det står BULLSHIT där. Det är inte sant; gårdagen och natten var verkligen inte bullshit. Jag var osedvanligt munter på eftermiddagen, särskilt efter ett uppfriskande samtal med min agent och tillika världens coolaste människa i Stockholm. Att jag inom kort måste åka till den staden och bara trivas är helt klart.

Kvällen förde mig till Hey it’s Enrico Pallazzo och deras stora kalas. Jag gick med tydligare steg än på länge, inte längre nöjd med att röra mig i skuggorna och sen åka ensam hem – att jag sen var helt inne på att åka självsam är en helt annan sak.

Det var exakt den kvällen och natten jag behövde; livemusik, öl, vin, sprit och fantastiska vänner i mängd. En söt arkitekt och jag spelade äkta par, jag poseringskysste en kändis (vilket lär visas upp på Facebook och kontoret), skrattade, log, levde, rullade hatt och lyssnade noggrant på goda råd från en klok fröken om en gemensam bekant. Som vanligt hade Ganslandt & co fixat en magiskt bra fest.

När klockan nästan slog fyra gled taxin österut. Jag njöt av stillheten när jag hoppade av lite tidigare och gick mot sömnen samtidigt som gryningen smög sig på.

Jag var bra full och bra-full. Idag är jag härligt bakfull, lyssnar på My Morning Jacket och ser framåt. Allt annat är svårt när jag inte har några ögon i nacken.

Likväl som jag behövde spy för ett par veckor sedan behövde jag nattens virvlande berusning. Den gjorde enbart gott.

Solen kräver mig nu. Det blir en bra dag och steg för steg, sekund för sekund blir jag vackrare och vackrare. Allt är fint.

En midsommarnattsdrömtårta

Deras daskande med stjärtfenorna mot dörren var knappt hörbart, men ändock hörbart. Jag släppte in ett gäng sillar som såg jagade ut.

– Kan vi gömma oss här till midsommardagen, vill inte bli uppätna?

– Absolut, sa jag. Jag lovar att inte äta upp er.

Sedan knackade ett gäng nubbar på och frågade samma sak. Jag var inte lika storsint då och sa att fyra av sex kunde gömma sig här, men att de övriga två fick offras. De spelade sten, sax och systempåse varpå jag fick sänka två OP. Deras offer värmde gott i mig.

Därefter följde BBQ, dans kring grillen (eftersom vi är för slöa för att fixa en midsommarstång), små bussförarna, allmänt ljug och ungefär samma sak som alltid händer.

Slutligen bröt vi oss in i en blomsteraffär, stal sju sorters blommor och drömde om våra tilltänkta när vi låg på varsin brits i häktet.

Ja, det var en redogörelse av årets midsommar det, så här några timmar innan den snubblar igång på allvar.

Glad midsommar, gott (och ont) folk.