I år är det nio år sedan jag dog

Det här blogginlägget har jag försökt att skriva i två år.

Det var en tid inte olik denna, 2002. Jag vandrade allt som oftast omkring med ett stråk av sorg någonstans. Glad över så mycket, men djupt sorgsen över kärleken. Då nyseparerad, nu torrlagd sedan för länge.

Jag har känt tankarna från då oftare på senare tid. Frågor och funderingar, tvivel och misstro som bubblat upp över tillkortakommanden och så-här-skulle-det-ju-inte-bli-dagar har fört mig mot mitt svartaste rum. I år är de där tankarna en märklig drink, för de blandas med en vetskap om hur jävla bra och strålande jag är. Då var de allmängods, dagliga dippar.

Jag är nio år bättre idag och öppnar aldrig dörren, inte ens när tomheten vill äta upp mig som en tallrik meningslösa flingor. Nu är jag vacker och hel på ett sätt som inte ens hjärtats mörkaste och dystraste kanotfärder på Styx kan få mig att tappa tron på.

Våren 2002 var jag ett vrak, villigt att spolas i land var som helst. Jag levde bokstavligen i en halv lägenhet (bodelning rätt av), hatade promenaderna till ett jobb jag hatade, hatade promenaderna hem till en tomhet jag hatade.

Sommaren kom och allting raserades då jag blev en jävla clown i en absurd mediacirkus när en ängel dog i ett supporterbråk (vila i frid, Tony). Allt var totalt värdelöst.

Så, jag gick med i en sekt.

Finfin på papperet – en filosofisk förening; lär känna dig själv; må bättre; bli hel. Vad den heter? Glöm det, jag kommer aldrig att yttra dess namn i skrift eller ens i samtal med en främling.

Det var, för att vara brutalt ärlig, ett högst omedvetet självmordsförsök, dolt bakom en solkig aura av att jag var medveten och minsann mådde bra. Filosofin blev min drog. Jag överdoserade tre dagar i veckan. Lämnade allt för de där timmarna. Trodde på dess helande kraft.

Kruxet är bara att om du tror att det du ser i en skrattspegel är sant, då förstår du inte hur trasig du är.

Om du tror att du växer, när du egentligen gömmer och strimlar sönder dig själv, då är du illa ute.

Om du tror att du ger själen näring, när du egentligen doppar den i tjära och tuttar eld på den, då är du död.

Och jag var i allra högsta grad död. Alltför länge.

Vi var en märklig blandning, men ganska många som herr Johansson – det vill säga akademiker. Där satt vi, läkare, advokater, ekonomichefer, chefer av andra slag och blåste upp oss själva. Förblindade trodde vi att vi hade hittat förståelsen. Vi citerade Buddha och Sokrates och tänkte fritt. Vi var bättre än dig som läser det här. Vi var upplysta. Vi visste. Vi var lite finare.

Eller hur? Det fanns inget fritt där, bara blinda följeslagare till en 25-öresfilosofi och Ankeborgspsykologi.

När fattade jag slutligen mitt eget bästa?

Kanske var det när jag sa att jag föredrog en oskriven bok, där jag själv skriver historien.

Kanske var det när jag såg de bortvända ansiktena och skrynklade ögonbrynen efter att jag sagt att jag inte tror på någon absolut sanning, vare sig den är religiös eller profan.

Kanske var det då en högt uppsatt medlem undrade när jag skulle växa ifrån det här med julen som jag insåg att det högre medvetandet mest var en flykt från familj och släkt för en del.

Kanske var det när min bäste vän ringde från Stockholm och sa att om jag inte slutade med de här dumheterna skulle han åka ner och ”sparka mig på kuken”.

Kanske var det när ledaren tyckte att det nog var dags för min mamma att gå vidare (=dö) dagarna efter att hon fått stroke som jag slutligen fattade att här fanns ingen storhet, bara ett gäng babblande dårar som är rädda för livet som jag vill leva det – det vill säga kärleksfullt, naivt och utan gränser.

Det var definitivt rätt beslut, vilket rätt skrattretande bevisades i sin patetiska hotfullhet när två medlemmar efter mitt avhopp sökte upp mig och frågade om jag sett till att en medlem blivit av med föreläsningar. Om så var fallet skulle det ”inte bli roligt att träffa dem på stan”.

När de gått visste jag att jag vunnit över mig själv, inte över dem. Det var aldrig ett krig. Vi var lika vilse allihop, jag bara råkade vakna och tog mig hem till mig själv. Jag blev den fågel Fenix som jag hade känt där mot slutet och som – oerhört tydligt – störde de andra när jag påpekade det.

Jag försökte döda smärtan där. Så dumt. Jag använde mitt ordlekande, min talang för det vackra skrivandet och blev en charlatan utan innehåll. Under de åren, nästan två hela år, skrev jag inte ett sant ord i mina böcker. Så slösaktigt.

Och, jag förstod inte ett jävla dugg under tiden. Det var först dagen efter jag slutligen lämnade skiten som jag förstod när min chef sa att jag över natt förvandlades till en varm man. Jag var chockad. Allt jag trodde jag varit – jag hade varit motsatsen. Mer förstående? Pröva mer fördömande, kall och frånvänd. I två år hade jag, utan att fatta det, försökt förlora alla mina vänner. Alla finns kvar idag, kan vänner få bättre betyg?

Samma tvivel som då finns i år. Men, även om inget har hänt är allt förändrat. Jag är singel, men som jag brukar säga – aldrig grus. Okej, ibland är stenarna små och vassa, det ska erkännas. Ändå, jag kan aldrig dö igen. Inte på det sättet. Det finns för mycket jag för att kvävas.

Är jag frisk? Nej, det blir jag inte. Så sent som i januari föreslog en kompis, också ex-medlem, att vi skulle fika med en tredje ex-medlem. Direkt gick larmet i skallen – tänk om de fortfarande är med och bara vill kolla av mig? Jag slog bort tankarna, men insåg att de där åren är en psykisk cancer som aldrig kan dö helt och hållet. Sju år senare och jag blir nojig? Jösses.

Jag kan aldrig bli helt frisk. Det här är inlägget är däremot en vitaminkur och hela mitt liv är en bromsmedicin; mamma, pappa, sju syskon (jag är nummer fyra, så vet ni det), syskonbarn, ingifta, vänner, min agent, skrivandet, jobbet, kollegor, gräsänder, ormvråkar, jippiestunder, hoppa-i-brunnen-dagar och så vidare.

Allt är bättre nu än då. Även smärtan. Jag lever. Det gjorde jag inte för nio år sedan. Då fanns jag inte alls.

Det tog två år att skriva det här. Äntligen är det gjort.

Lita aldrig på en leende ostbåge

Jag har stått ut i tretton veckor, det är 91 dagar. Eller 2184 timmar. Eller 131040 minuter. Eller 7862400 sekunder. Hur många tuggor blir det? Hur många sköna krasanden när ostbågar möter hörntänder har jag stått över?

Igår gjorde jag något i stil med vad en god vän gjorde när hon slutade röka. Hon brukade sitta nära rökare, bara för att känna in röken. Så, jag gick till ICA i Olskroken och frågade folk om de skulle köpa ostbågar och om jag i så fall kunde få följa med dem hem och titta på när de åt. När blåljusen närmade sig drog jag åt ett annat håll.

Jag insåg att jag helt enkelt fick köpa en påse och åtminstone titta på några bågar för att motverka abstinensen.

Sagt och köpt. Väl hemkommen öppnade jag påsen och hällde ut dem i min rituella skål samtidigt som jag knaprade på ett blomkålshuvud.

”En ostbåge gör ingen ballongmage”, sa ostbågarnas språkrör nedifrån skålen.

”Jag lovade mig själv”, sa jag. ”Ni och pizza har hamnat i skamvrån, så är det bara.”

”Skamvrån kan ligga i din mage, varför måste den vara i en butikskartong”, sa ostbågen.

Jag funderade lite på om det var en sanningssägande filosof som låg där i skålen, eller om det var en fettfylld charlatan. Jag bet ihop och sa – ja, naturligtvis sammanbitet: ”Kartong är ett material, låda heter det och skamvrån är inte välkommen i min krympande magsäck.”

”Äter du inga snacks alls?”

Frågan överrumplade mig och jag erkände att jag, av ren artighet och självbevarelsedrift, tuggat på chips under sociala turnéer i Helsingborg och London.

”Släta chips är flator och vad veckade chips sysslar med när de ligger tryckta mot varandra är inget jag vill yppa, men ordet cunnilingus kanske kan få dig att fatta”, sa ostbågen.

”Är du homofob och skitsnackare”, sa jag. ”Jag kommer aldrig att äta din sort i så fall.”

”Lugn, det var ett skämt. Chips är våra kusiner. Men, om du äter dem kan du väl äta oss. Vi lovar att inte bygga på underhudsfettet”, sa ostbågen.

Jag tittade på den – och så sträckte den lite extra på sig, bågnade lite mer och såg ut att le extra mycket. Plötsligt kom jag ihåg min mors tre goda råd när jag växte upp:

  1. Behandla alla människor lika.
  2. Följ aldrig med tanter upp i skogen om de säger: följ med upp i skogen, så ska du få en slickepinne. I så fall är det tanten som vill ha en slickepinne.
  3. Lita aldrig på en leende ostbåge.

Jag insåg att jag hade följt ettan och tvåan ordentligt, även om punkt två kanske orsakat några ensamma nätter extra (å andra sidan har det besparat mig en del morgonångest). Däremot hade min revolt mot hon som givit mig liv varit att frossa i ostbågar. En del super, knarkar, börjar jobba på TV4 eller ännu värre saker. Jag gjorde uppror genom att sitta ned och häva i mig ostbågar.

Självklart ringde jag mamma direkt, bad om ursäkt för allt, och tog sen skålen för att med raska steg bege mig mot soppåsen.

”Ert kalorivärde är 500/100 g. Det där om att en portion är 25 gram är skitsnack. En portion är en påse à 175 gram. Nedsköljt med coca-cola och en film på teve, så är det rena fitnessdöden. Säg inte att ni inte bygger på fetman”, sa jag.

”Äh kom igen. Vi kan göra bodypump i magen, se det som en abtronic inifrån”, sa ostbågen och log ännu mer.

”Lita aldrig på en leende ostbåge”, sa jag och hällde ner skiten bland kuverten från postkodlotteriet och allt annat som inte gick att återvinna.

Det blev afton och natt, den nittioförsta dagen …

Muggen som inte tålde värme

Knappt hade den första droppen av mitt kokheta tevatten träffat insidan av min nya mugg förrän ett hjärtskärande skrik hördes. Jag hejdade mig och såg hur muggen förtvivlat försökte bli av med vattnet. Fråga mig inte varför, men jag fick inte panik, utan såg istället till att raskt hälla upp en rejäl dos kallvatten i muggen.

”Tack”, sa den. ”Jag är extremt känslig för värme och bränner mig väldigt lätt.”

”Det är något ovanligt för en temugg”, sa jag. ”På något sätt känns ju mötet varm dryck och ditt inre som ditt raison d’être.”

”Du är väl kategorisk nu”, sa temuggen. ”Varför skulle alla temuggar vara en och samma? Är alla människor exakta kloner? Gillar ni samma saker? Funnes det då inga olikheter mellan individerna i er art?”

Något förvånad över hur verserad och övertygande muggen var, kunde jag inte annat än att hålla med.

”Säg mig, yngling. Är det då inte vinter utanför ditt fönster? Kunde jag då inte få smaka på vintern genom att ställas i snön?”

”Det är rätt kallt, om jag ställer ut dig och sen plockar in dig, då finns risken att du spräcks.”

”Äsch, visst gör det ont när knoppar brister”, sa muggen.

”Boye”, sa jag. ”Låt gå för den här gången då.”

Jag öppnade balkongdörren och ställde ner muggen i snön. Den såg lycklig ut. ”Ah, om ändå min salig moder hade fått uppleva det här, men hon slutade sina dagar som en stött konferensmugg på ett hotell i Eslöv. Aldrig såg hon snön. Du kan ta in mig nu.”

När jag ställde ner muggen på bänken så sprack den av värmeskillnaden (eller möjligen för att jag tappade den lite).

”Jag beklagar”, sa jag.

”Gör icke det. Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge. Tack för att du gav mig det här”, sa muggen och drog sin sista suck.

Jag begravde den i hushållssoporna, kokade upp tevattnet igen och fyllde en ny kopp med het dryck. Sen plockade jag ut mjölken ur kylen och skulle precis hälla upp när den här muggen ropade till: ”Glöm det, jag är laktosintolerant.”

Med en suck lämnade jag köket, klädde på mig varmt och gav mig ut i Olskrokskvällen. Det var lika bra att satsa på Le Pain Francais. Allt jag hoppades nu var att cafe au lait-muggarnas strejk mot EU:s jordbruksbidrag var avslutad …

Ännu en morgon på ÅV-stationen

Mina förbrukade tidningar, bevisen på mitt temporära tillbedjande av halvfabrikat, snabbkonsumerade genvägar till middagar, konservburkar och annat skulle i morse förpassas till återvinningsstationen.

Vid pappersluckan stod en man och grät. Han tittade på ett mjölkpaket och snyftade när han kastade in den i behållaren. ”Jag minns när jag drack dig. Hur jag njöt av föreningen mellan dig, blodpuddingen och lingonsylten. Farväl.”

Vid plastbehållaren kryllade det av getingar, vilket sällan sker när det är minusgrader. Det här var dock satans jävla getingar. Någon av dem hade tydligen kommit över ett restlager med små, små rockar och därför överlevde de kylan. Och, med tanke på hur grilska de är när det är varmt och soligt kan ni ju tänka er hur jäkla jobbiga de var nu när de höll på att förfrysa gadden.

En kolhydratrik sångare stod och skrapade av lite kvarlämnad kebabsås från sina pizzalådor och sjöng högt och oljudligt Du får ingenting ta med dig dit du går samtidigt som han skyfflade in lådorna i behållaren.

Vad som verkade vara en filosof stod och tittade på en flaska. ”Vad händer med dig när du färdas in i detta mörker som väntar? Förs du in till ett nytt och okänt mikrokosmos? Må du bli en supernova”, sa han och släppte ner i flaskan i behållaren, vilket åtföljdes av ett kras.

”Det var som fan”, sa filosofen och tog fram en ny flaska, varpå han sa exakt samma sak som förra gången. Jag insåg att det inte var Aristoteles som stod där och vinglade. Möjligen Plakaton.

En för solbränd kille med för tjock guldlänk, för uppknäppt skjorta, för blonderat hår, för överdrivet tränade armar, för fula joggingbyxor och för vita tänder stod och flinade mot mig när han vräkte ner tomma förpackningar i pappersbehållaren.

”En blu-ray från B&O, en ny iPad, en ny 3D-teve på sextitvå tum, en kitchen-aid, ett set med Globalknivar … det var veckans köp, det. Vad har du köpt? Lättmjölk och lite böcker från Adlibris, du är inte så rik, du”, sa han med en för överlägsen svada.

”Materialism är inte vägen till lycka”, sa jag och antog min mest buddhistiska framtoning. ”Hur ser ditt inre ut? Har du ett rikt inre liv?”

Han gapade, drägglade, försökte säga något, hötte med näven och så exploderade han, bokstavligt talat. Jag dränktes i artificiella kroppsdelar. Kanske var hans inre liv inte rikt, men magsäcken av bambu och revbenen av rågummi hade nog kostat en del. Jag sopade ihop det som återstod av discokulan till man och hällde ned det i behållaren märkt med texten Ja, men herregud!

Sen gick jag hem och passerade den gråtande mannen som tittade på en tom förpackning. Den hade innehållit panerade kycklingnuggets. ”Vilken kväll det var. Vad fint vi hade det”, hulkade han fram.

Att sopsortera i Olskroken är i sanning ett äventyr.

 

Världsräddare

Jag har förstått det nu. Hur jag  ska få massorna att följa mig och göra det rätta

I USA krävs brittisk accent och att man berättar om fantastiska, otroliga, optimala och ultimata produkter på tv-shop. Då tänker alla rednecks: britt, Oxford, gentlemän, heder – jisses, jag lyfter luren och beställer en dammsugare för 19 dollar som är bättre än en industridammsugare för 2000 dollar. Om jag beställer nu får jag dessutom ytterligare en dammsugare på köpet.

I Sverige krävs det att du byter namn till något i stil med Om Mokshananda och säljer spikmattor. Då kan du få folk att vilja slå världsrekord på Gärdet – och dessutom lyssna på Agneta Sjödin.

Fantastiskt nog kan du också säga att du står för en österländsk filosofi samtidigt som du pryder startsidan på webben med göteborgsk humor av sämsta humor: piggar upp och taggar ner. Buddha goes Hagge Geigert liksom.

N.B. Jag har en spikmatta själv. Den är jättebra för avslappning. Jag gillar att ligga på den och fundera, landa efter en stressig dag. Däremot tror jag inte att den botar allehanda åkommor eller ger mig svaret på vad som väntar bortom universums slut. Men, den föder en del bra idéer – nu senast min idé att rädda världen. Jag är så nöjd.

Andreas Johansson duger inte. Jag tänker således börja med att byta namn Chakra Bon-Bons Plura Siddharta tänkte jag mig. Ett fint hybridnamn.

Sen tänker jag skaffa en bärbar dator, ett mobilt bredband (filosofiskt lagda operatörer får gärna sponsra), sätta mig under ett träd i Olskroken och skriva klokheter.

Jag räknar kallt med att de första lärjungarna dyker upp inom en timme. Inom fyra-fem timmar har jag en hel skock och minst en som har förlängningssladd så att jag kan ladda datorn, annars dör ordet globalt sett och jag blir en lokal hjälte.

Vi tar oss raskt iväg. Leta upp en kranbil som är ute och fixar gatlampor – det är mitt budskap. När ni gjort det ska åka med reparatören upp i luften. Ta er till ett fönster där en ensam människa bor, knacka på, gå in och krama den ensamma. Sannerligen, mina följare, förvandla alla kranbilar till krambilar. En fortsatt trasig gatlykta är en vinst om orsaken är ett varmt hjärta.

Sedan fortsätter vi till Gustaf Adolfs torg där Göteborgs bestämmare bor. Jag och mina följeslagare lägger oss ned på torget och formar texten: Ta inte ert förnuft till fånga – släpp ut det så att det kan verka fritt istället.

Blir vi inte så många som krävs för bokstavlig filosofi moonar vi helt enkelt kommunhuset. Det är ett filosofiskt motiverat sätt att visa sitt engagemang.

Efter det är det nog dags för lunch. Sen får vi se vad som händer. Jag tror att vi gräver upp hela Avenyn, bygger små öar här och där som bara gatumusikanter får bo på och förvandlar Götaplatsen till en plats för gräsänder. Från Konserthuset och Stadsteatern sprutar brödkanoner ut Barkis och Konstmuseet öppnar en ständig Salvador Dali-utställning.

Hmm… vad ska jag ha för färg på min mantel?

Filosofi och extra sås

En lång promenad förde mig hem. Det gröna är på väg att ta över, sticker upp och undrar yrvaket om det är vår. Jag avslutade färden med att köpa en kebab.

När jag väntade störtade en mästare och hans lärjungar in.

”Se, tiden är relativ”, sa mästaren. Han pekade på pizzerians väggklocka. Sekundvisaren gick som den skulle från 12 till sex, men sedan hände något. Plötsligt stelnade den, tog ett jätteskutt framåt, backade till rätt sekund och så fortsatte den att leva vilt till den närmade sig toppen igen. Då saktade den in och tickade på rätt sätt igen.

”Så där är livet”, sa mästaren. ”Ibland går det som en klocka. Ibland lite som det vill.”

”Vad vill ni ha”, sa pizzabagaren.

”En vegetarisk familjepizza”, sa mästaren. ”Kan du vara säker på att inga mjölbaggar finns i mjölet. Jag helgar allt levande.”

Pizzabagaren bakade på. Mästarens noviser tillbad den magiska klockan. Själv misstänkte jag att batteriet helt enkelt var på väg att ge upp, men tänkte bara whatever…

”Var det bra, så”, sa bagaren.

Mästaren sänkte rösten. ”Kan jag få en burk med bearnaisesås också? Göm den väl bara, jag vill inte att de ska se den.”

Han pekade på sina studenter och lämnade över pengarna till en förbryllad pizzabagare. Burken med sås kom, och försvann i manteln. Sedan beordrade han två noviser att bära pizzan, fast i den här formen var den förstås livets hjul, till deras tempel.

Jag fick min kebab. Insåg hur futtig den var i skenet av livets oändlighet och beställde prompt en till.

Mörkret

… från en annan bok

Han var en hård trollkarl som inte förstod att han var hård. Stackaren bar ett fruset hjärta i en drogad kropp. På kvällarna berättade han sig stor, filosoferade och argumenterade sig till en plats bland de som verkade bra, men inte kunde älska. I deras värld var han kung och såg allt. Jag tror att han var mer blind än någon annan.

Vi möttes för länge sedan, men inte för tillräckligt många år sedan. Hans fasad var en omsorgsfullt skapad chimär. Ett bländverk som bara lös inåt, fast det förstod han inte.

Jag såg honom inte förrän efter den mörkaste kvällen i mitt liv. Natten då min finaste nästan dog och låg gömd bland slangar och apparater.

Jag minns att trollkarlen hade halkat på en klippavsats och krampaktigt höll sig fast för att inte falla ned i ravinen. Jag gick fram, tittade på honom, hörde inte hans rop på hjälp och trampade hårt på fingrarna.

Trollkarlen vrålade till och föll mot en botten jag aldrig skulle återse. Han förbannade mig, skrek att han hade kunnat göra det bättre, men snart försvann både orden och han i dunklet.

Jag vände mig om och såg hur fågel Fenix steg mot skyn. Dess skri ekade mellan bergen och från vingarna sköt eldkaskader iväg, men när de träffade mig var de vattendroppar. De smekte min hud skönare än en kvinna någonsin gjort, och då är jag långtifrån okysst överallt. Fågelns regn läkte mig, spolade bort minnet av trollkarlen som fortfarande föll.

Fenix landade, slöt sina vingar runt mig och jag borrade in mitt lilla ansikte i en varm fjäderdräkt.

Sen lyfte fågeln igen. Upp, upp mot himlen där den skrek ut en märklig sång. Jag satt på fågelns rygg, följde med ut i rymden, såg stjärnorna och släppte taget.

Jag var fri.

… och om du tyckte det var märkligt – vänta bara på resten som kommer ut om något-några år. Det är en kuslig road movie kan jag bara tipsa om.