Penna och papper

Det händer inte ofta, men i lördags skrev jag brev. Ett hederligt gammalt brev med min finaste handstil. Jag berättade att jag var stolt och glad över vissa saker, och ledsen över lite andra saker.

Idag återfick jag en vän.

Tystnaden mellan oss berodde delvis på nutidens blinda tilltro till snabba kommunikationsvägar – Facebook och sms – och delvis på min egna vantolkning av frånvaron. När allt är bra och kul är Facebook fantastiskt. Är det tjall på linjen – då måste man lyfta luren eller nå fram på annat sätt. Annars gissar man kanske fel och går med tungt hjärta jättelänge.

I lördags skrev jag, som jag så ofta gjorde förr, ett vanligt, enkelt brev. Några rader från hjärtat. Sen gick jag till torget, köpte två frimärken och postade det på den gula lådan. Precis som förr.

Och precis som förr blev mottagaren glad. Nu har jag fått höra om härliga resor och ett grymt äventyr. Jag är glad, lättad och på det hela taget oerhört nöjd med att jag fortfarande har pennor i min ägo. Och en vän tillbaka, framförallt.

Fint är det.

Regnar hem

Jag reser i helgen
Dit och hit
Till en välbekant plats
Där jag aldrig gått förut

Längs vägar
Som tjälen spräckt
Och som tiden
Sprungit ikapp och förbi

Försvunna skogar
Tystnade skratt
Begravda lupindalar
Och bortkörda grustag

I husen bor nya världar
De gamla har vissnat
Sover under stenar
Eller lever i dimmor täta

De flagnande röda husen
Har fått färska grannar
Det som var
Är knappt skönjbart nu

Oasen är rödast i nejden
Planer smids i det gröna
Barnens skratt är levande
En slags hemkomst

Jag ler i nymålade rum
Här var min barnvärld
Nu är det hem ljuva hem
Där mina föräldrar lever

Jag regnar hem ikväll
Solen lös när jag vaknade
En stjärna log sällsamt
Och skickade mig på min väg

Eftermiddagens vägar
Så många minnen
Dagarna då jag mindre var
Och trampade brorsans cykel

Det var vackert att gå där
Men också fint att få regna hem
Med blicken så säkert fäst
Vid en stjärna som aldrig faller