Etikett: Fleet Foxes

Fin fast fundersam fredag

Dag ett på Way out West hade allt som behövdes; sol, jävligt bra musik och massor av sköna människor som passerade revy kortare och längre stunder.

Edward Sharpe and the magnetic zeros inledde på bästa sätt. En explosion i musikglädje, härliga låtar, utflippad sångare, grymma musiker och en så vacker kvinna på dragspel, Nora, att jag nästan svimmade. Näst på tur var den häftiga Jenny Wilson och uppbackad av sitt band och gospelkör fixade hon en timme som lätt kvalar in i klassen – übervackert. Jag såg ett par minuter av The Hives, vilket alltid räcker om man säger så, och blev lätt besviken på favoriterna i Fleet Foxes. Om de var fantastiska och sprudlande sist kändes de mest pliktskyldiga nu. Istället vände jag blickar och öron mot Santigold – ett bra val. Frenesi, coola dansare och ett grymt tryck. Jag ska villigt erkänna att Robyn mest var ett bakgrundsljud i öronen när jag försökte hitta vänner – hon ger mig inget extra live – och sen frälstes jag av magikern, mästaren, legenden. Prince? Nej, Thåström förstås. Hans avslutning med Die Mauer ensam på gitarr är ren gåshud. Prince till slut, en magisk spelning, men jag avvek tidigt (efter ett par väldigt bra låtar, det ska slås fast direkt). Trött, sliten och fundersam.

Funderingarna, ja. Det blir allt tydligare att jag tappar bort igår och såväl mörker som tillflyktsorter. Igår vällde de bevisen tidvis över mig. Både när jag pratade med vänner om andra saker än det vi hörde och när jag hörde magiska toner som lockar mer än något jag tidigare levt. Jag hade stunder när jag tappade bort alla polare – det blir lätt så på festivaler – och fick exakt noll hjälp av ett trilskande mobilnät att hitta dem, och då regnade det känslointryck över mig. Jag hade behövt en dunge ett tag, en korkek att vila under, få några minuter som kunde stilla hjärtat och själen ett tag.

Lyckliga funderingar, önskande tankar, hoppfulla trummanden med händer och troende ryckningar i ben och höfter byggde ett enormt skepp som drev rätt in i gårdagens klippor när kvällen föll och det inte fanns några stjärnor att navigera efter på himlen, bara fullt av mänskliga stjärnor på och framför scenerna i Slottsskogen. Men den här gången var det inte båten som blev drivved när jag inte kunde styra den i känslostormen. Istället grusades hopplösheten och de mörka skuggorna i en våldsam krasch.

… och jag kunde segla vidare, men lite andfådd efter ännu en fin resa mot bättre.

Idag är det lördag. Vädret är på min sida och jag ska äntligen lyckas träffa alla jag missade igår. Dessutom spelar Jayhawks, Noah and the Whale, Säkert, Ariel Pink’s Haunted Graffiti och en hel hög till. Det blir en lycklig lördag.

Tolv spår efter mig

Jag fick en trevlig invit från Kontaktmannen – att lista tolv låtar som betytt och betyder mycket för mig. Normalt är jag lite av varianten orka bry mig, men det här fick mig att fundera. Så, här är tolv favoritlåtar – eller snarare band/artister, för i några fall är det banden som helhet som jag bara inte kan få nog av. Exemplen här nedanför har antingen extremt stor känslomässig betydelse, eller textrader som är totala knock-outer.

Då var vi redo. Listan:

Stone Roses – I wanna be adored
Jag undrar om vi upplevde en enda efterfest under 90-talet som INTE innehöll den här låten. Frågan är om något förändrats sedan dess.

Radiohead – Let down
Den är fantastisk ända fram till cirka 3.40. Då blir den helt makalös: … one day, I am gonna grow wings. Jag har en polare som alltid börjar gråta så dags.

Eldkvarn – Nånting måste gå sönder
Det här bandet är det största för mig, så att välja en låt? Tja, den här innehåller de mest träffande textrader jag någonsin läst: Nånting måste gå sönder, för att himlen ska va blå.

U2 – Tomorrow
Bandet jag växte upp med. Den här låten är från October. Det finns en sorg och skönhet i den unge Bonos röst som etsat sig fast. Precis som Eldkvarn har U2 gjort mängder av mina favoritlåtar. Det här är en ovanlig, men bra.

Bruce Springsteen – Paradise
Det här är den Bruce jag gillar bäst, den lugna, försiktigt trevande och balladsjungande Bruce. Låten spelas nästan aldrig live. Synd.

Death Cab for Cutie – Soul meets body
In my head there’s a Greyhound station, where I send my thoughts to far off destinations.  Lysande citat, lysande låt.

Ted Gärdestad – Himlen är oskyldigt blå
Egentligen är inte hans version favoriten, tror att det var Helen Sjöholm som tolkade den extremt vackert efter Tsunamin. Favoritrader: Mina ögon kommer alltid att le mot dig, kan det begäras mer av mig? Väldigt bra.

R.E.M. – It’s the end of the world as we know it (and I feel fine)
Ytterligare ett gäng husgudar. Nästan lika svårt som med Eldkvarn, men den här låten är något alldeles särskilt. En sprittande ordkaskad och skönt samspel mellan Stipe och Mills.

My Morning Jacket – Librarian
Jag såg MMJ på Pustervik för länge sedan. Det är fortfarande den bästa konsert jag sett. Librarian är en av deras starkaste lugna låtar, annars är de världsbäst när det är pang på. Kolla in den här texten: When God gave us mirrors, he had no idea. Mumma!!!

Tomas Andersson Wij – Det skulle inte ändra någonting
En av många jämnbra låtar från TAW, men den innehåller följande: Det är sommar här, hos världens vackraste människor. Varför har det fastnat så? Vet ej, men det har det. Han kan skriva vackert och eftersom vi är rätt jämngamla känner jag igen min barndom i hans. Muchos bra.

Housemartins – Happy Hour
P.D. Heaton var grym även i Beautiful South, men Housemartins – jisses. Han måste vara en av världens bästa textförfattare; samhällskritik, cynism, sarkasm, kärlek. Han hade allt.

The Smiths – There’s a light that never goes out
Ännu ett band med hur mycket bra som helst. Det här är kanske den vackraste låt de gjorde. Det är synd att säga att Moz och de andra är världens gladaste jämt, men bra är de ALLTID.

Länken till spellistan hittar du här. Och, det kräver förstås att du har Spotify…

… äh, vi kör nummer 13 också. Jag hittade inte hans album på Spotify, men han ska vara med – så, jag utökar listan:

Woven Hand – Whistling girl
Han är mörk, han är deppig, han verkar sjunga om världens undergång – men jävlar vad bra det är.

Brasklapp: tyvärr fick jag inte in bubblare som Joni Mitchell, Fleet Foxes, Glasvegas, Freddie Wadling, Ebba Grön, Barenaked Ladies, 10,000 Maniacs, Suede, Jackson Browne, Indigo Girls, Magnus Johansson och några till, men – man kan inte få allt här i världen.