Åh nej – det är Reklamare utan gränser!

Jag skänker en del pengar till välgörenhet, främst olika cancerfonder, men på sistone har jag övertygats om att även stötta en nybildad organisation – Reklamare utan gränser. De har krävt rätt rejäla summor utan att redovisa varför, så i dag bad jag om att få veta vad de gjorde med mina pengar. En överdrivet stor delegation ringde på dörren.

”Du måste tänka utanför boxen, välgörenhetstanken är så begränsad”, sa en av dem.

”Exakt, det handlar om att vara kreativ, att låta emotionen ta överhanden, inte stirra sig blind på det funktionella och rationella”, sa en annan.

”Jag fryser”, sa en tredje. ”Har du en svart polotröja att låna ut?”

Det hade varit för fånigt att ha en sådan, sa jag och förklarade sen att jag jobbade i branschen och sympatiserade med tankarna i grund, men att jag behövde veta att mina pengar gjorde nytta.

En av reklamarna gick till min kyl och plockade ut morgondagens lunchlåda. Han lade upp den på en tallrik. ”Låt mig praktiskt visa dig. Nu är vi utanför boxen, eller hur? Vad gör vi nu?”

”In i mikron med den”, sa jag.

De fnissade lite. ”Du måste tänka utanför the microwave box. Allt du bryr dig om är att ställa in den på rätt effekt och få precis vad du söker, men hur kreativt är det? Ett projektledarpåfund. Tänk om, det viktiga är idén. Vi ställer maten på bänken och låter solen värma den tills den är färdig. Det är kreativt, och precis så är vår välgörenhet – nyskapande.”

”Men, maten kommer att ruttna om den bara står framme.”

”Då är den en dålig idé”, sa en av dem och slängde maten i soporna.

Jag tittade på dem och skakade på huvudet. ”Ni har inte sålt in er så bra, jag får nog fundera på den här välgörenhetsgiven lite.”

”Okej, det där med mikrovågsliknelsen var en kass idé”, sa en av dem. ”Han som kom på den är dum i huvudet. Har du en lunchlåda till?” Jag nickade och så upprepades exakt samma procedur. När jag påpekade att det som nyss beskrivits som idioti nu hade presenterats som en briljant idé, ryckte idiotförklararen på axlarna. ”Fast, nu var det jag som sade det, då är det lysande och kreativt.”

Jag skakade på huvudet och min tvekan syntes i hela ansiktet. En av dem fattade galoppen och bestämde sig för att förklara det hela i klarspråk. ”Det pågår ett paradigmskifte i välgörenhetens paradigmskifte, allt är alltså som det alltid varit och det är vår uppgift att flytta gränserna på ett helt nytt sätt för att förnya det som är oföränderligt.

”Genom att inte använda pengarna till välgörenhet alls?”

”Nu är du tillbaka på effekt och sista raden i resultaträkningen. Tänk på den vackra idén, alla fagra löften och coola rubriker som vi kan formulera på välgörenhetstemat, men för att ha råd med det krävs en del administrativa omkostnader.”

”Typ 100 procent av det jag betalar?”

”Häng inte upp dig på siffror, du måste se till hela bilden, våga utmana dina egna begränsningar och lita till att budskapet når fram i önskad målgrupp även om mätningarna säger annorlunda, mätningar är satans påfund och presenteras alltid i powerpoint.”

När han sa powerpoint spottade alla i delegationen över bägge axlarna och nöp varandra i näsorna samtidigt som de mässade om att Steve Jobs skulle komma åter från himlen och förinta detta program en dag.

”Jag är mer mån om att mina pengar kommer de fattiga till godo.”

”Vi avsätter en del av våra pengar till originalare i branschen”, sa en av dem.

”Jag tänkte mer på fattiga och svältande barn.”

”Vi har en skiss på ett hjälpkit till dem, men har inte bestämt pms-färg på texten ännu.”

”Jag tror att barnen bryr sig mer om mjölkersättning än färg på lådan.”

”Men, herregud. Är du kommunist eller? Tänk utanför lådan. Tänk bort lådan. Lådan finns inte. Och utan pay-off är det bara en dryck. Vi vill ge dem en totalupplevelse. De ska inte bli mätta, de ska förstå värdet och lockas att köpa mer dryck, det förstår du väl?”

”Men, de har ju inga pengar, det är därför de behöver mat och så vidare.”

Gruppen tystnade.

”Ni har inte alls tänkt att skänka pengar och mat till dem, eller hur?

Huvudskakningar följdes av ett erkännande att de lagt alla pengar på att inreda sitt kontor.

”Är ni inte kloka? Folk dör och ni köper onödiga möbler för mina pengar.”

”Vet du hur många reklamare det krävs bara för att byta en glödlampa”, sa en av dem.

Nu var det min tur att skaka på huvudet.

”Nio. En strategisk projektledare för att besluta om det, en planner för att undersöka glödlampebranschen, en operativ projektledare för att välja inköpsställe, en produktionsledare för att köpa lampan, en copywriter för att skriva inköpslistan, en art director för att välja lampa, en ad-assistent för att se till så att sockeln är rätt,  en originalare för att skruva upp den och en creative director som står under lampan när den tänds så att det ser ut som om han fick idén.”

”Det var inte roligt”, sa jag.

”Det förklarar våra administrativa kostnader”, sa en av dem.

”Jag vill att mina pengar används på rätt sätt”, sa jag och gick ut ur rummet för att strax efteråt komma tillbaka med en röd tråd i handen. ”Följ den här så hittar ni en påse pengar till, använd dem på optimalt sätt.”

De log charlatanskt mellan sig, tog tag i tråden och följde den tills de nådde Maslows behovstrappa där de som vanligt fick panikångest strax innan de nådde den verkligt kreativa nivån och stannade i ingenting.

Jag pustade ut, sen fyllde jag i en blankett och gick till närmaste brevlåda, postade ett brev och vände sen hem med ett leende. Jag hade just dubblat mitt stöd till Cancerfonden.

En full dejtingcoachs samlade råd och pepp

Om du slutar leta så kommer du att hitta,
fast du måste förstås leta för att hitta,
men oroa dig inte – det ordnar sig,
å andra sidan flyger inte stekta sparvar in i din mun,
så det är nog bäst att du börjar leta,
men inte för mycket för då verkar du desperat,
men bli för Guds skull inte för svårfångad,
spela lite svår,
men spela inga spel,
var dig själv i alla lägen,
men visa inte för mycket av dig själv direkt,
du måste behålla några trumf på hand,
var öppen,
var försiktig,
öppna ditt hjärta,
släpp inte in vem som helst,
backa inte undan,
men var inte för framfusig,
bli inte för ivrig nu,
men vänta inte om det känns rätt,
rusa inte in i något,
lyssna till ditt hjärta,
gå på magkänslan,
resonera klokt och konkret,
ställ alla nödvändiga frågor först,
herregud – det finns inga svar mer än känslan,
känn efter,
känn inte efter för mycket,
lita på det första intrycket,
alla förtjänar en andra chans,
snart är det din tur om du bara tror på dig själv,
det finns någon för alla,
det är otroligt att du är singel,
innan du vet ordet av är du fångad,
le mot nästa främling,
spara ditt bästa krut,
slösa med din värme,
ta chansen när den dyker upp,
hoppa inte på första bästa häst,
följ inte med hem på första dejten,
känns det rätt så kör på direkt,
tänk efter,
tänk efter före,
tänk inte så jävla mycket,
tänk på dig själv,
var lite kräsen,
var inte kräsen,
du förtjänar det bästa,
tjejer och spårvagnar finns det fler av,
fortsätt hoppas,
var inte för mycket,
var inte för lite,
var inte lagom,
var alltid beredd,
slappna av,
håll utkik,
låt kärleken komma till dig,
sök den rätta,
plötsligt står hon bara där,
du tror väl inte hon plötsligt står där,
sluta drömma,
följ dina drömmar,
sluta fantisera,
gör fantasin till verklighet,
börja nätdejta,
nätdejta inte,
lyssna till ditt inre,
lyssna inte på en massa tjugofemöresråd.

När skämskudden brann

Hur jag än vred och vände på den var inte skämskudden bekväm. Jag vet inte om jag använt den fel, för mycket eller om det bara var ett dåligt köp, men jag var tvungen att göra mig av med den.

Jag reste mig ur soffan och trampade på något, böjde mig ned och hittade en tanke som helt i onödan hade hamnat utanför boxen. Med en suck plockade jag upp den, ytterligare för många liknande grejer och en massa röda trådar som inte ledde någonstans.

Det var lika bra att städa rejält, tänkte jag och proppade ned allt i skämskuddens örngott. Där hamnade också en del idéer som inte brydde sig om de gick att utföras och plötsligt insåg jag att det var dags att kasta alla buzzwords som jag skrivit med mina kylskåpsmagneter. Klockrena koncept som var unika, benchmark och det nya svarta åkte också ned i örngottet utan snack.

Sen tittade jag på alla inbjudningar till allt mellan himmel och protest mot elpriserna, insåg att jag sagt nej tack till allihop och kastade ned dem. Samma väg gick alla statusar jag aldrig läst, oavsett om någon tyckte att mitt beslut var värt att gilla eller ej. Plötsligt stack jag mig på en av de där taggarna av mig som jag pillat bort från skitfåniga bilder. Hejdå med taggarna.

Hashtaggar utan affektionsvärde, vad ska man med sådana till? Ingen aning, örngottet nästa. Handboken i nettikett rönte samma öde. Synd att slänga en oläst bok – men för en gångs skull så var det jag som vände ryggen åt en bok och inte tvärtom och då finns det ingen vettig fortsättning på relationen.

Klådan i håret dök upp utan förvarning och jag slet fram avföljningskammen, fick bort lite irriterande löss samt några kvarglömda megafoner och lät allt hamna i örngottet som oansenliga flagor.

De där goda råden från coacher och vet-bättre-människor som jag använt som dörrmatta såg rätt anfrätta ut. Vid en närmare titt på dem insåg jag att kvaliteten var lika tveksam och dunkel, oavsett om de var inhämtade från fina gatan eller ett provisoriskt coffice. Äh, ned bland allt annat skräp med dem också.

Jag klippte av kopplingarna till kontakter jag inte använde, visste varför de fanns eller förstod mig på och slängde renset i örngottet.

Och ett gäng egensnickrade, men aldrig publicerade tweets överlevde inte heller rensningen (Varför? De hade dock-kläder, ju).

Till slut hällde jag på ett gäng rätt tradiga, introverta och enkelriktade flöden från min RSS-läsare som fyllning i örngottet. De stelnade snabbt och hindrade allt annat från att nå ut. Så knöt jag ihop paketet och drog till skogs.

Jag kopplade ned och av, dränkte skämskudden och allt runt den i tändvätska och fjuttade på brasan. En del av de som hamnat där var lite explosiva, men när jag vände ryggen till så var det som om deras veke slaknade och det blev bara några små och ilskna småpuffar som först fortplantade sig, men snart självdog.

Brasan brann kraftigt och värmen spred sig. Jag tvingades ta av mig dagens outfit och tänkte: ”vad fan det är gissningsvis vår”. Därefter hamnade outfitten i elden.

Utan skydd stod jag där, men sträckte mig ivrigt mot elden som förtärde, men på så sätt gjorde plats för nytt och egensinnigt liv.

Jag lät värmen tina mig och kände allt annat än … ja, ni vet – den känslan. Mina visslingar blandades med brasans sprakande och motverkade effektivt den där tystnaden som uppstår alldeles för ofta. Allt kändes helt normalt. Med det menar jag att jag visste att det skulle hända en massa konstigheter som aldrig på det där tröttsamma sättet skulle konstateras vara raka motsatsen.

Jag log, lämnade askan att tyna bort och gick rätt in i en ny historia fylld med exakt vad jag ville.

Jag samlar på skitsnackare

En fjärilssamlare gick omkring i Olskroken idag. Håven var tom, mungiporna pekade nedåt och hela uppenbarelsen var ledsamhet på två ben.

”Det är inte säsong för att fånga fjärilar”, sa han.

”Du kanske skulle skaffa en ny hobby, har du testat att fånga skitsnackare”, sa jag.

Han skakade på huvudet och jag förklarade att man bara behövde en håv. Därefter gick man ut på stan och försökte hitta folk som gödslade med bullshit, buzzwords, floskler, klyschor, allmänna sanningar (utan att ifrågasätta dem), uttjatade citat och babblade oavbrutet. Man fångade in dem och förvarade dem sen på lämpligt sätt. Just då gick ett praktexemplar förbi.

”Ja, Tom. You can’t do business sitting on your ass, om du fattar vad jag menar. Du måste tänka utanför boxen om vi ska ro i land det här”, pladdrade mannen.

”Perfekt”, sa jag, lånade entomologens håv och fångade in skitsnackaren.

(Ni kanske undrar hur man kan fånga en människa med en fjärilshåv, men skitsnackare är ofta rätt små, så det är lugnt.)

Därefter gick vi till mitt hem och via en ytterst hemlig dörr i garderoben kom vi till utställningshallen.

”Oj”, sa fjärilssamlaren när han såg ett hundratal ljudisolerade glasburar, alla fyllda med babblande typer. ”Det här är fantastiskt, berätta om din samling”.

”Den talar för sig själv”, sa jag och knäppte på högtalaren till den första buren där en journalist från vilken tidning som helst satt.

”Det är mitt publicistiska ansvar att publicera osanningar, det ligger i allmänintresset och vem är bättre än en journalist att avgöra vad som är värt att berätta”, sa journalisten och fortsatte att dräggla långt efter att vi slagit av högtalaren och gått vidare.

I nästa bur stod en reklamare och pratade om hur hans koncept var en hygienfaktor när man skulle vinstmaximera alla försök till ändringar som skapar synergier i verksamheten samtidigt som man vill få mer buzz, en rejäl hype och ett bra cash flow som även genererar den röda tråden.

”Jösses”, sa entomologen och upprepade det när jag förevisade några burar med:

  • En engelsk fotbollsspelare: ”Anything can happen, it’s a game of two halves. And, it ain’t over til the fat lady sings and it’s all about who knocks in the most balls at the end of the day at the end of the season.”
  • En tidstypisk fjortis: ”What the fuck, liksom. Han e så dum, va. Shit for brains, liksom.”
  • En politiker: ”Jag kan inte uttala mig i den enskilda sakfrågan, men … (jag utelämnar här 1249 ord med i snitt 16 bokstäver som kan sammanfattas med bla-bla-bla) … och därför hoppas jag att ni accepterar varför jag omöjligen kan uttala mig i den enskilda sakfrågan.”
  • En sunkig brudraggare: ”Fan, vilka snygga jeans du har, de skulle passa på mitt golv, gumman. Jag heter Rick, så vet du vad du ska skrika i natt.”
  • En väl rabiat typ: ”Män är djur. Män slår kvinnor. Män är svin. Män är onda. Män är missfoster.”
  • En tröttsam tjomme: ”Regeringen vill te Kanarieholmarna å få värme å ömhet. Släng daj i elementet sa ja’ te’ na. Fatta’ru, då blir hon både varm å öm, hahaha.”
  • En kille från en dejtingsajt: ”Jag gillar att paddla kajak, är 100 % seriös, ser bara till insidan och mitt motto är carpe diem.”
  • En av alldeles för många börsmäklare: ”Marknaden är glad, så börsen går upp, det blir all-time high idag. Va? Min förklaring till att börsen sjunker? Ja, marknaden är sur, lite orolig och övervärderad, så vi kan räkna med baisse på börsen. Okej, steg den igen? Ja, jag är helt säker på att det är köpläge nu, den här ökningen är långvarig och …jaha, det är fritt fall? Inte oväntat alls, vi har så många osäkra faktorer just nu. Jag skulle råda alla att sälja …”

”Herregud”, sa fjärilssamlaren när vi gått igenom allt. ”Det här får min hobby att verka så futtig, å andra sidan – det är inte storleken som räknas, va? Jag får vara nöjd med det lilla, eller som Cajsa Warg sa: man tager vad man haver.”

Jag svarade inte utan log bara mot min nästa utökning av samlingen …