Flyttfåglar = mobbare

I morse var det väldigt mycket höst. Vinden stökade och bråkade och på himlen syntes en enorm mängd fåglar som bestämt sig för att testa värmen. De for tjattrande fram i uppseendeväckande, spännande och böljande formationer.

Plötsligt delade sig den stora massan i små kluster och så tystnade fåglarna. Ljudlösa, pulserande fläckar hovrade på stället. Jag, och många andra med mig, stannade till och stirrade häpet mot skyn.

Så formerade sig fåglarna till bokstäver och skiljetecken; de levererade ett budskap till oss som var på väg till saltgruvor och slavskepp. Det var inte svårtolkat:

So long, suckers!

Strax utbröt ett vilt skrattande – inte tjattrande – bland fåglarna. Därefter formerade de sig, fortfarande hånfullt skrattande, i en stor, svart pil som pekade rätt söderut och flög iväg.

Vi som stod kvar – och aldrig ens skulle bli en störtande, men för ett ögonblick flygande, Ikaros – tittade ned på våra nötta skor och vandrade tyst mot våra tillsvidaredöenden i automatkaffets förlorade värld.

Resplaner

Det är samma sak varje år vid den här tiden – och jag kan ha bloggat om det förr, men jag orkar inte kolla upp det. Hur som helst, träden är överfulla av fåglar som är redo för skuttet söderut.

”Lanzarote”, ropar en och så kör det igång, en cirkus utan dess like när alla fåglar ska säga sitt.

”Gran Canaria” … ”Libyen” … ”Azorerna” … ”Madeira” … ”Mallorca” … ”Senegal” … ”Egypten” … ”Grekland” … ”Rimini” … ”Sicilien” … ”Korsika” … ”Provence” … ”Pamplona” … ”Cascais” … ”Gibraltar” … ”Marocko” … ”Izmir” … ”Teneriffa” … ”Mölndal”

… och i det ögonblicket slutar tjattret och så blir det helt tyst.

Kusligt.