Tvååringen som är så stor

Hennes lillebror kom i januari. En älskad krabat, men också en konkurrent.

Vi visste det. Vi har försökt tackla det. Lyssna mer. Leka mer. Men, naturligtvis märker hon att hon inte alltid kan sitta i mammas knä just när hon vill. När lillebror måste äta, då måste han äta – nu.

Det har varit tufft för henne. Tuffare än för oss. Vi visste. Vi förstår. Vi har läst allting. Vi har övat. För henne bara small det till.

Hon är två år och plötsligt är det fullt hus i hennes tidigare enväldiga rike. Och hennes föräldrar har varit så trötta. Nattsömnen lika sammanhållen som en sönderhackad gurka. Vi orkar inte alltid. Tålamodet förkortas. Nödlösningarna i form av iPad och tv tar över.

Hon klarar det fantastiskt. Hon klappar sin lillebror. Dansar. Skrattar. Hoppar. För varje dag är stegen lättare och lättare. Det är makalöst att se.

Visst. Det är tufft, och det blev inte bättre av tre veckors dagiskarantän på grund av vattenkoppor, men hon klarar allt som händer bättre än någon annan. Hon var störst av allting förr. Hon är ännu större nu. Jag önskar jag var lika stor i allt det här som hon är.

Världens bästa storasyster.

IMG_3963

Jag skulle ju blivit rockstjärna …

… det blev inte så.

Utsålda världsturnéer. Miljonkontrakt. Beundrande blickar vart jag än kom. 234556 likes på Instagram så fort jag skriver ‘morning’.

Inget av det hände.

Men, jag har i alla fall framträtt i kväll.

IMG_3778

Om det gick bra?

Jag vet inte. Publiken somnade någon gång under extranumren.

Rock!

En namnlös dröm

Det finns en namnlös dröm. Han är vacker, men så okänd. Och så utan namn. Vi älskar honom.

Till dig som kommer …

Det dröjer ännu ett tag, du. Lika bra det. Vi har lite svårt att bestämma namn. Din storasyster hette Svea redan tidigt. Du? Vi vet inte än. Men, det förändrar inget. Du är efterlängtad, älskad och vi har en fantastisk och storartad plan för dig. Förvisso kommer den att behöva justeras på grund av matande, sovande, sovbrist, vakna nätter, förkylningar och så vidare. Fast, den kommer inte att spricka. Du kommer att få det bästa. Det allra bästa. Av mamma. Av mig. Av Svea.

Hon är inte övertygad ännu, Svea, men jag tror att du kommer att få låna hennes babyleksaker. Och kanske till och med ta över hennes gamla spjälsäng. Hon ska få en ny, vilket borde underlätta transfern.

Vagnen. Där har vi ett problem. Svea gillar fortfarande den. Exakt hur hon ska fås att gilla ståbrädan lika mycket är ett oklart projekt om vi säger så. Senast i morse sa hon tydligt att du inte kommer att få låna vagnen alls. Däremot kan du få låna hennes duplo och kanske någon boll eller två (hon har bara 110 stycken, så det är en storstilad gest).

Hon vill inte heller byta sin bilbarnstol till en för större barn och låta dig sitta i hennes nuvarande.

Förhandlingarna, förberedelserna och förväntningarna pågår. Hon är två. Det är en bestämd ålder, lillebror.

Just det, lillebror. Hon är på det klara med att du är just lillebror. Och hon verkar nöjd med det.

Vi kommer att ge dig all tid vi har. Men, utan att Svea förlorar en sekund av vår uppmärksamhet. Hon får allt nu. Du får allt sen. Hon får allt sen. Strunta i det matematiska. Det går ihop. Det är ett löfte. Till dig. Men, också till henne. Hon får inte bli åsidosatt bara för att du kommer. Det är så lätt att många vill titta på dig, du är ju ny. Men, vi kommer att lyfta fram henne lika mycket som nu. Okej? Bra.

Några små sidospår. Sprutor gör inte ont, de gör gott. Gillar du inte barnmat kan du få wienerkorv och mozzarella varje dag, det fick Svea. Om du inte upptäcker YouTube alltför tidigt är det bra. Du håller på Blåvitt, IFK Göteborg, Änglarna precis som storasyster och pappa. Mamma är inte intresserad och håller således på Elfsborg.

Precis som Svea ska fortsätta växa som hon vill och bli så gränslöst stor som en flicka har rätten att bli. Precis så ska du få växa in i en värld där det är din person och ditt sätt, inte ditt kön, som skapar möjligheterna och vägarna. Vi kommer att hålla dig lika hårt som Svea, men låta er springa lika fritt. Universum är er lekplats, våra famnar är era hemmahamnar. Du får går dit du vill, men vi finns alltid här och där för dig. Världen är ibland en vansinnig plats. Men, det finns gräsmattor och soliga dagar. Vi finns med dig. Hjälper dig. Stöttar. Förmanar. Förklarar. Försöker att förstå det som du förmodligen ser klarare än vi vuxna. Hjälp oss. Stötta oss. Förmana oss. Förklara för oss. Kanon, tack för det.

Grabben, till sist.

Du har inget namn. Inte än. Men du kommer att få ett. Och all kärlek vi har. Vi ses i januari …

IMG_3284

Jag kan inte vaddera din värld

IMG_2542

Jag har önskat att jag kunde det ibland. Vaddera din värld.

Du får nöja dig med att jag delar korven i mindre bitar, skär bort för hårda kanter på smörgåsen och låter dig vila på min mage när det oändliga universum som är din säng känns för stort och svårt.

Jag kan inte fila bort de fula kanterna på den här runda planeten. Jag kan inte förklara varför det ser ut som det gör i norr, söder, öster och väster. Jag har alla orden, men kan inte lämna svar om saker som saknar all mening.

Jag lovar att jag är din skyddsväst om våldet vänds mot dig. Ett tryckförband mot det som är osynligt, men lik förbannat kan få dig att förblöda.

Men, det är just det. Jag kan skydda, reagera och reparera. Jag kan inte vaddera din värld. Inte garantera, bara finnas där och göra mitt bästa.

Jag kommer att berätta vad jag tror, tänker, vill och hoppas att alla ska göra. Jag låter dig lyssna, tolka och ta till dig i din takt. Kanske gör det världen lite bättre i teorin, men så var det det här med praktiken. Jag lovar att hålla din hand i motvinden, lyfta dig över låga, höga och oupptäckta hinder om det önskas. Jag är din krockkudde, din kraschtestdocka, din munskänk, den där typen som doppar tån i vattnet innan du hoppar i och vad du vill.

Men, jag kan inte vaddera din värld. Inte i praktiken.

Jag har satt petskydd i alla uttag. Jag tittar till dig när du står på för höga platser. Jag letar efter hörn, kanter, utstickande dumheter och hårda saker som du kan slå dig på och försöker undvika dem när det går. Vi har tippskydd på spisen, knivar och saxar är utom räckhåll. Samtidigt håller jag aldrig någonsin tillbaka dig. Du får klättra hur högt du vill, vart du vill, när du vill och hur du vill. Det är din värld och ditt liv att utveckla, upptäcka och uppleva.

Jag fångar dig om och när du faller. Stoppar kraschlandningarna när det går. Tröstar när det inte går. Blåser på bulor, klappar på kinder och vyssjar bort gråten. Vill du ha ett plåster – utanpå eller innanför skinnet – så har jag en oändlig förbandslåda.

Men, jag kan inte vaddera din värld.

Jag kan och ska lära dig allt jag vet. Du ska få sova ut, men inte sova bort dagarna. Du ska få smaka på allt, men jag lovar att korv, ost, bröd, mjölk och kaka kommer att finnas på hyllorna då och då. Jag ska peka på bokstäver och siffror, men låta dig sätta ihop dina egna sagor, sanningar och slutsummor. Jag ska förhöra dig när skolan kräver det, men lovar att tejpa fast så många tomma blad du vill efter varandra så att du kan berätta vad du vill utan att någonsin stoppas av en sista rads begränsningar. Men, jag kan inte hindra dig från att få papperssår. Inte ens där kan jag vaddera världen (okej, just det där är ju en författares krigsskador och således lite mer acceptabelt).

Jag ska visa dig världens skönhet och de fyra årstidernas magi. Men, jag kan inte skönmåla. Du kommer att få se regnet likväl som den gassande solen, bländas av den gnistrande snön och häpna över de vackra höstlöven bara för att sedan se desamma försvinna i smutsig slask respektive novemberblöta.

Jag kan inte vaddera din värld, oavsett hur många stycken braskande löften jag skriver.

Så jag tror att jag slutar nu.

Kanske vill jag egentligen inte vaddera din värld inser jag nu. Vi ska ut på fantasins hav tillräckligt mycket du och jag. Verkligheten ska jag inte rucka på. Det hade bara skapat en ömtålig såpbubbla i ett vansinnigt flipperspel och jag tror inte att det hade givit dig några extraliv.

Fast, jag kommer alltid att skära din korv i mindre bitar om du vill. Och jag kommer att se till så att du får en trygg, blåvit uppfostran.

Heligt löfte till en bebis

Jag lovar att visa dig hela paletten, hela världen. I din takt.

bwSVEA

Just nu vill du mest titta ut genom fönstret. Ibland sittandes i din nya stol (inte den som syns på den här bilden, den du nästan ser lite mallig ut i hemma). Eller, som stora delar av den gångna natten, i min famn.

Du ser bilarna åka förbi, kanske uppfattar du bara konturer eller färger. Du har inga ord på det. Du behöver inte orden. Inte just nu.

Jag ska lära dig orden när det är dags.

Det finns så många böcker att läsa. Så många att låta bli. Du ska få peka på dina favoriter. Jag ska visa dig mina. Vi ska skriva böcker ihop. Jag tänker hitta på nya sagor när du vill. Alla är sanna. Alla är drömmar.

Jag ska lära dig bokstäverna, de som orden bygger på. Och siffrorna som på något sätt håller ihop vårt samhälle – men som också skapar sådana klyftor att paletten jag vill visa dig inte bara har varma färger. Du ska få lära dig räkna på allt, så att du inte slösar bort din värld.

Du är nöjd med din nalle. En liten fjäril är hela världen. Giraffen Sophie kan klämmas på tills du somnar. Du pekar inte, du kräver inte, du ratar inget. Ett leende är allt du längtar om mornarna.

Jag ska lära dig om längtan, berätta om girigheten som bor granne med den. På samma gata som kärleken, lyckan, avundsjukan och så många andra också bor. Vi ska cykla på den gatan en dag.

Jag ska lära dig cykla förresten. Lära dig att hålla balansen själv. Släppa taget när din väg öppnar sig, men alltid finnas i närheten om utifall att kanske du faller.

Vi ska knacka på alla dörrar på den där gatan. Du ska få dricka den söta saften och spotta ut det beska. Jag ska visa dig hela paletten, men inte måla din bild av allt med de av mina färger som solkats av mina egna besök i fel hus.

Jag ska berätta vad jag tror på.

Jag lovar att inte trampa snett, gå mot röd gubbe, ta det där onödiga glaset eller roffa åt mig en portion till fastän jag är för mätt.

Jag kommer alltid att sätta mat på bordet framför dig. Och förklara att vi måste tänka annorlunda så att alla barn får mat. Vi ska välja bra saker, undvika genvägar som gör oss fetare och fattigare på innehåll, bara för att tillsatser är snabba pengar. Du ska få känna doften av morötter, fisk, broccoli och annat – inte de sorgliga ursäkterna som förpackas för att folk är giriga på pengar att tjäna samtidigt som de säljer till folk som vill frossa i mat, men inte är så noga med att faktiskt äta mat, utan nöjer sig med panerat avfall.

Men, jag lovar att du ska få godis, kakor, chips och läsk. Fast aldrig som ersättning till riktig mat. Och jag tänker betala den med lite större siffror och välja något som vuxit nära oss, så att de långt borta kan få odla till sig själva, istället för att sälja till oss för småsmulor till siffror. Du kommer att vara hungrig ibland, och jag lovar att laga mat länge och noggrant så att du blir mätt ännu längre.

Du ska få fantastiska födelsedagar. Du ska somna lycklig på julafton. I ditt rum ska dina färger och dina fantasier samsas med dina leksaker, dina pennor, dina teckningar. Utanför vårt hus ska din cykel stå. Siffrorna räcker till dig och ett fint hus att bo i, och det kommer ändå att finnas kvar så att vi kan ge så mycket mer till så många andra.

Du kommer att ha svårt att hitta tillräckligt många ord för att beskriva hur bra du har det, det lovar jag dig. Även om jag tänker lära dig en väldig massa ord.

Men, jag tänker inte ge dig onödigheter. Aldrig ska du få nallar du aldrig ser, teddybjörnar som gråter uppgivet där de ligger övergivna i garderober med alla andra ratade överflödsprylar. Jag tänker inte fylla rummet under granen med lådor, min kärlek slås inte in den 24 december och 4 maj – den är åtkomlig när du vill.

Jag vill ge dig allt. Du ska aldrig få för mycket. Det finns så många andra som har ingenting och behöver någonting.

Du ska få upptäcka dina egna kärlekar. Visst, jag tänker klä dig i blått och vitt och bära dig uppför trapporna till Ullevis läktare och lära dig orden till När vi spelar fotboll, då hörs det en sång … Och jag tänker dansa med dig till tonerna av mina favoritlåtar.

Du ska aldrig pådyvlas uppfattningar, men jag hoppas du längtar stenarna där barn du lekt, lite som Heidenstam. Att du hittar din lupindal och dina stigar. Att du också hittar en Tranströmer att drunkna i, när du inte skriver dina egna dikter – i ord, skratt, handling eller hur du nu vill. Du bestämmer.

Jag tänker svara på allt jag kan. Men, också ärligt säga att jag inte alltid förstår allt. Jag tänker le mot dig, när helst du behöver det, men också vara helt öppen med att den här världen har en ond cirkel och dalgångar där bara tårar bor. När folk skrattar, lever och dör så ska du få se det. Jag tänker inte gömma mörkret, det finns där på paletten. Ibland precis bredvid det solgula, ibland i ett hörn du kan glömma.

Jag tänker låta dig uppleva världen. Vi ska färdas åt alla håll; västerut, söderut, österut, norrut, inåt och utåt – du får gärna resa åt höger eller vänster, det är ditt hjärta som avgör din färg. Jag tänker berätta vad jag tror på, sätta gränser och samtidigt be dig utmana dem till det yttersta; förvandla ditt rum till ett universum, det är din rätt, Svea.

Jag vill visa dig hela paletten. Så att du förstår och älskar alla färger. Så att du kan måla din värld som du vill. Så att du förstår att till och med den minsta blomma kan målas i enormt, sprakande och spännande kulörer och bli större och mer innehållsrik än svarta blockbokstäver på tidningarnas platta och – i bästa fall – förenklande löpsedlar. Så att du hellre målar än fastnar framför färgtevens färglösa tidsfördriv.

När jag stod i vårt vardagsrum i natt, klockan var 03.32, och du tittade ut genom fönstret lovade jag allt detta jag nu skrev ned. Jag ville sova, men än mer lova det här. Du är fem månader plus några dagar och i ärlighetens namn är det här gammal skåpmat, du har alltid vetat om det – men nu har du det på pränt.

Jag lovar att visa dig hela paletten, Svea. Lova att du målar som du vill bara. Och måste du vara vaken om natten, så var det. Men, somna hellre mot mitt bröst och vakna när ljuset silar in genom fönstret och våra blickar kan mötas framför nästa canvasduk.

Fatta din pensel, älskade dottern min. Vad vill du att vi målar idag? Jag lovar att måla så gott jag kan.

Finns alltid här …

Finns alltid här,
älskade Svea.
Le mot mig ständigt,
gråt när du vill.
Låt mig visa dig
vattenpölarna;
hur de undviks
och glädjen som är
att plaska dem.
Följ med ut i världen,
där varje grusväg
är ett äventyr.
Upptäck det stora,
låt mig berätta
om hur det lilla
är enormt.
Kryp upp i min famn,
när du inte vill annat.
Finns alltid här,
vackraste barn.

sss

Finns alltid här,
älskade Teresia.
Led mig till himlen,
när jag inte leder dig.
Älska bort
regnmolnen;
förtrolla skuggorna
som jag vandrade i
tills de är solreflexer.
Förbli mitt valv,
stjärnsång om natten
och svalka i gryningen.
Hitta framtiden,
där jag sjunger
om tusen skratt
som ryms i varje stund.
Håll mig extra hårt
när världen inte är mjuk.
Finns alltid här,
vackraste du.

37 dagar

Jag var sju år den dagen i augusti 1979 när fröken Hartman ropade mitt namn. Hon lärde mig massor, gav mig skrivböcker, knuffade mig rätt när inspirationen rann från pennan jag vässade vid katedern. Jag fick alltid läsa vårdikterna från berget på skolgården. En åttaårig poet.

Det regnade ibland, under 1984-85, och det hände att magister Curtis skjutsade mig och Tobbe i sin Saab. Han gav mig beröm och ledde mig rätt, när han inte petade sig i öronen med bilnyckeln eller slog pekpinnen i katedern om klassen var alltför dum.

Jag fick bara femmor när Bosse summerade. Han sa att jag skulle bli något stort, tror det var den gången han läste min berättelse om en stad för klassen. Han gav mig rum, ett uttryckssätt, det  jag ville höra när orden slogs med pubertetens lust att använda händerna på annat sätt.

På sätt och vis lärde hon mig något, Ingrid. Hon undervisade i historia på gymnasiet, sa att tyskarnas torpederande av Titanic skickade in USA i första världskriget och gav mig en fyra för att femmorna var slut, trots att jag svarat rätt på alla frågor hon ställde. Kruxet är att jag ställde dem, du räckte inte upp handen, sa hon, och bevisade att läxorna jag aldrig läst var bra tid sparad. Jag slängde upp mitt specialarbete i luften och lämnade henne i ett snöfall av revolutioner och annat.

Han visade upp extraprislappen, omedvetet, när han satt på katedern med ena foten över benet. Tomas lärde mig att tro på Handels. En islänning i galen hatt, med fantastiska idéer. Han lovade att kasta ut folk genom fönstret om mobilerna ringde, dog allt för ung i cancer, men gav mig det enda jag egentligen värdesatte av mina 160 poäng, lusten att berätta en historia.

Jag lärde mig mycket när jag stirrade i spegeln och såg mannen som dött en gång och nu stod framför mig än en gång. Hur filosofin varit en drog som injicerades och hur abstinensen var verkligheten, hur fult allt är om du lever i en chimär och att det ibland krävs en överdos för att du ska överleva.

Jag förstod innebörden av kärlek till en familj när mamma insjuknade och vi alla for dit, från olika länder och väderstreck. Små flämtande och rädda stjärnor som bildade ett stjärntecken ovanför Sahlgrenska, ett trotsigt tecken som sa: stanna kvar, stanna kvar.

Och andra stjärnor lärde mig ett och annat när jag snubblade omkring den konstigaste natten, tappade kebaben, tappade vettet och kontaktade den som var min återkommande siren på de sju hafshaven. Vetskapen fick jag kanske den där kebabnatten; att poetens uttryckta längtan efter en kärlek bortom ord, faktiskt var en ursäkt för att jaget närde en längtan hitom svåra ord. När jag lämnade orden utanför tills jaget presenterats, då behövdes inga konstigheter. Jag tror stjärnorna sa det den natten, eller så var det bara den drucknes plötsliga nykterhet?

Ändå, allt det där. År, decennier, staplade saker, ogjort, gjort, förgjort, lärdomar, erfarenheter, skuld, oskuld, lust, olust, läxor lästa, läxor glömda, läxor struntade i – och högsta betyg i något jag inte ens minns. Fel sängar, rätt anledningar. Rätt sängar, fel anledningar. Allt det där bleknar. Det är bara saker jag gjort. De bleknade redan när Teresia kom in i livet och de är suddiga, suddigare, suddigast nu.

37 dagar. I 37 dagar har jag varit far. Varje sekund, en lära för livet. Varje gång du tittar på mig lär jag mig mer om kärlek, ansvar, tro, stolthet, glädje och mig själv än jag någonsin kunnat läsa mig till. När jag rör vid dina små, små händer och följer linjerna kan jag läsa min och din framtid, Svea. Vi ska lära av varandra. Och leva lyckliga med vår älskade Teresia.

Jag gick nio år i grundskola. Tre år på gymnasium. Fyra år på Handels. Klockade in på två år i en filosofisk sekt. Proppade in nästan 20 års lyckomynt i krogarnas enarmade banditer – fick tre öl i rad, spelade bort vinsten. Nu sitter jag här. Och vet ingenting.

Du är nybörjare. Det är jag också. Du har aldrig funnits. Jag har aldrig varit far tidigare. Jag älskar allt vi lär oss. Älskar det. Och dig.

IMG_0382