”Hon är väldigt söt och trevlig”, sa min kära vän till mig. Jag nickade. Fram till då hade vi bara hälsat på varandra i förbifarten i festvimmel. Vi hade rört oss i varsin utkant av samma stora kompisgäng; två solar som inte visste att vår lust och längtan var en tvillingstjärna.

På nyårsafton bordsplacerades vi ihop. Min vän log när jag frågade om det var en slump. Efter en stunds prat åt alla håll och kanter började vårt samtal. Det ville inte sluta. Middagen tog slut, jag sökte din blick och visste att jag måste möta dig igen.

Vi fikade först, som man gör, men som aldrig förr. Timmarna flöt. Vi promenerade i Änggårdsbergen, fikade igen. Timmarna var sekunder, sekunderna tog aldrig slut. Vi åt middag på en restaurang som välkomnade både hundar och längtande hjärtan. Kvällen log, vi skrattade, du ville gärna träffa mig igen, väldigt gärna. Jag åkte hem, kanske mer hem än jag gjort förr. En förväntan började gry …

Jag tänkte ta modet till mig nästa gång. Du väntade i museets foajé. Sätt dig, sa du. Jag satte mig. Du öppnade dörren – nej, portarna! Ur dig flög mina ord, min längtan, allt jag lovat mig själv att berätta. Bakom dina ord väntade ljuset, ett Elysion utan märkliga förbehåll eller poetisk svåråtkomlighet. Du förekom mig, du svepte undan mina ben och fångade mig ömt när jag föll handlöst.

”Vill du gå på utställningen?” Jag sa ett knappt hörbart nej, och vi gick därifrån. Till ditt rum.

Vi var två kantstötta statyer först. Vi har trott, förlorat tron, hoppats och hoppat hopplöst i galen tunna, tömt tunnor av våra egna tårar – önskat att de var champagne när de bara var det avslagna vinet. MEN, vi vill. Vi vågar. Vi kan inte annat.

Längtans vågskål är tyngst. Rädslan trycker i mörkret, bländad av ljuset. Vi söker. Vi rör vid varandra. Jag har aldrig rörts som då, och sen dess smeker du mig ständigt.

Vi viskar om vår historia, känner igen varandra. Vi visar vår längtan, slappnar av intill ett samstämmigt hjärta. Vi äter frukost, hittar det fantastiskt vackra i bake-off och pressokaffe. Vi vaknar om nätterna, somnar tryggt när vi ser, känner och värms av varandras konturer. Vi stannar hemma och tittar på usel tv och tycker att det här är rackarns fint ändå.

Vi forsränner i en flod, struntar i att det finns grund, stenar och faror bakom varje krök. Vi bungyhoppar utan lina, marken och kraschlandningen är ändå bara ett påhitt av glädjedödare. Vad säger att man inte förvandlas till en fågel som kan sjunga och flyga samtidigt om man bara tror tillräckligt mycket?

Vi älskar. Vi vill. Vi tror. Vi tar en dag i taget. Visst, vi planerar och tänker, men vi tar en dag i taget. Delvis för att det är klokt, men framförallt för att varje dag är en källa till lycka som förtjänar att drickas ur ordentligt. Jag har längtat efter dig i hela mitt liv, varje dag är en berättelse jag vill läsa, skriva till lust i och glädjas över.

Det är därför jag inte ställer frågan och oroas över: men, tänk om det tar slut? Det är därför jag, när jag rör dig, ser dig, hör dig, tänker på dig, längtar efter dig, saknar dig och närmar mig dig tänker: varför skulle det här ta slut? Det finns inga svar på den frågan. Den är helt ointressant.

Vi är, och vi är det här och nu. Och det finns ingen som kan kullkasta kärlekens klocka och säga att här och nu tar slut där och då för att ersättas av något annat.

Du brinner i min själ. I många år lånade jag Eldkvarns texter för att beskriva mitt liv. Det var nånting måste gå sönder för att himlen ska va blå och sen var jag säker på att det är de vackraste som blir över. I dag är det du är dagen i mig, du är gathörnen av längtan.

Jag stod på Valhalla i går. Regnet piskade mig och de andra fotbollsdårarna. Jag var genomblöt. Jag frös. Jag gick med lätta steg hem. Jag sov själv, småberusad av öl, fullständigt berusad inombords. När korren är för många på jobbet, när jag inte har tid, när till och med revbenen nås av regnet, då finns du där; lugnar floden och leder strömmarna rätt, för oss till våra ängar. Och jag gör detsamma för dig, möter och lyssnar, gör allt jag kan, vill och tror på.

Jag är kär. Lycklig som aldrig förr. Vän av ordning skulle förstås säga: ta det lugnt, var försiktig, ta inte för stora ord i din mun. Vän av ordning är portad här. Den här bloggen och det här hjärtat talar om här och nu. De sår som funnits är nu minnen blott, bleknat gula foton. Tårarna som luckrade upp sidorna i mitt livs album är blindskrift jag inte längre kan läsa.

Jag är mitt i ett vi. Vi är här och nu. Det är fantastiskt vackert. Vi är fantastiskt vackra. Och när jag somnar intill dig i natt, då kommer jag att vakna ännu mer än jag gjorde i morse.

Fortsättning följer … det vet jag, det har våra hjärtan berättat.