Killen som hatade röda flaggor

– Är du inte klok, sa förmannen.

Killen som var bevakare på det nyss påbörjade arbetet vid Ullevi ryckte på axlarna. Han hade en rosa bevakarflagga med stora, leende prästkragar på i handen.

– Vi använder röda varningsflaggor när vi bevakar. Vad i helvete är det där?

Förmannen såg arg ut. Han spottade ut bitar av sin ägg- och korvmacka över den stackars bevakaren.

– Rött känns argt. Jag vill att det här ska vara ett vänligt vägarbete, sa bevakaren.

– Nämen, helleduttanedå. Hör på. Rött varnar. Rosa och blommor är kass. Du kommer att få folk dödade med den där jävla flaggan, sa förmannen.

– Jag tror på ett liv efter detta, sa bevakaren. Och om någon dör på grund av den här flaggan, så dör de i alla fall lyckliga.

Själv skakade jag bara på huvudet, gick förbi dem och rätt fram till grävmaskinen som grävde. Jag klappade den medplåts och berättade att i sommar kunde jag och den gå på promenad till Västra Långvattnet. Där fanns jättemysig jord att gräva i. Grävmaskinen spann rejält och för några ögonblick sken dess blekgula färg till och blev nästan brandgul.

Sen kom förmannen, som hade tryckt ned sin fritänkande bevakare, och viftade med en röd flagga.

– Farligt, farligt, akta dig, akta dig.

Lätt bestört och med salivindränkta ägg- och korvmackebitar sprutade rätt i mitt ansikte backade jag undan. Bevakaren satt och suckade med sin avbrutna blommiga flagga. Grävmaskinen muttrade när den gav sig i kast med jorden. Förmannen viftade med flaggan. Det var plötsligt extremt mycket november.