Klubb Olycksalig, fredag

Han släntrade fram till dörren: ”Ursäkta mig, är det här Klubb Salig?”

Dörrvakten skakade på huvudet. ”Nej, det här är Klubb Olycksalig.”

Killen nickade tyst för sig själv, funderade och ryckte sen på axlarna. ”Äh, orden slutar på samma positiva sätt, så det går nog bra. Och jag har letat för länge. Jag är hungrig och törstig. Jag går in.”

Dörrvakten sa inget, öppnade bara dörren och smällde igen den när killen gått in. Där inne var det redan överfullt, men ändå tycktes det alltid finnas lediga bord för en, så tanken på att sätta upp en skylt med texten fullsatt slog honom inte.

På andra sidan gatan låg Klubb Salig. Den långa kön av berusade, påverkade och spelat lyckliga människor var jättelång, men en efter en nekades de presumtiva gästerna av dörrtyperna. Nedslagna begav sig allt fler mot Klubb Olycksalig och möttes av en dörrvakt som inte ställde frågor, inte nekade, bara öppnade dörren i allt raskare takt.

”Det är unhappy hour till klockan 23.00”, ropade han ibland. ”En för två i baren.”

Klockan blev mer, och sen mindre när den passerade tolv, för att snart öka igen. Ända till gryningen – när sista beställningen togs och de som inte fått napp tömdes ut på gatan.

Killen från tidigare i kväll kom fram till dörrvakten. ”Vet du om det är efterfest någonstans? Kanske är Klubb Salig öppen än?”

Dörrvakten skakade på huvudet. Klubb Salig var stängd sedan länge. En och annan efterfestare trodde sig vara där, det skulle de tro tills de vaknade i morgon (eller egentligen senare i dag) och tog sig hem, men först efter att de tagit en återställare på Klubb Olycksalig.

Killen nickade och gav, lätt hopplöst, tummen upp till dörrvakten. ”Jag får väl leta upp Klubb Salig i morgon.”

Dörrvakten log inte, rörde inte ens en min. Killen vände sig om och gick nedför återvändsgatan. ”Vi ses snart”, viskade dörrvakten.

 

Porslinstallrikar

Vi var vänner förr
Drack öl
Och cyklade vält i buskar

Sen
Frånvaro
Nu
Frånochmednuvaro
Vänner
Ölkamrater igen

Vi pratade om de små
Som skrek att de var jättar
För att inte kvävas
I sin lilla skygglappsvärld

Vänner från mörkret
Som aldrig tog sig upp
Som idag är karikatyrer
Stelnade målningar
Porslinstallrikar

Sorgsna pastischer
Målade av klåpare
Porslinstallrikar

Skuggvandrare
Uppbyggda av
Tjugofemörespsykologer

Porslinstallrikar
Krackelerade
Nötta
Bortglömda

År utan jag
Människor utan själ
Porslinstallrikar
Utan liv

Åter till analogien

Jag köpte frimärken i måndags. Det sker inte ofta. Plötsligt kom jag ihåg glädjen från brevskrivartiden. Jo, jag skriver mycket idag också och hör av mig via e-post, tweets, sms, mms och inlägg på Facebook, men det var något visst med forntidens brevkskrivande.

Och jag minns brevvännerna.

Guido byggde kyrkbänkar. Han kunde fylla munnen med vinbär och spruta dem på kompisen Michelle – och han vågade cykla ned för landsvägens värsta backe utan att ens fundera på inbromsande. Han var cool.

Scott bodde utanför Perth i Skottland. Jag hälsade på en gång och bodde hos hans morfar. Jag fick elektriskt täcke och flingor och toast till frukost. Sen träffade vi Ricky Ross i Deacon Blue och åkte till Glasgow för att kolla på Dundee Utd v. Celtic.

Decker bodde i Newcastle. Vi var på derbyt mot Sunderland och gick på illegala pubar som polisen stormade och slängde ut alla ifrån. Sen drog vi på restaurang med John the Chap som brukade lifta till alla bortamatcher och en gång tjuvåkte tåg från Newcastle till Venedig.

Steve bodde i Bournemouth, men drömde om att återvända till Sheffield. Han och jag kollade Vic Reeves till vi däckade, gick på fotboll och ljög rätt mycket.

Det var kul att få brev. Man väntade i veckor ibland. Dessutom var jag jättekär i brevbäraren när jag var fjorton och tittade mer än gärna ut genom fönstret när helst jag inte var i skolan av någon anledning.

Det är inte riktigt samma sak med mejl som besvaras på tio sekunder, även om vissa mejl/sms får mig att närmast dö av lycka.

Undrar vart de tog vägen, brevvännerna? Jag vet att Scotty började plugga och upptäckte kravlöst sex och hasch. Decker tappade fotfästet och blev ligist, enligt en av hans polare som jag träffade många år senare.

Undrar om jag har några av breven kvar? Källaren nästa.

Min älskling du är som en ros-ros

I en kommentar till inlägget om killen som sjunger på Avenyn funderar Bruce kring vart Ros-Ros tagit vägen.

Jag vet inte, men vilken stjärna det var. En ambulerande rosförsäljare på Avenyn med omnejd.

Förresten, hur är det med rosförsäljare på krogar nuförtiden? När vi var små gick det alltid tjejer och sålde blommor till helgraggare på Halta Lotta och andra ställen.

Mer än lindrigt påstrukna män brukade köpa en blomma för att ge till sitt hjärtas dam, eller till tjejen de raggat på i ungefär en halv stor stark. Vid stängningsdags brukade sedan några damer sitta med avbrutna blommor och sucka över hur gullig han ändå var, den där…

Själv satt jag alltid och väntade på tistelförsäljarna, så att jag kunde skänka något till alla som dissade mig, men det är en helt annan historia.