Jag älskar och hatar Göteborg. Det är inte rosenrött eller svartvitt. Det är komplicerat, fast enkelt. Häng med på en bergodalfärd i staden jag fortfarande växer upp i.

Älskade regn …

Det börjar alltid regna 400 meter för tidigt i Göteborg. Det attackerar från fler än fyra väderstreck och gärna från sidan. Störtregn, spöregn, duggregn, blomspruteregn, kallt, otäckt – men, på något sätt ändå vackert.

Dessutom är det en av mina motorer. Många av mina bästa ord har formulerats kalla, pinade och grå dagar. Det är som om världen jag målar trivs på den grå canvas Göteborg kan vara.

… rena oss från den förhatliga fiffelkulturen

Som jag önskar att regnet kunde skölja bort fifflet som fläckar gatorna. Att dess kompis, vinden, kunde skapa fler visselblåsare. Skandalerna är så många, så dystra och så små till sina summor, en litenhet endast under- eller överträffad av fifflarnas småaktighet.

Senast blev en klänning en lunch – och slutligen en VD:s fall. Han tillsatte en granskning som inte hittade något mer. De kollade visserligen inte om de personer han representerat med fanns (?) och om mötena hade ägt rum (??) eller att kvittonas belopp stämde med sammanställningen (???). De konstaterade att det var svepande och bristfälliga noteringar, men överlag verkade slutsatsen mest vara att de inlämnade kvittona faktiskt var kvitton. Självklart gladde detta politikerna som nu menade att de hade bra kontroll. Själv skakade jag på huvudet. Stenar måste vändas på. Här tittade man på dem och sa: ”det är en sten, tack för ordet”.

Innan dess var det trappnosar för miljoner, beställare som avslöjades sittande vid uppdragsgivares swimmingpooler på Rivieran, garage som byggts, vitvaror som gömts och så vidare. Allt var förstås helt i sin ordning, ingen hade något att dölja – så de hyrde PR-byråer för en halv miljon i syfte att kunna dölja allt.

Älskade kreativa Göteborg …

Påhitten ovan är fula, men den här staden sjuder också av kreativitet. Från syskonen på vårt moderbolag Forsman & Bodenfors till branschens brokiga smältdegel Hey It’s Enrico Pallazzo. Och bortom reklambranschen ser jag små butiker, spännande restauranger, klädmärken och idealism som är både lönsam och skapar riktig tillväxt – en vacker kontrast till vad som annars hade kunnat bli en likriktad stad där kläd- och kaffekedjorna styr.

… som jag hatar din kreativa bokföring

Tyvärr handlar det kreativa ofta om att lova guld och gröna skogar, men leverera kattguld och mentala kalhyggen. Är beloppen rimliga godkänns de av politiker som har bättre saker för sig än att detaljgranska kvitton. Ni ska förvalta våra pengar och då kanske ni ska kolla lite noggrannare. Fast, det sköter väl revisorerna? Menar ni samma revisorer som granskar skandaler uppkomna av egen bristande kontroll och rapporterar till de politiker som godkände allt i första läget?

Älskade, öppna och gröna Göteborg …

Ibland behöver jag verkligen andas och tack för att stadens stank aldrig når Slottsskogen, Botaniska trädgården, Trädgårdsföreningen och Skatås. Ni minns att mycket av det bästa jag skrivit fötts i regn, en stor del av det andra har mejslats fram omgiven av det gröna, det så vackra Göteborg.

… jag hatar verkligen dina stängda dörrar

Öppenheten där är en slående kontrast mot slutenheten i stadens korridorer. Besluten tas långt bortom demokratin. Varför avsatte ni mig inte, sa Göran Johansson som svar på den kritiken. Och han har rätt, men nästan ingen visste omfattningen av det som skedde. De som visste vågade, ville eller kunde inget säga, och tystnaden och kamaraderiet sprängde över blockgränserna. Tysta överenskommelser styr en stad som bländas av arrangemangen och sen står där med urinstanken när langosvagnarna åkt hem.

Älskade, slitna broar …

Jag älskar hamnen, broarna som förbinder fastlandet och Hisingen. Jag älskar den sorglustiga älven över vilken Angeredsbron tronar. Jag älskar till och med det slitna spårvagnsnätet och de finkänsliga italienska vagnarna som skriker så fort de måste ta en kurva. Jag har en slags hatkärlek till blodproppen som är kollektivtrafikens centrum – Brunnsparken. Det finns så många vägar att nå fram i Göteborg, kanske enkelriktade till förbannelse, men ändå.

… och en förhatlig segregation

Men ändå, igen. Trots vägarna är det så långt mellan allt. Folk skjuts och dör i stadsdelar många aldrig besökt. Angered klumpas samman istället för att ses som en sjudande mångfald. Hisingen är Hisingen, och stigmatiseras istället för att folk förstås dess skönhet. Ibland känns förorterna som slängda med katapult, långt ut, långt bort. Tiggarna på våra gator är bespottade och ses som misstrodda installationer. Bortglömda av så många, undertecknad är inte bättre.

Dessa älskade rader av småbarn …

Jag tänker ibland på det här, ännu mer sedan jag blev far. Att så mycket är fel och behöver ändras. Jag kan också ge mer, inspireras av de som knäböjer vid tiggaren eller lämnar en färsk baguette till den hemlösa damen i gathörnet. Det är ett hårt, svårt och ofta tröstlöst jobb, men när jag ser raderna av små dagisbarn som lyckligt går runt med sina fröknar/herrar vet jag att det är världens viktigaste. Svea och alla andra framtider som formas här förtjänar bättre.

… och det förhatliga statistikdribblandet

Därför blir jag än mer förbannad när jag tänker på dribblandet. Vi har inga dagisköer säger Bill. Jo, de är jättelånga säger Bull. Högern skyller på vänstern som skyller på högern.

Tänk om vi förstod att vi har två händer, att det vore fint om den ene visste vad den andre gjorde och att båda insåg detta: ska man lyfta tungt är det bäst att använda båda händerna.

Deras krig är lika meningslöst som första världskrigets skyttegravar. De mördar varandra, men spelar fotboll under julnatten. Fiendskapet är skapat, men bibehålls genom ett tjatter och tramsande som får kråkfåglarna på Heden att kännas som artiga varelser alltid redo att vänta på sin tur att tala.

Skolan, förlossningsvården, äldrevården, sjukvården … vanvården? Hur många kronor inte offras på altare av prestige som inte betyder något eller försvinner ut i den tomma luft där vallöftena gång på gång drar sina sista tunga suckar?

Jag älskar att vi är fyllda av trots …

Det här är skrivet i affekt, gissningsvis kan mycket av det skjutas ned och debatteras. Jag raljerar ibland, men det är också något av det jag älskar. Trotset som finns i den här staden. En vägran att lägga sig ned och dö. Ett jävlaranamma som får oss att ge fan i att regnet piskar oss, vi piskar det tillbaka.

… och kan inte med pressen

Inte ens den senaste löpsedeln från slasktidningen GT kan stoppa det. De tog en otroligt viktig fråga (trängselskatter) och förvandlade den till ett ovärdigt gyckelspel. De vaskade champagne när deras sida vann, valde subjektivitet framför ärlig journalistik och låtsades vara den lille mannens vän när de endast längtade efter fler sålda lösnummer. Politikerna ställde sig på rad för att delta, även om man tydligen tyckte att Backaborna (som drabbades hårdast) inte var värdiga att lyssna på.

En folkomröstning blir det om något som redan införts och kanske inte kan omprövas lokalt och sedan gick tidningen raskt vidare och anordnade fotbollresor, after work-event, förfasade sig över att män inte får gå på Ladies Night, listade de som tjänar mest och startade några facebookgrupper som man raskt glömde. Det är vår enda kvällstidning, ett slöseri med pappersmassa och en värdig väktare av Goa Gubbar-träsket.

Morgontidningen GP är inte alltid helt vaken. Visserligen är Uppdrag Granskning från staden och har börjat vända på stenarna, men drunknar i sin egen agenda. Sen tar systerprogrammet Debatt död på det allvarliga genom att låta frågan om Muteborg förvandlas till en total smörja där politiker, fackpampar, journalister, varumärkesexperter och den vanlige göteborgaren talar i mun på varandra.

Jag älskar humorn och tykenheten …

Kanske är det så att humorn och tykenheten är botemedlen mot det onda. Inte Lasse Kronér- och Ingvar Oldsberg-humorn, utan den bistra och sturska humor du möter på fotbollsläktare eller över några glas öl långt bort från Gustaf Adolfs torg. Den stoppar inte kulor, dagisköer, fiffel, dagisköer och ökningen av hemlösa, men den ger energi att orka en dag till.

… och får krupp av alla goa gubbar

Men, vad är det för fel på goa gubbar, änna? Jo, vi lever inte i en värld där Jubel i busken är vardag. Det finns värre sociala problem än att Albert å Herbert har det knapert. Samtidigt döljer den här staden sig bakom ett enda stort leende. Vi äter räkor, drar en vits, svänger på oss vegamössan och går armkrok. Den här okritiska och gulnade bilden gör att vi, trots mångas trots, inte sparkar ut det ruttna.

Alla är goa gubbar och goa gubbar fifflar inte, och om du säger motsatsen, då är du inte en go gubbe och får fan inte vara med.

Men, de nya styrande politikerna är ju tjejer? Ja, men de är lika goa kålsupargubbar de.

Älskade, jävla stad

Jag är trött nu, har skrivit för långt, för mycket i affekt. Jag antar att det är kärlek. Kärlek till mitt älskade, jävla Göteborg. Här föddes jag. Här vill jag dö om många år. Kanske är Heden bebyggt då, utan att dagens skit har cementerats in i grundplattorna på nya korthus.

Hata Göteborg. Älska, älska, älska Göteborg.