Applåderna som nådde himlen och evig kärlek

Jag känner tårarna välla fram. På teven spelar de He ain’t heavy, he’s my brother med The Hollies. En hel arena står upp och applåderar taktfast. Tårarna rinner bland fansen på läktarna samtidigt som bilderna av 96 människor fyller ljustavlan. Namnen på de 96 som omkom på Hillsborough 1989 rullar förbi. Det är en hedrande tribut. Det är så vackert att applåderna når himlen. Ingen, förutom italienare, kan som britter göra död och sorg till något mänskligt för en liten stund. Det är en tribut som de 96 fått mellan raderna och bland folket så länge. Nu kan de få den öppet.

Jag minns hur det var för 23 år sedan. Vi var på landet den lördagen. Antingen gick inte matchen på tv, eller så var det någon vajsing med antennen. Jag lyssnade på radion, även den hade en sabbad antenn, så jag stack ned en gaffel i hålet för att få in P3. Matchen avbruten, mängder av döda Liverpoolfans. Det var chockartat. Jag satt i ett kök långt borta och väntade på nästa nyhetssändning från TT. Dagen efter plöjde jag alla tidningar, jag köpte de engelska på måndagen, i butiken i Nordstan. Det slet i mig. Hillsborough. Hur? Varför?

Och det var ändå det minst vämjeliga. Från dag ett fick fansen skulden. De som dog var fulla ligister och orsaken till att de dog var andra fulla och kriminella fotbollsfans. Pappan som försökte andas in liv i sin döende tonårsdotters mun, samtidigt som hennes äldre syster dog en bit därifrån, fick höra det här efteråt. I ett halvår hade han smaken av hennes spyor i munnen. I 23 år fick han kämpa för sina döttrars heder. Så länge vägrade det engelska samhället – allt från polis och politiker till förbund och journalister – att ta sitt ansvar. Justice for the 96 blev ett mantra, oavsett vilken klubb du höll på. Först i förra veckan vågade Storbritannien erkänna en av de största mörkläggningarna i brittisk historia och avslöjade detaljer som pekade på ett många av de som dog kunde räddats, men att den sanningen också förblivit dold.

Inget tar någonsin tillbaka det som försvunnit. 96 barn och vuxna dog i Sheffield den dagen. Hur många som aldrig blev sig själva efter det vet ingen.

I går kväll fick de några minuters ljus över sig, en applåd som nådde dem i himlen och ett erkännande om att ni ska inte vara där, ni borde varit här.

Hillsborough har alltid berört mig. Kanske är det för att jag själv varit på överfulla läktare med vansinniga kravallstaket och känt hur benen lämnat marken när man bara blir en del av en massa människor som trycks ihop i en bur. Som 13-åring trampades jag nästan ned utanför Ullevi innan Blåvitt – Öis, tror det var första SM-finalen. Paniken när jag föll ihop och ingen kunde hjälpa mig bar jag länge.

Och Hillsborough har alltid berört mig för att det var så lätt att skylla på såna som mig – fotbollsfans. Vi är ju kriminella, våldsamma, alkoholiserade, förmodligen rasister hela bunten och definitivt likgiltiga inför andras väl och ve. Att en tidning dagen efter katastrofen i Sheffield kunde komma undan med lögner av typen  fans rånade döda och pissade på poliser som försökte rädda liv var kanske inte så konstigt.Fotbollsfans – jävla pack.

23 år senare, i just det fallet, låter det inte så längre. Då står en premiärminister och ber om ursäkt å hela nationens vägnar och gör det utan förbehåll. Då kan en arena applådera till The Hollies så att den hedrande stormen från tusentals klappande händer når ända till himlen.

Det var Evertons rivalers fans som dog. I går fanns inte blått och rött, bara en förenad stad, kanske en slags lättad sorg som manifesterades så vackert. Det var kärlek och ett slags syskonskap som är så typiskt för fotbollsvärlden. Glöm avigsidorna, de finns, men tänk bort dem. Hör istället kärleken som smattrade i varje applåd på Goodison Park. De applåderna nådde himlen. Jag grät när jag såg det. Av värmen, enigheten och hur det, när ceremonin var över, övergick i ett totalt stöd för sitt lag, den vackra kärleken till elvan.

Vi snackade lite om den här eviga kärleken i söndags på restaurang Vasastan. Vi träffades igen; vi som reste med Blåvitt förr och alla som är med nu. Där var folk som fyllt 70 år, någon hade med sig sin femårige son. Det var återseenden, minnen, bra och dåliga historier. Det var en dag när den eviga kärleken fick brinna till igen. Jag studsade den morgonen, räknade minuter till det var dags. Det var som förr, men så mycket nu. Så evigt och så tidlöst. Jag hade varit bortrest, men noggrant packat ned halsduken i väskan redan på fredagen. Det var vår dag igen, samma steg som så många gånger förut. En evig kärlek som exploderade igen.

Och jag tänker på söndagen nu, när jag fortfarande har gårdagens musik ringandes i öronen och ser de bleka bilderna av leende Liverpoolfans som bestals på den kärleken.

The Hollies sjunger om att vägarna för oss mot okända mål och att han inte är en börda, för att han är min broder. Så har det alltid varit, så var det i söndags och så blir det nästa gång. Många av oss må vara märkta av tiden. Några har välfärds- och villakilon, andra färre tänder och ryckigare gång än då. Men, vi delar en evig kärlek och vi bär varandra vart som helst.

Applåderna på Goodison nådde himlen, de kan inte hämta hem de förlorade, men kanske fick de någon mer att förstå att fotbollsfans, de är inte som karikatyrerna berättar och absolut inte som förståsigpåarna, de som inte vet något (läs journalister), skriker ut så fort de kan.

Skratten på Vasastan ekar fortfarande i min själ, de spelas upp gång på gång och minner om den eviga kärleken. Den som får oss att bära våra bröder och systrar.

Kom igen gubba’, kom igen …

Den andra fotbollssanningen

Jag vill berätta den andra fotbollssanningen. Den som inte handlar om att alla som går på fotboll är blodtörstiga monster som vill sparka in varandras ansikten.

Ett par rader bara, så att ingen tror att jag är världsfrånvänd eller på något sätt viftar undan problemen kring fotbollen.

Jag är medveten om att vi har problem, särskilt kring ett visst antal matcher. Upploppet i Göteborg natten till torsdagen är oförsvarligt. Bråket vid centralen i går kväll var bedrövligt att skåda och äcklade mig. Vi måste fortsätta kampen för att befria sporten från dylika brott. Det är supportrarnas, föreningarnas, förbundets, polisens, samhällets och naturligtvis även massmedias ansvar (de sistnämnda vet minst, men gapar högst, för övrigt). Ingen av oss gör tillräckligt, vilket blir sorgligt tydligt när det behövs hundratals poliser för att hålla isär risksupportrar till IFK och aik.

Men, låt mig nu berätta den andra fotbollssanningen så att inte vågskålen blir helt felbalanserad när ni funderar kring huruvida fotbollsfans är omänniskor eller ej.

Låt mig berätta om …

… den unge aik-supporter som promenerade framför mig till arenan och sedermera fick sällskap av en familj med aik-tröjor och därefter kärvänligt skrattade, gnabbades med och tråkade några IFK-anhängare och fick lika godmodiga tråkningar tillbaka.

… den glädje, passion och totala lycka som präglade arenan när Blåvitt gjorde 1-1, 2-1 och 3-1.

… sångerna, hoppandet, klappandet och engagemanget som gör Gamla Ullevi till ett fantastiskt tempel när det är riktigt stora matcher.

… besvikna aik-are på vägen från match som gratulerade segerrusiga göteborgare och fick klappar på axeln i retur.

… folk i matchtröjor från bägge lagen som stod och käkade snabbmat på centralen efter matchen och umgicks som den förkrossande majoriteten av fotbollsanhängare gör – fredligt och kamratligt.

… alla glada barn som hade målat sig i ansiktet och viftade med sina flaggor på väg till och från match.

… det gamla paret på bussen hem; de var cirka 80 år, han bar IFK-keps, hon läste ivrigt grattis-sms från när och fjärran och skrockade gott åt ett barnbarns meddelande att här ska firas hela natten.

… kramarna jag fick och gav i det lyckosaliga tumultet när Hysén springer 60 meter och trycker in bollen i nät.

… skratten med och hälsandet på vänner som kommit från bland annat Ryssland bara för att se den här matchen.

… alla som ropade Kom igen gubba’ och liknande.

… leendena på 13000 göteborgares läppar när de gick ut i den varma sommarkvällen.

… allsången till Snart skiner Poseidon innan avspark och efter slutsignalen.

… växelsången mellan kortsidan och kurvan där jag står; tusentals röster som samstämmigt uttrycker kärlek till laget på planen, kärlek och inget annat.

… de lyckliga ungdomarna i sina permobiler som tillsammans med sina ledsagare väntade på hemtransporten och log och skrattade våldsamt när klacken vällde ut på gatan sjungandes.

Det är den andra fotbollssanningen. Den vackra fotbollssanningen. Den jag älskar och den som får mig att gå på match år ut och år in. Glöm aldrig att den också finns när ni pratar om den fula sanningen.

Nu, nästa helg och härliga november

Jag försökte verkligen slingra mig ur det hela igår, men frågan, eller om det var ett påstående, från min vän gick inte värja mig från.

Det är helt enkelt så att min kärlek till fotbollen inte är psykotisk längre. Jag älskar IFK Göteborg och hoppas att de tre tre pinnar mot vår största rival idag, men fotbollen är numera en av många kärleksaffärer i mitt liv, inte den enda. Idag är det Aik, och det betyder mycket att slå dem, men ändå vandrar mina tankar längre bort i tiden och till en helt annan del av livet.

Det handlar inte om att laget spelar skit, eller att jag är rädd för eller trött på våldet. Allt det där har funnits runt fotbollen längre. Våldet har jag aldrig involverat mig i och till och med i mina värsta psykoser har jag förstått att man inte vinner jämt. Och, jag kommer förstås att sitta på läktarna när jag blir gammal och antagligen prata om att det var bättre förr.

Men, det är ändå något som är så annorlunda nu.

Kanske är det symtomatiskt att det här inlägget är insorterat under kategorin Musik och fotboll – den heter alltså inte tvärtom.

Jag längtar till nästa helg och Way Out West – Edward Sharpe kommer att inleda och sen väntar två dagar av magisk underhållning i Slottsskogen och utöver det möten med massor av sköna, glada och intressanta människor.

Och, härliga november kommer sen med Heather Nova (äntligen) och framförallt My Morning Jacket, som jag ska se i såväl Lund som Stockholm (vibrerar redan av förväntan).

Dessutom flummar jag iväg i tankarna kring nästa års semestrar och lockas av South by Southwest, Newport och andra musikfestivaler i staterna. Jag är extremt sugen på att boka flyg till USA för att se Decemberists och Head and the Heart. Givetvis blir det också utflykter för att se Eldkvarn och på den sedvanliga trippen till London lär jag lusläsa konsertannonserna. Blir det också verklighet med New York – ja, då blir det nästan music overload, men bara nästan.

Snart skiner Poseidon, det är underbart vackert och kärlek. Men, oj vad jag längtar till andra sånger också nuförtiden.

Semester, semester, semester

Jag ska inte jobba på över en månad. Jag har aldrig behövt eller längtat efter semester mer än i år.

Sommaren har ofta varit en jobbig tid för mig, att se så många förälskade par när jag själv alltid famlat i singeldimman. Förbluffad och förbryllad över hur svårt det har varit för mig, när det tycks mig så enkelt för alla andra.

Många år har jag velat fly allt och aktiverat mig dygnet runt, men istället gjort ingenting, låtit de lediga dagarna minska i antal samtidigt som stressen och sorgen över att jag lät det ske accelererade. Det blev en ganska så ond cirkel, eller snarare en ond triangel där jag svalde Pythagoras sats och ändå inte fick min triangel att bli något som ens kan liknas vid en vettig summa eller en treenighet där jag fann förståelse.

Jag har ofta valt en kortare ledighet – ljugit för mig själv om hur bra det är att spara dagar till vintern – och sen aldrig kommit ned i varv, slappnat av och hämtat kraft. I stället har jag kommit tillbaka halvfärdig och vridit upp takten minst en vecka för tidigt. Tröttheten och fundersamheten som gnagde i mig under somrarna fick följa med, gavs nytt syre och missfärgade sensommaren till höst i mig alldeles för tidigt.

Så, i år … tvärtom. Jag är ledig i över en kalendermånad. Det var ett måste och ett efterlängtat sådant.

Världen har snurrat otroligt fort sedan 19 april när proppen gick ur. Jag har hällt ur mig svärta, druckit ljus, hyvlat bort mögel och rest byggnadsställningar kring en putsad fasad som nu rivs undan i rask takt. Jag har blottat den jag alltid har varit, men alltid har önskat gömma för alla – inte minst för mig själv.

Det är en märklig känsla att inte ha en osynlig ovän som hela tiden vrider bort mitt huvud när jag vill se någon i ögonen och verkligen prata med personen.

Det är nästan lite upphetsande att inte gå omkring och tänka på vad som skulle ske om jag såg några medlemmar i sekten – jag inser plötsligt att jag inte kan se dem, det var aldrig jag som var där egentligen.

Det är oerhört befriande att älska sig själv igen, för första gången på jag vet inte hur många år (förmodligen fler än de nio, mörkret fanns där och lurpassade redan innan tiden i sekten).

Det är fantastiskt att efter alla dessa år som en god lyssnare även kunna höra och acceptera vad som sägs när någon ger mig komplimanger. Förr ville jag prompt skämta bort dem som påhitt.

Ärligt talat, våren har dränerat mig. Jag har jobbat hårt, kanske för hårt, och slitit ut mig där – och det samtidigt som hjärnan, själen och hjärtat har legat i förhandlingar om hur fan de ska agera nu när alla tre äntligen får ta sin rättmätiga plats. Dessa möten har skett i god ordning och i total samstämmighet, men det har varit ett ansträngande toppmöte.

Nu väntar en månad utan tankar på jobbet. Från och med igår är jag inte copywritern Andreas. Jag är bara Anjo och jag ska skörda allt det jag förtjänat. Det blir vänner, vin, sång, musik, dans (nåja), skrivande, ritande, målande, skratt, promenader, träning, god mat, resor, hemkomster (hela tiden på något sätt), gräsandsbeundran och total nyfikenhet.

Det blir mindre av det som försenar mig på alla sätt och vis. Senaste veckorna har jag fastnat i debatter på twitter om huruvida IFKs fans har rätt att hoppa eller ej och även tjatat om huruvida vi är medgångare eller ej. Jag kände igår, nästan samtidigt som fabriksvisslan ljöd: det där är så passé. Jag erkände till och med att jag inte vill delta i diskussioner om fotboll. Det är och förblir en stor del av mitt liv, men jag vill nöja mig med att skrika kom igen gubba’ från läktarna och sparka snett i korpen ibland. Jag har för mycket att göra som jag älskar för att grotta ned mig i debattlabyrinter om ett ämne där jag var en brinnande agitator, men nu är blott en lätt blasé lobbyist. Jag vill vara social i verkligheten istället för vid tangentbordet, dessutom.

Jag vill gå till Saluhallen och sen laga god mat. Jag vill måla den där helsjuka tavlan jag skissat på. Jag kan inte låta bli att skriva nu när jag bestämmer över mig själv äntligen. Musiken vinner mer mark också. Det lockar att åka kors och tvärs i världen för två timmars konsert snarare än att lägga allt krut på fotboll. Jag tror det är naturligt. Jag älskar fotbollen, men samtidigt är den delvis knuten till mina mörkaste år, så en viss distans är nödvändig för att kärleken ska bestå.

Och, jag känner att jag glider bort från mer av saker och personer som jag på något sätt blåst liv i som en slags placebo. Jag väljer, allt mer tydligt, en annan väg och upptäcker att världen är så mycket mer än en återvändsgränd.

Bara den senaste veckan har jag mött ett halvdussin fantastiska själar som får mig att titta ut över husen i min stad och inse att istället för en massa frågetecken bor det utropstecken i så många fönster.

Det är dessa möten som lockar så. Jag träffar mer och mer av mig själv varje dag och upplever gång på gång fantastiska skratt och gester hos andra. I tisdags satt jag med M som kan få gråstenar att skratta och tycker att jag är genuint härlig. Idag väntar den ständigt lika trevlige D på att skåla in semestern.

Sen blir det en massa mer och det känns fantastiskt. Jag har tid för mig själv 24 timmar om dygnet nu och dessutom utrymme för alla möjliga och omöjliga vänner, gamla som nya. Och det kliar i fingrarna för att skriva som en galning mellan varven – både här och i boken.

Det är en hoppfull tid. Det är min första riktiga semesterdag – och jag har redan varit och handlat med tröjan vänd ut-och-in.

Skål!

Det händer under 2011

Då har jag kollat i spåkulan och sett vad som händer 2011. Det blir ett intressant år, om man säger så.

Politiken: När politikerna fattar att blandningen av rött, grönt och blått (RGB) lyfter alla färger, ersätts blockpolitik av ritblockspolitik. Interpellationer och voteringar ersätts av kreativt ritande. Energin smittar och såväl BNP som humör stiger i Sverige. SD ställer sig utanför ritblockspolitiken med motiveringen: ”Papper ska vara helvitt”.

Aktier/pensioner: Önskemålet från aktiemarknaden att girighet inte ska räknas till dödssynderna förkastas av riksdagen. Dessutom bestäms att våra pensioner knyts till pensionsmäklarnas bonusutveckling.

Brottsligheten: I och med att brottsligheten är organiserad tar Rikspolisstyrelsen ett historiskt beslut – polisen ska organiseras.

Teknikstopp: Under sommaren orkar folk inte längre uppdatera sin hemelektronik. Konsumentorganisationer skickar en hälsning till branschen: ”Våra datorer är blixtsnabba, teven är knivskarp, telefonen übersmart och så vidare. Lägg ert krut på att bidra till något annat, till exempel en hållbar, global utveckling”.

Gammelmedia vs. nätet: I april gör rabiata sociala medier-profeter upp med överdrivet analoga representanter för gammelmedia i en retorikduell. Alla drunknar i cirkelargumentation och vägrar att lyssna på motståndaren. Vi andra låter dem tjata och väljer även framgent vad vi konsumerar utifrån kvalitet istället för om prylen är digital eller tryckt.

Göteborgshjulet: Politbyrån inser att Göteborg är känt för biltillverkaren Volvo och uppför ytterligare tre stadshjul för att hylla detta. SKF klagar över att de förfördelats, varför ännu ett hjul uppställs. Volvo Lastvagnar protesterar mot att de glömts bort och ytterligare 18 hjul köps in.

Göteborg: Alla göteborgare får utslag när de hör orden paradgata och Avenyn i samma mening. För att ordna saken bjuder Göteborg&co på räkfrossa längs Avenyn hela sommaren, det blir tillåtet att kissa offentligt (om man dricker öl i plastglas), Göteborgskalaset återuppstår och beslutas pågå ”för all framtid”.

Muthärvan i Göteborg: Utredningen sväller över alla breddar, men Göteborgs kommunstyrelse underkänner bevisen som statsåklagaren lägger fram med motiveringen: ”Han är ingen go gubbe”.

Dokusåpor: TV3, TV4 och Kanal5 bestämmer sig för att göra alla dokusåpors heliga moder och slår ihop Bartenderskolan, Bonde söker fru, Ensam mamma söker, Robinson, Paradise Hotel, Kungarna av Tylösand, Idol, Let’s Dance och Big Brother till ett koncept. Själva idén skapar ett svart hål som raskt slukar nämnda TV-kanalers programutvecklare och alla tetiga deltagare. Världen häpnas över hur bra vi mår efter att ha blivit av med dyngan och liknande experiment görs i alla länder. Resultatet är osannolikt lyckat och leder till fred i Irak och Afghanistan.

Barnlitteratur: Alla Alfons Åberg-böcker dras in och bränns. Nya upplagor distribueras där Alfons pappa döpts om till Fredrik Reinfeldt.

Sportjournalistik: Alla landets murvlar fortsätter att fördöma supportervåld och ekivoka läktarsånger i skarpa ordalag samtidigt som de, under parollen det är ju slutspelshockey, hyllar gruppslagsmål, klubbor i ansiktet, tacklingar i ryggen, trippingar och grovt, sexistiskt språkbruk.

Kloning: En forskare lyckas klona en ny människa genom att ta celler från Anna Skipper och Anna Anka. Resultatet är fullständigt förfärande.

Film: Colin Nutley begär pengar för en film som inte har Helena Bergström eller Rolf Lassgård i rollistan. Begäran avslås, då ingen tar den på allvar.

Film II: Endast 49 Beckfilmer och 32 Wallanderfilmer spelas in. Rolf Lassgård spelar alla rollerna i alla 81 filmerna.

Sveriges statsskick: Sverige blir republik. Kungen blir borgmästare i Örebro, eller om det var Arboga.

TV4: Kanalen tar, efter att ha blivit av med sina programutvecklare, över SJ och Trafikverket. Det blir inga förseningar, lovar man. Passagerarna gör revolt när en resa med X2000 mellan Göteborg och Stockholm tar 12,5 timmar på grund av reklamavbrott vid varje station, även de nedlagda.

Kostmatematik: Den märkliga sanningen att du tappar vikt om du gör av med fler kalorier än du sätter i dig slår igenom. Över en natt blir alla kostcharlataner arbetslösa och tvingas jobba hårt för brödfödan, vilket får även dem att gå ned i vikt.

Online: Miljontals svenskar minskar tiden de lägger på facebook, twitter, bloggar och internet och de vanligaste sökorden på google blir: allemansrätt, picknickrecept, smultronställen och friluftsvandringar. Under sommaren inträffar något som aldrig hänt förut – alla sätter mobilen på ljudlös och njuter av fågelsång, humlornas surrande och hur vinden kittlar löven lite lagom busigt.

Jämställdhet: Mängder av män som slagit sig på bröstet och sagt att de är feminister börjar faktiskt agera på uppenbara orättvisor i vårt samhälle.

Politisk korrekthet upphör: Eftersom politiskt korrekt är ett tramsuttryck försvinner det när folk istället vågar prata med varandra, diskuterar/står för olika åsikter och respekterar även antagonister.

Sport: IFK vinner SM-guld (enklaste guldet någonsin) och i fyllan lovar Kalle Anka-bolaget GotEvent att IFK får Clean Court 2012, vilket IFK hade fått redan 2011 om inte Göteborg hade skötts av ett gäng trasdockor.

Mitt år: Jag får bokkontrakt och blir kulturetablissemangets gulleponk (om boken säljer skräp) alternativt en bespottad ordonanist (om boken blir en bästsäljare). Hur som helst skålar jag in 2012 i sällskap med vänner och den vackraste kvinnan i världen.

 

Dagens dikt

Så stilla
Så vackert
Oskuldsfullt ystert
Längtan fyller mig
De första stegen
Du är i min famn
Vi går mot solen
Och morgondaggen
Alltid tillsammans
Aldrig isär

Sen slänger jag dig i gatan
Du kommer tillbaka
Jag sparkar bort dig
Utan vettig adress
Men, med gott hjärta

Jag andas tungt
Det var 20 kilo sen vi sågs
Jag älskar dig än
Men kan inte hålla dig som förr

Kom igen gubba’
Kom igen Anjo
Låt inte kärleken rinna ut
Över sidlinjen

Blodsmak och dimmig blick
Saknad när du är hos andra
Som smeker dig bättre än jag kan

Kom tillbaka, älskling
Den här gången blir det en skruv
Istället för en mjäkig tåfjutt

Nu
Tio timmar efter extasen
En vild elefant med onda idéer
Hoppar jämfota på mina lår
Han sjunger Tomas Ledin på swahili
Och blåser blå dunster med sin snabel

Jag är inte Messi
Jag är kungen av träningsvärk
Men jag älskar dig, lilla bollen min

Upphetsad

Okej, jag tappade 30 år i eftermiddags.

Vi ska börja träna med korplaget klockan 7.15 i morgon (hallå, psykakuten!) … och jag fick ta hem en helt nyinköpt fotboll över natten. Jag gick från kontoret till Olskroken med en fotboll i näven.

Och det kändes som 1979, fast då var det ju en läderkula som man tog med sig till grusplanen bakom huset. Där sköt Bosse Jakobsson en dönare rätt igenom ett köksfönster på andra våningen en gång och drog man till rejält åt andra hållet hamnade bollen i skogen.

Men, åter till nuet.

Åh, som det kliade i fingrarna. Jag ville studsa bollen hela tiden och emellanåt var jag tvungen att jonglera den mellan händerna bara för att höra det där dova, dämpade ljudet.

Särskilt när jag gick över gator och utmed ån var det extremt svårt att låta bli att studsa bollen. Leva farligt, ni vet.

37 år? Nja…

Ett kort

Jag hittade ett kort i går. Det måste ramlat ur ett album. Jag vet när det är taget, 1991 på ett hotellrum i Aten.

Lasse A står i bar överkropp och råskäller på Dajla. Mellan dem, beredd att medla, står en av sopåkarna. Ruff sitter på en stol, Conny begrundar spektaklet och Woffe sover sött.

Jag var 19 år. Det var min första Europamatch med Blåvitt. Vi skulle möta Panathinaikos några dagar senare.

Lasse var en arg rackare. En gång sparkade han på en polisbil så att han hamnade i häktet. Ruff sa alltid åt folk att inte banka på rutorna och att vi skulle ge fan i mackarna.

Sen dog de.

Dajla höll ut ett par år till. Han var allas idol och långt efter att en stroke förvandlat honom från den som alltid gjorde allt till en gammal man som knappt fick fram ett ord var han en älskad gäst på Ullevi.

Sopåkaren vet jag inte vart han tog vägen och Woffe lever och mår bra, även om han ser rätt rökt ut på den här bilden.

Conny är den ende som inte visar sitt ansikte och hans ansikte såg vi egentligen aldrig. Inte ansiktet bakom leendet. Inte ansiktet som doldes bakom skrattet när vi lånade hans kryckor och byggde vägspärrar i Borlänge.

Conny hängde sig en oförklarlig dag. En av de vars mörker vi aldrig såg.

Jag vet vad som händer efter den här bilden. In i rummet kommer Sluggo i gaiströja. Bara för att reta Dajla. Det fungerade, men det är ett annat kort.

I ett annat ljus

Träffade några grabbar i dag.

Först satt vi på Il Professore. Han berättade den sorgligaste saga jag hört på ett bra tag. Den handlade om en kille som tittade på Blåvitt i måndags. Sen sa han till sin vän att vännen måste lova att berätta för pojkens son om pappan som försvann. Några timmar senare dog han i cancer. Alldeles för ung. Nygift. Med en son som bara är några månader ung.

Sen satt vi på Rose & Crown. En kom fram och tackade för orden om Christian och berättade om hur bra vänner de var, hur ont det gjorde att wor Mowgli bara försvann en dag. Det där med att inte förstå mörkret. Kunde vi gjort annat? Mowgli var ju alltid så glad. Varför?

Det är då du ser saker i ett annat ljus. Då och när du dricker en öl på arenan. För många är fotbollsfans lätta att rita. Du tar bara en schablonkrita och ritar en skinnskalle i grova skor som hoppar på en oskyldig stackare.

Ta ett steg in i vår värld, så upptäcker du så mycket mer. Vänskap, värme, glädje och sorg. Det finns så mycket bra i den här gruppen människor.

Avarterna är av den fulare sorten, men det finns så mycket annat också. I dag var det två ledsamheter som påminde mig. Andra gånger är det glädjen.

Mina bästa vänner har jag hittat på Blåvitts läktare. Vi har hjärtat hos IFK, men vänskapen räcker så mycket längre än 90 minuter (+ tilläggstid).

De är många. De är olika. I dag var de ledsna och lite fundersamma. Det känns bra att nicka och prata tillbaka då.

Så är det i goda vänners lag.