Jag doppar gåspennan i mitt hjärta

Jag gissar att en del kunde författa något dräpande om det sorgliga i att folk väntar utanför stadens butiker en dimmig oktoberlördag, strax innan öppningsdags. Likaså, lite lätt hånfullt, prata om de som äter en standardmacka med en standardkaffe på ett kedjefik i sin ensamhet samtidigt.

Och, hur simpelt vore det inte att i nedsättande ordalag, med epitet à la losers, nedvärdera de som stannar till på Drottningtorget för att se när en trut – först något påpassad och tveksam, men till slut hungrig och ivrig – förintar ett berg av brödsmulor.

Det är således enkelt att anta att många också skrattar åt och inte med när de ser en bleknande och hemmagjord affisch som pratar om kebabtallrik.

Högst troligt är också att mången tunga, med viss ton av etter, svär över hur somliga delar av stadens asfalt alltid tycks sjunka ihop och bilda hål, oavsett hur många gånger de lagas.

Likväl är det naturligtvis så att många spottar i trottoaren den här morgonen och drar jackan runt sig, förbannar dimman som hösttungt och, till synes, deppigt hänger mellan hus där inga skratt hörs.

Kalla mig annorlunda, jag ser inget av det där. Jag kan skriva dessa ord, men aldrig med mer än en professionell penna. När gåspennan doppas i mitt hjärtats blod, låter det istället så här.

Den där dimman lättar, om du bara lyfter blicken ser du hur solen letar luckor, fintar och till slut tränger igenom. De tusentals löven som luftlandsatts av trädens centralkommando får Alströmergatan att explodera i färgkaskader. Det är på väg att bli +20 grader och dimman har ingen makt då. Det är oefterhärmligt vackert.

De där hålen i asfalten. Vi kan se våra egna livsöden så – vad vi än gör blir vi till slut ett potthål runt en avloppsbrunn. Eller så fyller vi tomheten med bättre grus och asfalterar bort såren.

Visst är en bleknande affisch om kebabtallrik, orörd av dyra AD-händer, allt annat än ett bländverk. Men, den är också just det av en bra anledning. Den är resultatet av en rynkad panna, händer som klippt och klistrat så gott de kan och ingen kan undgå budskapet – kom och ät, det är gott.

Att titta på fåglar, att våga bli ett ögonblick och se en trut glufsa eller duvor, kajor, pilfinkar och gråsparvar hoppa fram mellan högarna av köpebröd är okej. Om inte annat för att andas och le.

Vem vet vad den ensamme på fiket tänker? Kanske är den ensam, eller så är den i staden när familjen sover för att köpa en present till ett (räv)sovande födelsedagsbarn. Och kan någon veta varför eller vad som lockat de andra att gå upp tidigt och vänta på att dörrarna öppnas? Tristess? Kanske, eller så är det jakt på något fint till någon eller kanske bara den där sista accessoaren till aftonens middag.

Och där kommer jag in. Jag hastar hemåt i en allt varmare oktoberluft. Jag ser möjligheterna, lämnar den dräpande syran åt sitt eget sura öde. Ingen vet varför min påse innehåller det den gör, men jag ler åt alla håll. Det är en fin dag, det är lördagen den 1 oktober 2011. Kanske berättar andras påsar lika glada historier, fast helt annorlunda.

Jag ser möjligheter, kärlek, värme, tro, hopp, lust, leenden, stort och smått som hopas och läggs huller-om-buller i en märkligt skön brittsommarmix. Jag är glad, förväntansfull och stegen nästan snubblande i sin längtan.

Senare, i ett ständigt nu. Solen går all-in och jag njuter en kall öl i bröders sällskap, äter, sjunger och vandrar nedför Avenyn i min alldeles nya, skinande frack.

Att min insida är vackert helrenoverad, varsamt restaurerad och utblåst i en imponerande blandning, det visste jag sedan länge. Nu känner jag att kläderna faktiskt gör mannen också.

Jag känner mig ståtlig och för mig med självsäkra, ödmjukt lyckliga och lätta steg mot en eftermiddag, afton och natt i det okonstlades tecken tillsammans med nya bröder. En varm stund vars detaljer aldrig nedtecknas, de ska endast sjunga i mitt bröst.

När taxin för mig hem, dimman svalkar nu av husens fasader, är jag ytterst nöjd. Jag hade gärna kommit hem till en flicka som sa: Gud, vad snygg du är i frack, släng av den NU.

Å andra sidan är det häftigt att snöra av sig lackskorna, hänga upp utstyrseln och bara stå i min självsamhet på balkongen och njuta av stjärnorna – jag ser dem alltid, även när dimman trilskas – tillsammans med en kopp nattkaffe.

När detta skrivs är det 2 oktober. Varje sekund är, om jag vill, en ouvertyr till något bättre. Oktober är sprängfyllt med möjligheter och när jag slänger ut sandsäckarna med sorg över förlorade ögonblick, det ouppfyllda och det mörka – då stiger min luftballong mot vilken rymd som helst.

Jag har gåspennan i min hand och doppar den i mitt hjärtas outtömliga bläckhorn. Fortsättning följer, min lycka kan aldrig skrivas med en avslutande punkt

Jag skulle ju bara …

… prova en liten högtidsdräkt för herrar.

Fem och en halv timme senare har jag fått fantastisk middag, glass med hallon och chokladsås, utsökt vin och gottgott öl av David och Eva. Vi har pratat om allt ifrån vikten att våga sätta sig själv i första rummet till hur många gånger man sett Stjärnornas Krig. Harry, som tidigare har haft nästan 40 grader, blandar trötthet med dogfights och till sist har jag gått med på att föreläsa om reklam i november, förklarat vilka problem min bransch har, hur kass fotbollen är och känt en skräckblandad beundran inför Eva som trappar ned längden på sina träningspass inför Lidingöloppet – den här dagen hade hon bara sprungit 18 kilometer …

Jo, jag provade fracken för övrigt. Ingen katastrofprovning, även om vi var broderligt överens om att David är mindre än mig.

På vägen hem ringer jag stormtrupperna i Majorna. Ingen vill gå ut med en peppad Anjo. Så, jag sätter mig på en gnisslande spårvagn österut.

De går på vid Chapmans torg. En trio som har en tydlig anförare. Hon har för kort kjol och visar för mycket trosor för alla. Hon har för mycket attityd och för hes röst för att vara så ung. Hon är för liten när hon tyst säger till killen hon ringer att han är för snygg för henne. Sen lägger hon på och blir chefen igen. Hon kontrollerar läppstiftet mot vagnens ruta och försöker fixa det med hjälp av någon reflektion på iPhonens baksida.

Den tystaste i trion tittar ut i natten. Den tredje har en jättearg frisyr som är en verklig kontrast till hennes mjuka dalmål. De ramlar av vid Avenyn.

Då har redan ett ungdomsgäng kastat ett stort staket på vagnen och flytt in i Haga. Föraren stannar inte ens. De enda som bryr sig är det ordentliga gäng i min ålder som gått på. De har stått i kö för att stämpla sina kort och noga väntat på grönt ljus. Flickan i mitten är så blek och hennes hårfärg är totalt obestämbar.

En biljettkontroll och elva snubblande småkillar med smuggelöl senare går jag av. Jag ser hur det görs reklam för säsongens vaccin – preflucel – och en av de viktiga skälen att köpa det är det inte är någon adjuvans. Jag har ingen aning om vad det betyder, men undrar hur många pendlare/nattsuddare som: A: ser det, B: orkar bry sig, C: har skuggan av en chans att komma i håg det om de nu inte har Moleskine som mig.

I gatuköket, en sista och väldigt onödig anhalt, står en kvinna som tycks ha haft några tuffa år. Det märks i blicken och det noggranna utförandet av jobbet, tänker jag. Hon verkar så glad över att ha fått en god fortsättning. Hennes flit kompenserar för det onödiga kaloriintaget, intalar jag mig, och släntrar nöjt nedför backen – lätt vinmarinerad som den retsamma rösten i telefonen konstaterat.

Jag skulle ju bara prova en frack. Det blev en inspirerande kväll.