Jag måste säga adjö innan jag dör.

Jag måste säga adjö innan jag dör.

(Men, tänker nog vänta 40-50 år).

Jag vill inte vänta för länge däremot. Inte stanna kvar långt efter den jag är försvunnit eller kapslats in bakom en mur av sjukdom.

Men jag vill inte heller ha för bråttom. Inte bara försvinna i en krasch, bom, bang.

Jag vill säga adjö på mitt sätt och tänker mig så här:

Det är som en vanlig frukost en morgon som alla andra. Fast, ändå inte. Vi pratar minnen tills de rostade bröden sedan länge hunnit kallna. Istället för vad ska vi göra idag handlar allt om vad vi egentligen gjorde då.

När tiden sedan är inne reser jag mig och säger adjö. Jag tar min favoritjacka, bilderna av de finaste, och går till min bil. Och jag kör mot horisonten. Den här dagen väntar horisonten på mig. Den gömmer sig inte vid just horisonten, den låter mig komma fram och försvinna in i ljuset. Jag smiter in i den där skarven vi alla ser varje dag, men aldrig når fram till. Inte förrän den där dagen.

Å andra sidan. Kanske – om jag har tur – har de hunnit längre med rymdskepp än jag vågar tro. Kanske säger jag adjö och tar istället nycklarna till mitt rymdskepp. Jag lägger bilderna av de jag älskar bredvid mig och trycker på start. Sedan far jag mot den ständiga natten och slår inte av raketerna förrän det enorma som var mitt liv och min planet är en försvunnen fläck långt bakom mig. Väl där låter jag stjärnorna krama mig tills alltid tar slut.

Allt annat än jobbigt

Att snacka om sitt jobb och vägen dit har jag gjort en rad gånger, bland annat när jag föreläst för gymnasister och nu senast när ungdomar jag känner ska ut i yrkeslivet. De söker på jobbsökarsidor. De vill ha tips.

Och jag berättar min historia. Jag hade blivit blåst på sommarjobbet, jag hade egen lägenhet och det var en dag kvar av terminen. I panik slängde jag iväg några ansökningar. Telefonen ringde – Östra Sjukhuset gillade min ansökan.

Det lärde mig två saker: 1. lita aldrig på ett muntligt löfte, 2. snacket om att ett brev ska vara max en A4-sida och åtföljas av ett si-och-så-långt CV är ingen sanning.

Jag förringar inte kurser à la så-skriver-du-det-perfekta-CV:t, men jag ger inte mycket för mallar. Min första ansökan var åtta sidor lång och utformad som ett fliksystem. En liknande gick till ett annat företag och den som skötte rekryteringen ringde: ”jag älskar din ansökan, men tyvärr är du för ung”.

Där bröt jag nästa regel – att följa skall-kraven. Så här tänker jag: vill jag ha ett jobb, då söker jag det. De tankarna tog mig till reklambranschen. En byrå behövde rutinerade medarbetare. Jag hade ingen portfolio, men skickade in en kärleksdikt, en fanzineartikel, ett kåseri och en nekrolog. Jag träffade byrån. Jag fick jobbet. De såg orden. De upptäckte MIG. Och alla byten efter det har skett på samma sätt – jag har presenterat mig som jag vill.

En sak till har jag lärt mig. Tacka nej om de inte ens lär sig ditt namn. Jag blev en gång presenterad som Anders inför hela företaget. Jag rättade VD:n. Hon blev störd, intervjun stelnade och jag fick inte jobbet. För övrigt gick den firman i backen – och samma har skett med alla jag träffat som rekryterat slarvigt eller lovat guld.

Men, vänta nu? Jag har jobb. Jag är inne. Jag behöver inte vika mig alls. Nej, men det behöver inte du heller. Du är mer än ett personnummer. Din begåvning ska inte alltid rymmas i en standardiserad mall. Det tror jag inte att du vill, och då ska du släppa ut den. Jag har inte alla svaren, så lyssna inte för mycket på mina råd, men om någon coach säger att han/hon har sanningen – spring därifrån!

Jag sa det till en tonåring som söker jobb. Han frågade om hur jag såg på min framtida karriär. Jag sa att jag älskar mitt jobb, men om jag söker nytt då gör jag vad som krävs för att  ska stå ut. Gör jag inte det – då står jag inte ut med mig själv.

Jag tror att han lyssnade lagom mycket på mig.

Spåtrassel

En spåkärring har flyttat in i kvarteret och i morse knackade herr Johansson på.

”Hur ser min framtid ut?”

Tanten såg mystisk ut. Sen lade hon händerna på kulan, smekte den med stängda ögon och sa:

”Jag ser att du inom kort kommer att träffa en mörkhårig skönhet. Ni kommer att bli lyckliga. Dessutom kommer du att bli rik innan nyår, lägga bud på en lägenhet och gå ned i vikt.”

”Vänta nu”, sa jag. ”Det där är ingen spåkula, det är ju ett bowlingklot.”

”Oj”, sa hon. ”Då har min man nog rätt svårt med fingergreppet på Valhalla just nu. Jag läser dina händer istället.”

Hon kände i min hand och sa att linjerna pekade på stor lycka inom kort.

”Jag har mina stickade vantar på mig”, sa jag. ”Är du ens en spådam?”

”Tebladen kommer att få dig att tro”, sa hon. Hon plockade fram en påse och tuggade i sig dem.

”Brukar man inte spå i sump?”

Hon log mystiskt och satte sig på golvet. ”Du skiner mannen, du kommer att nå stjärnorna. Nej, du blir ett med universum.”

Jag plockade upp påsen och doften förde tankarna till brottsbalkens 23 kapitel.

”Kan du spå?”

Hon funderade lite. Sen nickade hon.

”EMD kommer att fortsätta sälja. Det kommer fler usla reklamfilmer med Pernilla Wahlgren. Du kommer att få höra Triad 249 gånger innan jul. Tomas Ledin ger sig ut på vägarna igen. TV4 går ännu bättre 2010. När du vaknar 1 januari kommer du att ha brutit alla dina nyårslöften.”

”Hur blir det med kärleken och pengarna då?”

”Spelar det någon roll efter vad jag just sa?” Hon tittade uppfordrande på mig.

Jag sjönk ihop och gick hem. Det blåste en kall framtidsvind över Olskroken.