Jag och min lilla käft

Igår skulle jag inleda semestern med en ytterst liten rendez-vous med vänner. Jag laddade upp med en hamburgare på Max och … där gick något väldigt snett.

Plötsligt kunde jag inte öppna munnen mer än bara ytterst lite. Det ömmade som #%&/%##” på höger sida av ansiktet och plötsligt blev jag lite paranoid: såg någon det här, tittade folk på mig?

Max var i det närmaste tomt och de få som satt där var lika uppslukade av sina burgare som deras burgare snart skulle vara av dem – fast, på ett helt annat sätt, förstås.

Jag tänkte: det är väl bara att gapa. Sen försökte jag ta ett rejält bett och lyckades fan inte få in såväl bröd som biff i munnen. Det blev någon form av tryck- och pressövning, vilket fick det kladdiga i burgaren att måla mig slarvigt runt läpparna.

Nu var paranoian i full blom och i tankarna var jag redan på akuten och försökte förklara att jag var 38 år och inte kunde öppna munnen. Jag skulle dessutom utföra det med synliga rester av Max hamburgerdressing här och där i nyllet.

Med mycket knix och trix (och visst bortfall av innehåll) lyckades jag till slut med att få i mig maten. Kvickt och tyst drog jag därifrån och ställde mig vid närmaste skyltfönster och försökte gapa så mycket jag kunde och försökte förgäves se om jag såg märkligare ut än normalt.

In på Il Professore. Toa. Fan, inga speglar! Sippade på en öl, höll god min, men hela tiden lätt paranoid. Såg jag märklig ut? Tänk om drycken börjar rinna ut ur munnen och jag inte kan göra något.

Det blev dock bättre och bättre, mycket låtsasgäspningar och (tror jag) diskreta käkrörelser. Idag är jag lika stor i käften som vanligt, men med en något öm högersida.

I am a freak.