En kort julbetraktelse

Längs barndomens grusvägar, där drömmar nu grusas, reser vi. Här fanns en fond av träd en gång, böljande fält och en fantastisk ladugård. De som bodde där en gång, vill aldrig gå hit längre. Andra ser svartvita bilder i en diashow och minns färgerna som flytt, hellre än att ta vägen förbi. Allting har krackelerat, träden är sålda, fälten bortglömda och ett flygfoto skulle avslöja ett sorgligt lapptäcke hopsytt för att få så mycket EU-bidrag som möjligt. En verksamhet som bara kan sluta i minustecken fortsätter att envist sjunga på sista versen och en misstänksam mans dröm riskerar att sluta i en friggebod, byggd på en rasad potatiskällares grund.

Det är den enda sorgen jag hör berättas under en fantastisk jul. Vi börjar i ett snöland där allting är dukat på vackra bord, där paketen ber granen att dra upp grenarna så att de får plats, och där treåriga prinsessan får sitt efterlängtade hus. Jag missar Kalle Anka – saknar inte de bortklippta sekunder som enligt kvällspressen skapar en folkstorm – och slänger knappt ett halvt öga på de andra klassikerna. Svärfar behåller julkonserten på när vi går till bords. O helga natt byts snart mot oooh, oooh, oooh när samlaget påbörjas i kvällens film. En smula besvärad bordsgranne ser lugnare ut när jag låter fjärrkontrollen tystna det hela. Jag får det som stod på önskelistan av flickan jag önskat varje jul. Hon lägger sin hand på magen, jag lägger min på hennes. Svea finns där, nästa jul är hennes. Vi har fått Elsa Beskow-böcker, undanber oss för mycket rosa prinsesskläder i förskott och njuter av både enbärsdricka och limpebröd.

Så, min familj. Raka motsatsen. Ett lagom vansinnigt kaos, mer julmat, julklappslekar, öl och vin i det nya, fina huset, syskonbarn som vägrar låta sig fotograferas, Amanda som älskar Justin Bieber i skarven mellan barn och ung kvinna.

Teresia och jag sover på en uppblåsbar madrass. Väldigt tidigt vaknar jag, ser det vackraste som finns stillsamt drömmande i det korniga, diffusa ljuset. När hon vaknar, långt senare, har madrassen släppt ut sin fångade luft och jag dunsar i golvet. Teresias skratt fyller det tomma rummet i rummet, precis som det fyller tomrummet som så länge stod outhyrt i mitt hjärtas hotell.

Frukosten är mer av min familjs milda galenskap. Barn och vuxna, alla lika gamla, alla nyfödda varje gång. Skratt, grimaser, tråkningar och värme som gör öppna spisen avundsjuk. Några clementiner senare tittar jag ut mot träden som verkar sorgsna över blidgraderna och med slokande grenar ser hur julen och snön smälter bort i rask takt.

Under den vita, oskuldsfulla ytan avslöjas en dåligt dränerad åker och en grusväg som inte leder någonstans. Så faller ett ösregn, vi startar bilen och är redo att ge oss vidare. Vårt paradis är ograverat vackert, men runt det har alldeles för mycket vissnat. Bilderna av hölassen, de starka bönderna som hässjade sitt slagna gräs, skördetröskorna som dundrade fram är som tagna med Instagrams 70-talsfilter. De skapar inga upplopp, bara små suckar av att allting var bättre förr.

Men, det är osant, nu är så mycket bättre. Det vet jag när hjulet rullar sitt första varv och mina föräldrar vinkar glatt från verandan på det stora, röda, varma och häftiga huset som viskar: kom tillbaka, snart.

I dag, en dimmig färd mot Göteborg. När vi kommer fram lyser solen. Det är mellandagarna, men med Teresia och Svea i mitt liv finns inga mellandagar. Inte längre. Inte ens jättekorta. God fortsättning följer …

Julgransdags igen

Efter att tidigare i veckan ha räddat två julgranar från slavhandlare, har jag låtit bli att köpa fler julgranar. Idag var det dock dags. De två skyddslingarna dog i varandras grenar i natt, en vacker men sorglig inledning på 19 december. Det låg en lapp på golvet när jag vaknade, skriven med darrande kåda:

”Saknaden efter mor har slagit ut oss. Vi vissnar långt innan jul. Förlåt. Sprid våra barr och grenar i tomteskogen.”

Med andra ord fick jag idag gå ut och köpa en ny gran. Jag pekade ut en kungsgran, men försäljaren skakade på huvudet.

”Du är inte kung. Jag säljer bara kungsgranar till kungar”, sa han.

”Jag skulle vilja påstå att du har överskattat marknaden”, sa jag och pekade på det ganska digra lagret av barrträd.

”Vad är du?”

Hans fråga förvånade mig, men jag svarade att jag jobbade som copywriter, men var en författare in spe.

”Då ska du ha en bok”, sa han och plockade fram ett otroligt naket och fruset lövträd.

”Det var det dummaste jag hört. Kan jag inte bara få en vanlig gran?”

”Jag säljer bara rödgranar till uttalade revolutionärer”, sa den bokstavstroende julgransförsäljaren. ”Hur ser ditt hår ut?”

Jag slet av mig mössan och han rotade runt i min kalufs ett tag, varpå han skakade på huvudet. ”Inte mycket grått där, tyvärr. Annars hade du kunnat få en silvergran.”

”Jag är rätt så jävla snäll”, sa jag och heureka, sesam öppna dig, plötsligt händer, där satt den och bullseye.

”En ädelgran är din gran”, sa han och plockade fram den finaste granen i stan. ”Jag bjuder på den, eftersom du är så ädel.”

”Tack”, sa jag och gav honom 300 kronor i dricks.

Nu är granen hemma. I kväll ska den kläs.

Jag ska gå ut på balkongen när det är som kallast och tänka på alla mina finaste. Och varje gång jag andas ut ska jag fånga värmen som lämnar mig och forma den till skinande klot som blir mina olikfärgade julgranskulor.

Jag ska ta min glädje över alla nära vänner och goda människor jag känner och väva glimrande glitter i långa banor.

Sen ska jag stapla allt mitt hopp om tusentals gryningar med henne på varandra och plocka ned en bortglömd stjärna från universums mörkaste vrå och låta den skina i toppen av min gran.

Julfriden närmar sig …