Åter till analogien

Jag köpte frimärken i måndags. Det sker inte ofta. Plötsligt kom jag ihåg glädjen från brevskrivartiden. Jo, jag skriver mycket idag också och hör av mig via e-post, tweets, sms, mms och inlägg på Facebook, men det var något visst med forntidens brevkskrivande.

Och jag minns brevvännerna.

Guido byggde kyrkbänkar. Han kunde fylla munnen med vinbär och spruta dem på kompisen Michelle – och han vågade cykla ned för landsvägens värsta backe utan att ens fundera på inbromsande. Han var cool.

Scott bodde utanför Perth i Skottland. Jag hälsade på en gång och bodde hos hans morfar. Jag fick elektriskt täcke och flingor och toast till frukost. Sen träffade vi Ricky Ross i Deacon Blue och åkte till Glasgow för att kolla på Dundee Utd v. Celtic.

Decker bodde i Newcastle. Vi var på derbyt mot Sunderland och gick på illegala pubar som polisen stormade och slängde ut alla ifrån. Sen drog vi på restaurang med John the Chap som brukade lifta till alla bortamatcher och en gång tjuvåkte tåg från Newcastle till Venedig.

Steve bodde i Bournemouth, men drömde om att återvända till Sheffield. Han och jag kollade Vic Reeves till vi däckade, gick på fotboll och ljög rätt mycket.

Det var kul att få brev. Man väntade i veckor ibland. Dessutom var jag jättekär i brevbäraren när jag var fjorton och tittade mer än gärna ut genom fönstret när helst jag inte var i skolan av någon anledning.

Det är inte riktigt samma sak med mejl som besvaras på tio sekunder, även om vissa mejl/sms får mig att närmast dö av lycka.

Undrar vart de tog vägen, brevvännerna? Jag vet att Scotty började plugga och upptäckte kravlöst sex och hasch. Decker tappade fotfästet och blev ligist, enligt en av hans polare som jag träffade många år senare.

Undrar om jag har några av breven kvar? Källaren nästa.