Drag eller drop?

Jag gick förbi en nyöppnad frisersalong igår. Vilket var glädjande eftersom Göteborg bara har 87 032 frisörer var det här vad marknaden skrek efter.

Hur som helst. Priserbjudandet såg ut så här:

Drop-in: 160 kr.
Drag-in: 900 kr.

Jag har nyligen klippt mig och var inte intresserad av ett besök, så jag strosade förbi. Plötsligt slängde någon ett lasso över mitt huvud och jag drogs in i frisersalongen. Där stod en skräckinjagande biker med saxen i högsta hugg.

Han band fast mig i stolen och gick lös med saxen. Bortsett från ett litet jack i ena örat slapp jag blodvite, men slutresultatet? Luggen var som om han slängt en potta över skallen på mig. Sidorna var rakade och i nacken hade jag en rejäl hockeyfrilla.

”Herregud”, sa jag.

”Det blir niehundra spänn”, sa bikern.

”Men, du tvingade mig, jag ville inte detta.”

”Drag-in-pris är 900, det står i fönstret”, sa bikern och sträckte sig efter basebollträt.

Jag betalade och sprang rätt till närmaste frisör, vilket i Göteborg innebär 27 meter. Det var en gentleman från mellanöstern som skötte stället.

”Raka av allt”, sa jag.

Det gjorde han. Sen lade han undan apparaten och tittade på mig.

”Du är en skinnskalle. Jävla nazist.”

”Men”, sa jag. ”Du har ju just klippt mig.”

”Jag ska hämta mina brorsor, jävla nazist.”

Och jag sprang, sprang och tänker inte sluta springa förrän jag har fått en pagefrisyr.

Hårfint

Jag var och klippte mig idag. Det blev, efter omständigheterna, ganska bra. Dessutom måste jag berömma min frisör. Hon kände nämligen inget akut behov av att småprata hela tiden.

Däremot tycker jag lite synd om hennes kollega. I stolen bredvid mig satte sig nämligen en långhårig man och väste: ”Klipp mig som Prins Valiant.”

När frisören var nästan färdig skrattade mannen och förvandlade sig till en kopia av Joni Mitchell.

”Åh nej, en alien som kan byta form”, sa min frisör.

Hennes kollega såg bestört ut. Priset som hon kommit överens om, 279 kronor, kändes plötsligt helt fel.

”Dreadlocks”, sa Joni Mitchell-kopian.

Självklart bytte den snart utseende och krävde, som nyss skapad Marie-Antoinette, att endast få lite vid sidorna kapat, och inte som när hon bad den där barbariske frisören med giljotin om hjälp.

”Jag hatar deras usla ordvitsar”, sa min frisör.

Hennes kollega skrek till. Formförvandlaren hade just blivit Medusa och håret var fullt av väsande ormar.

”Klipp luggen, men se upp för de giftiga snokarna”, sa Medusa. Sen fick hon dåligt samvete och förvandlade sig till en skinnskalle som bara ville få flinten polerad.

Frisören såg ledsen ut. Förvandlingskonstnären skrattade och slog till med sitt sista trick. Han/hon/det blev till en pudelrockare framför våra ögon.

”Klipp mig som Tom Cruise, annars sjunger jag hela Scorpions samlade utgivning.”

”Top Gun-frisyren”, frågade frisören

”Född fjärde juli”, sa den tröttsamme kunden.

”Jag har inte sett den”, sa frisören bedrövat.

”Rock you like a hurricane”, började pudelrockaren.

Jag sprang därifrån.

Döda komikers salong

Jag gjorde något modigt efter jobbet. Jag besökte Löplabbet efter att ha haft fötterna i ett par skor hela dagen. Lyckligtvis var personalen tränad och reagerade inte när jag öppnade porten till Hades.

Ett par skor rikare – nu blir det Army Camp modell tyngre – gick jag för att klippa mig och insåg att jag hade all tid i världen. Så, en sallad på Coffee & Deli kunde ju smaka. Tyvärr kunde man snurra på stolarna, så det gjorde jag och glömde bort tiden.

På tok för sent insåg jag faran och rusade mot frisören. Jag hann …nästan.

”18.31, haha”, sa en röst när jag rusade in genom en dörr som smällde igen bakom mig, låstes och fångade mig.

Skit också. När helst man missar tiden här så ersätts frisörerna av döda komiker. I ett hörn stod Groucho Marx redo för att tvätta mitt hår, Rodney Dangerfield gjorde saxrörelser med sina händer och på en stol satt Mitch Hedberg och funderade på allt annat än frisyrer.

”Vill du ha en duoklippning av Helan & Halvan”, sa Buster Keaton samtidigt som han medvetet tappade sin tupé i frisyrgelén.

”Jag tar nog bara lite på sidorna”, sa jag. ”Är Lenny Bruce ledig?”

Buster slog ut med armarna. ”Hur mycket har du?”

Jag hade just köpt ett par pjuck, så jag hade bara ett par skrynkliga hundringar. Buster slog ut med armarna igen.

”Hallå, Andreas”, sa tre alltför välbekanta röster. Jag begravde ansiktet i händerna, skakade på huvudet och insåg att dagen och frisyren var körd. Jag satte mig och log så gott jag kunde.

… och sen satte Sten-Åke Cederhök, Hagge Geigert och Kalle Sändare igång.

”Bara lite längs sidorna och inga ordvitsar”, bad jag.

… förgäves.