Lök

Treans spårvagn genom ljuva livet, eller åtminstone ett tisdagsvackert Göteborg. Tre passagerare till. Lätt strukna, två fröknar, en herre.

En av dem (en flicka) börjar att tala om det faktum att hon jobbat med trädgård ett bra tag. Jag ser killen, jag sväljer hårt. Vet, bara vet vad som väntar. Han samlar sig. Jag vrider mig. Stålsätter mig. Och så kommer han.

”Jag gillar lökar”

Flickorna skrattar det där skrattet som klingar av gud, vad oväntat väntad och så jävla lam och poänglös den kommentaren var, men vi är inte förvånade för du är en tönt.

Sen pratar hon om att det är hårt slit och hur många sorters blommor det finns.

Kalle Komiker öppnar truten: ”Latinska namn är sexiga, tycker jag. Mycket blommor och bin i jobbet, va?”

Påföljande skratt är kortare och låter mer som okej, det där var ett bevis på att du bakom ditt snack om druvsorter är en kille som föredrar en ubåt på syltan i hemmakvarteret och avundsjukt vill byta dina revisorsbrillor mot en tribaltatuering.

Sen tulpaner. Sen rosor. Snack om dess taggar.

”En annan taggig blomma är kaktusen”, säger vårt stora komikerhopp.

Det klart ansträngda skrattet mellan tjejerna är av typen gud, vad skönt att ingen av oss ligger med honom.

Jag biter i sätet och ber till gud att hon inte ska börja prata om frukter, kan bara tänka mig vilka oneliners han har om meloner, bananer och passionsfrukt.

”Jo, vi hade ju en fruktodling”, börjar hon.

Jag tittar ut genom fönstret och ser vad jag redan visste. Vi är fortfarande i Majorna. Det här kommer att bli en ohygglig hemfärd.

Killen öppnar munnen …

RIDÅ

Fruktansvärdelöst

Jaha – då var det dags igen:  Frukt är farligt. Lysande, jag handlade så mycket frukt igår att jag nästan grät fitnesstårar och så får jag det här i retur.

Sinnebilden för en lycklig barndom – träd fulla av röda, saftiga äpplen – ska nu tas ifrån oss av män i vita rockar. Hej, det är 1984, bränn era frukter på bål. Ät inte päron, ty läkarna ser dig. Proppa i dig en banan – bli en orangutang.

Men, oh, högt värderade yrkeskår i vita rockar och med oförtjänt mycket cred, jag ska genast tortera mina frukter tills allt fruktos rinner ur dem och sen ska jag deportera dem till Gulag. På måndag är det jag som sparkar upp dörren till alla daghem och pryglar fröknarna om de fortsätter med frukststunderna. Försöker de ta livet av våra kommande generationer ska de bara ha det. Sedan kör jag en nästan-självmordsbomb rätt in i Partihallarna så att all frukt där flyger all världens väg. Och alla päronbollar på boxningsklubbar ska bytas mot kålrotsbollar. För, även om boxning leder till hjärnskador är nog frukt värre ändå.

Eller, så skiter jag i det här. Det är så många larm att liknelsen mellan Peter och vargen redan är uttjatad. För att vara vetenskapsmän pysslar läkare och andra diethäxdoktorer med rätt mycket gissningar som döljs bakom välformulerade tvärsäkertvetenskapliga floskler. På sin höjd liknar debatten oftast två välbetalda barn i en sandlåda som hävdar diametralt motsatta uppfattningar och så skiter folket i allt som sägs. Ve oss den dag de faktiskt kommer på något som är viktigt. Vem lyssnar på dem då?

Ibland tror jag att alla larm bara syftar till att de vill placera oss alla i gigantiskt långa rader på lasarettet. Där ska vi sondmatas och ha journaltexter som apatisk, men frisk. Uttråkade, berövade, pacificerade – men, vi får bara i oss godkänd näring.

Undrar om inte världen vore friskare utan vissa typer av läkare, förresten. Skit samma. Nu tänker jag göra en fruktsallad – ja, jag vet att jag lever farligt. Men, det är lite coolt och lite sexigt. Det blir passionsfrukt, den där frukten som börjar på ph (och som jag inte kan stava till), äpplen, päron och bananer… Lethal