Hur länge …

Hur länge kan vi hålla på
innan himmelen säger adjö
och blir det så många ändå tror
… en illusion

Hur många bilder på barn
som är sagor utan lyckliga slut
ska vi behöva se för att förstå
… vårt vansinne

Hur många nattsvarta dagar
där solen bär sorgdräkt
krävs för att vi ska söka en gryning
… när ingen somnar

Åtta dagar som (jag) gick

9/9

Cirkusen har lämnat stan, kvar är bara fåglarnas buffé. Slumpmässigt kvarglömda halmstrån med smått och gott i. Jag går över soliga Heden, där sommaren vill mer. Kvällstidningarna löpsedelstävlar om 5:2-dieter, min köpfrekvens är 0:7. Metro står gömd under träden, skriker om senaste skotten som föll. Ingen tar notis. Det har varit för många nu. De löv som redan fallit från ännu vitala träd förbannar sin död på ännu varma trottoarer.

10/9

Regnet faller, en första aning av sprickor i årstiden. Långt färre fåglar äter frukost idag, men kråkorna matchar himlens nyanser perfekt. Spårvagnsspåren och parken med isbanan – uppgrävda till max. Brandgula västar och brandgula lampor varnar ikapp. Centrum är som det alltid är, fast egentligen minns jag fel. Oftast är Avenyn en gata som flyter, inte konstrar som dagens hinderbana. Men, vädret bjuder in till en slags munter misantropi.

11/9

En ensam kråka på Hedens grus. Den marscherar i kylan, vaktar sitt fält, sina halmstrån – även fast de är tömda och kanske allt annat än halmstrån. Pendlarna som gick till bussen i sömnen sover än, när de susar fram längs Sten Sturegatan. Det är kallt, men vackert. Trädgårdsföreningen ser förförisk ut. Det buteljbruna vattnet i Vallgraven, inte lika sensuellt. Jag möter en segway. Den har kommit fel. Men, det gäller å andra sidan var den än är.

12/9

5000 för en katt. Den blekta lappen har alla halvklippta ring-mig-uppmaningar kvar. Det har gått för länge, tänker jag krasst. Och det motsvarar 5000 burkar som mannen måste hitta och lämna in. Han som sover i en bucklig bil i ett av Hedens hörn. Han drömmer på passagerarplatsen, kanske om hemmet i Bulgarien. Symptomatiskt är det en säck hittegods som sitter bakom ratten. Det är som en bild av allt som är fel i vår lugna vrå av världen. Den gula böteslappen vajar långsamt i morgonbrisen.

13/9

Ett dagisbarn på väg till sitt skift möter mig i portiken. Snickarna runt hörnet fikar långt innan jag satt igång min mejl. Träden har inte tappat färgen, men bleknar långsamt och tycks ge upp, likt flaggorna – de helt vita – längs Hedens huvudled har gjort. Korpmatchernas kom igen gubba’ är på väg att ebba ut. Blommorna någon arrangerat runt lyktstolparna ser däremot pigga ut. Mannen utanför vårt kontor bär ut trottoarprataren som ber om bättre affärer. Bubbelgummaskinen står redan på vakt. Två kronor för en stor kula färgämnen.

14/9

Solen lyser. Den är obekymrad, fastän dess värme är devalverad. Vi rullar på en harmonisk tur i ekologiska affärer, köper skaldjur över bästa disken och talar leksaker med någon som förstår att kvalitet och lycka inte har ett dugg med kvantitet att göra. Vi går längs gator där torskar skräms bort av fyndiga krogkoncept och kryssar mellan Hagaindianernas cyklar och barnvagnar. Fikens soliga tillflykter är fyllda en sista (?) gång.

15/9

Vi går och tittar på barnstolar. Säljaren kan ingenting. Och på Babyproffsen är ointresset från personalen en rejäl kontrast till butikens namn. Vi äter den bästa asiatiska maten – åtminstone hävdar skylten det – och när jag går till det bortglömda valet faller regnet och lovar att hösten faktiskt finns. Ambulansernas sirener verkar mer stressade, kanske surar de i regnet och vinden. Avenyn är en tom tvärgata till ingenting alls. Några hukar under filtar på fiket. Jag går några sista steg för att somna en liten som aldrig frusit utomhus.

16/9

Det är första morgonen på väldigt länge som regnet och gatlyktornas sken leker i asfalten. En man går förbi, han har shorts och paraply. Det är sommar möter höst, det är fritt tänkande möter hur-mår-du? Vägbygget i Brunnsparken är lerigt, Nordstan själlöst, promenaden blomspruteregnig och träden byter färg snabbare än någon kan förstå. Visst badade vi förra helgen tycks ansiktena säga längs Östra Hamngatan innan de vänder sig mot resebyråns skyltfönster och dess löftesrika opium. Hösten har nått världens vackraste stad.

Måndagsfrågor

Varför måste allt ha ett pris
i stället för att få bli värdefullt?

Varför måste saker reduceras
till det dyraste som finns?

Varför läser man prislappar
i stället för att läsa av glädjen?

Varför är dyrast alltid finast
när lyckan inte räknas i guld?

Varför är märket det centrala
när det är skrattet som är evigt?

Varför måste vi undvika det rena
även när det exklusiva är tillsatser?

Varför hålls namnet på gåvan heligt
när det är mottagaren vi älskar?

Varför ympa in en Armanisjäl
när en kotte i barnets hand är livet?

Att plugga till pappa

Jag har inlett något jag aldrig har gjort förut – ett långt och idogt pluggande. Handen på hjärtat, gymnasieåren var en transportsträcka. Åren på Handels innehöll enbart fläckvisa inspirationsavsnitt, tyvärr alltför ofta avbrutna av kurser där lärarna var så oinspirerade att ölandet i studentkårens källarlokaler kändes mer lärorikt.

Det jag pluggar till nu – pappa – är något helt annat. Det finns inga omtentor, det finns inte utrymme att gå vidare om jag blir underkänd, jag ska helt enkelt klara av det. När vår dotter föds ska jag vara redo och förstå så mycket att jag kan bli en bra pappa. Samtidigt ska jag vara allt annat än indoktrinerad eller fast i klyschartade roller, så att jag kan fortsätta vara mig själv. För Sveas skull. För Teresias skull. För min skull.

Det är den svåraste inlärning jag ställts inför, men samtidigt den viktigaste och mest belönande.

Här finns inga klara modeller, inga givna svar. Ju mer jag läser, desto mer står det klart att varje graviditet, förlossning, barn och familj är annorlunda. Naturligtvis är mycket lika – vi är trots allt människor allihop – men samtidigt är allt unikt.

Det finns så mycket som är abstrakt. Jag kan känna Sveas sparkar inifrån magen, men jag bär henne inte. Jag kan lyssna till Teresias förklaringar om vad som händer, hur det känns. Men, jag står fysiskt utanför. Svea far runt i sin mor, hennes far försöker förstå. Och håller mig så nära det bara går; pratar, sjunger och klappar på den lilla – skrattar när hon kickar till.

Jag försöker lära mig om förlossningens faser, hur sammandragningar och värkar fungerar, så att jag ska kunna finnas där – när det verkligen gäller. Det går inte att föreställa sig hur smärtan kommer att bli, jag vet bara att jag vill förstå och inpränta i mig själv att jag har en roll i att hjälpa Teresia härda ut den. Jag kan inte ta över den fysiskt, så jag måste försöka stötta, stärka och lindra genom att förstå. Och naturligtvis bära allt annat som kan underlätta – här hemma, men också på BB så småningom. Antagligen kommer jag också att skickas iväg för att köpa smörgåstårta rätt snart efter nedkomsten, men det blir den bästa utflykt jag gjort dittills.

Det är otroligt svårt att ta in allt, men det är en självklarhet – måste vore fel ord här, för det är en ynnest att gå den här skolan.

Jag googlar, plöjer gravidforum, läser kapitel efter kapitel, frågar (dumma) frågor. Teresia svarar, förklarar, visar och står ut. Jag läser högt varje helg, vad som pågår just nu. Teresia kvitterar och kompletterar. Det är jättehäftigt.

Samtidigt tar allt form runt oss och bygger fysiska bevis på att examen närmar sig. Sängen finns, barnvagnen väntar på att hämtas, vi har bokat en bil, kläder har köpts, lånats och skänkts redan, vi har en badbalja fixad, det köptes en hel del bra-att-ha-prylar i veckan.

Jag försöker läsa om storlekar och hur snabbt/långsamt Svea kommer att byta garderob. På kvällarna funderar på hur jag bäst ska bära henne, hur jag ska le stort trots att blöjan luktar Hades och hur det kommer att kännas att väckas stup i kvarten av en krävande prinsessa.

Allt är underbart, men det är också som att gå i en korridor på en okänd skola. I famnen har jag så mycket böcker att jag knappt ser nästa steg, och det regnar intryck mest hela tiden.

Det är oerhört omtumlande, märkligt, svårt, underbart, galet, självklart, instinktivt, naturligt och rätt mycket annat.

Det finns inga Bostonmatriser där jag kan positionera det här; inga röda trådar som är absoluta sanningar – här leder de till gordiska knutar; det handlar inte om att tänka utanför boxen – snarare innanför skötbordets vadderade kanter.

Och, jag vill så gärna bli en fantastisk pappa och partner, göra det som är en pappas saker, utan att falla in i någon slags förlegad roll där det handlar om mans- respektive kvinnogöra. Så jag vänder blad, utan att stänga det förra uppslaget, tar in mer och mer, försöker sortera, tänka och resonera. Det är osannolikt häftigt. Svårt, men enkelt och givet. Förstår ni?

Varje sida är ett äventyr. Varje svar skapar nya frågor. Försökte jag rita ett flödesschema för att förklara det hela skulle det se ut som en vilt växande mind map där bubblorna tycks föröka sig själv.

3 maj smäller det, eller innan dess, eller kanske lite senare. Jag är redo, men inte fullärd. Det kommer jag inte att bli förrän jag tittar in i Sveas ögon och bara vet vad hennes pappa ska göra i nästa sekund.

Åter till böckerna …

Varför inte?

När du bygger en bro och ingen vill låta dig lägga sista stenen. Varför då skynda fram och åter med fylld skottkärra? Varför inte slå dig ned, låta tiden spela sin sång, och sen promenera över floden till andra sidan? Varför inte bara torrskodd kliva på den raserade brons fundament för att aldrig vända dig om och se den vittra sönder och sjunka?

Varför inte? För att det inte fungerar så, livet.

När du sått en åker och ingen vill skörda höstens grödor. Varför då skyla dem mot regnet och offra ditt paraply? Varför inte låta dem sköljas bort, låta gyttjan kväva dem, och sen, när allt frusit, vandra över dess begravningsplats? Varför inte egocentriskt vandra till krogen i skogsbrynet där de inlagda grönsakerna aldrig surnar och där soppan är klar?

Varför inte? För att det inte fungerar så, livet.

När du skrivit en förklaring och ingen vill höra dess punkt. Varför skrika den i motvind tills rösten flyr? Varför inte låta orden blekna, offra dem till arket de än gång föddes på så att någon annan kan beskriva samma ark? Varför inte muntert fatta pennan, låta den bli en del av din nästa trapets och kasta dig ut över nästa äventyr – som är både djupet och sitt eget skyddsnät?

Varför inte? För att det inte fungerar så, livet.

 

Klubb Olycksalig, fredag

Han släntrade fram till dörren: ”Ursäkta mig, är det här Klubb Salig?”

Dörrvakten skakade på huvudet. ”Nej, det här är Klubb Olycksalig.”

Killen nickade tyst för sig själv, funderade och ryckte sen på axlarna. ”Äh, orden slutar på samma positiva sätt, så det går nog bra. Och jag har letat för länge. Jag är hungrig och törstig. Jag går in.”

Dörrvakten sa inget, öppnade bara dörren och smällde igen den när killen gått in. Där inne var det redan överfullt, men ändå tycktes det alltid finnas lediga bord för en, så tanken på att sätta upp en skylt med texten fullsatt slog honom inte.

På andra sidan gatan låg Klubb Salig. Den långa kön av berusade, påverkade och spelat lyckliga människor var jättelång, men en efter en nekades de presumtiva gästerna av dörrtyperna. Nedslagna begav sig allt fler mot Klubb Olycksalig och möttes av en dörrvakt som inte ställde frågor, inte nekade, bara öppnade dörren i allt raskare takt.

”Det är unhappy hour till klockan 23.00”, ropade han ibland. ”En för två i baren.”

Klockan blev mer, och sen mindre när den passerade tolv, för att snart öka igen. Ända till gryningen – när sista beställningen togs och de som inte fått napp tömdes ut på gatan.

Killen från tidigare i kväll kom fram till dörrvakten. ”Vet du om det är efterfest någonstans? Kanske är Klubb Salig öppen än?”

Dörrvakten skakade på huvudet. Klubb Salig var stängd sedan länge. En och annan efterfestare trodde sig vara där, det skulle de tro tills de vaknade i morgon (eller egentligen senare i dag) och tog sig hem, men först efter att de tagit en återställare på Klubb Olycksalig.

Killen nickade och gav, lätt hopplöst, tummen upp till dörrvakten. ”Jag får väl leta upp Klubb Salig i morgon.”

Dörrvakten log inte, rörde inte ens en min. Killen vände sig om och gick nedför återvändsgatan. ”Vi ses snart”, viskade dörrvakten.

 

Olyckans vänner som missar lyckan

Kanske trodde jag att jag längtade och sökte lyckan när jag en natt låg på Norra Gubberogatan och stirrade upp mot himlen. I ena handen höll jag en påse med en rätt omskakad kebabtallrik. Jag hade snubblat nedför backen på väg hem från en lång kväll på Paddingtons.

Jag längtade inte, jag sökte inte lyckan – jag förträngde.

Orden fanns där förstås; nakna, sårade, vildsinta, beklagande, önskande, lätta att ta till sig. Men, de var inte mina, inte på riktigt.

Jag vet det nu, när jag har både lyckan och längtan – de jag inte hade den där natten då jag var på väg in i en tunnel och såg mörkret i slutet av densamma. Fast, jag misstog förstås mörkret för ett ljus. Precis som så många gånger tidigare.

Dock, lika tydligt och lätt som det var att ratta in min dåtid och ta till sig den – lika svårt är det, där radioskuggan bor, att ta till sig lyckan och längtan som nu finns.

Inte för mig. Jag gjorde high-five med vår ofödda dotter i morse. Nyss såg jag hur hennes sparkar fick Teresias mage att häva sig. Hon vill ut, hon längtar som vi längtar.

Jag vill skrika ut mitt nu, men ibland är det en mur i vägen. Det finns en tystnad mellan mig och vissa andra, en sorgens och längtans tystnad. Jag förstår den. Jag är inte arg eller besviken – det finns inte plats för det.

Jag har själv vandrat i den tysta ekodalen, men låtit min sorg förbli där och vågat mig ut i solen till de andra. Min sorg och längtan, min saknad och hopplöshet blev aldrig mindre av att uppsluka mig och alla andra – au contraire. Jag log när andra log, från botten av mitt hjärta, och lät smärtan löpa fritt på andra ställen och när annan tid var. Här, i den här bloggen, small det till gång efter gång, men jag tog mig upp – insåg att andras lycka var balsam och hopp, även för mig. Jag tog mina smällar och rasade nedför backar på Norra Gubberogatan när ingen såg och kunde tala mig tillrätta.

Nu har jag rest mig upp, det är min tur att berätta, skriva, le och andas liv i varje rad. Applåderna är många, klapparna och leendena likaså. Men, det saknas några leenden på första parkett och deras stolar är oerhört talande tysta och tomma.

Jag vill berätta och le med dem, men deras frånvaro är tydlig. De fanns här när jag inte var här, utan kanske mest här och där. De finns inte här nu. Vi delade olyckan, men när jag nått lyckan kan jag inte nå dem med min utsträckta hand. Det är synd. Men, jag kan inte le mindre för det; jag kan bara säga, skriva, visa, berätta och längta allt mer lyckligt för varje dag.

Jag hoppas att ni, någonstans och någon gång, läser det här och ler i smyg. Och att lyckan snart ler mot er också. Jag lovar att sitta på första parkett då.