Välkommen till mitt tivoli

Hej! Kom in på egen risk. Ingen återbetalning, inga klagomål. Det här är Anjos tivoli, en jävla åktur eller flera.

Ta plats i Bergådalbanan. Här är det uppförsbackar, höga krön, utförsbackar, häftiga svängar, skrik, skratt och lika många farliga kurvor som avslappnade raksträckor om vartannat.

Satsa på en lott i Lyckohjulet, just nu är det vinst på allt. Olyckohjulet? Vi har plockat bort det, men om du har tillräckligt många skuldsedlar och satsar på fel nummer, så lovar vi att damma av det och köra det utan att det går att bromsa.

Uppskjutet? Vi testkörde det i nio år, men det var inget skönt pirr i magen och alla som testade blev illamående och bara satt kvar. Helt värdelöst och en ren förlustaffär.

Höjdskräck? Det har vi ingen, men vi har en Spöktunnel som leder rätt in i totalt mörker och där åker du verkligen på nålar och det är bäst att du kan simma om du faller i vattnet, för det finns en botten som ingen vill falla till där. Vi har en Kärlekstunnel också, den kan du få åka in i med vår grundare, men då blir du kvar där för tid och evighet och i nöd och lust.

Fritt fall? Nej, här har vi bara Fri uppgång; en helt magisk tripp rätt ut i en rymd där ingen kan höra dig skrika, men där alla hör ditt skratt och dina hjärtslag.

Nej, vi har stängt salt-i-såret-kiosken, sockervadd säljer så mycket bättre och får det lilla barnet att bli lyckligt igen. Och, ja – det är korrekt; här förlorar man inget på karusellerna, så man behöver inte känna att man måste ta igen det på gungorna.

Ta en tur i Slänggungan, vet jag. Där får du slänga hur mycket du vill, bara du mår bättre efteråt.

Snurrar det? Vila en stund i Lustgården, det finns så mycket mer att se på Anjos tivoli. Vila hur länge du vill, vi har öppet tills solen går ned och i ett kosmiskt perspektiv går solen aldrig ned.

Sen, om du är modig eller måhända dumdristig, kan du hänga med in i Olustgården. Den är bara för riktiga sökare, vet du att du vill till nästa attraktion, så gå vidare. Va? Vet du varken ut eller in? Ja, men testa då. Se upp för tistlarna, nässlorna, de köttätande växterna och slingerväxterna som gillar att strypa själar bara. Skynda dig till andra sidan, stannar du där längre än nio år får du böta resten av ditt liv. Det är en satans labyrint, akta dig för törnbuskarna och mördarbina.

Drick inte drickan på bordet som poeten bjuder, även du törstar. Allt han säger är lögn och förbannad dikt. Det är inte champagne i glaset, det är sekt – och dricker du det börjar du på toppen och slutar alltid på botten. Bubbel, javisst, men också så satans mycket trubbel. Du blir bara bakfull, spyfärdig, tom och däckar bland rosor utan blad, men med extra många taggar.

Va? Oj, Ostbågehjulet och Pizzabutiken har bommat igen, de bommade faktiskt varje gång vår ägare besökte dem och här finns inte utrymme för nostalgi, förutom i Ekodalen – fast den är lite selektiv, skitsnack förblir stumt där.

Härligt att höra ditt varma skratt, våra skrattspeglar visar dig precis så vacker som du är – och om du inte skrattar lyckligt spricker de av sorg.

Vi går vidare, att stanna är inget vidare. En drink? Ambrosia & tonic är det senaste här. That’s the spirit, svep den rätt upp och ned. Så, då kör vi vidare.

Flummig-Ride? Tänkte väl det. Sätt dig i gräsandsfarkosten och åk. Var inte rädd om du hamnar i en värld där spårvagnar pratar och utomjordingar ber om socker – det här är Anjos tivoli, här går ingen fantasilös själ säker, här händer vad som helst …

Visst vi har Femkamp; Amors pilbåge, Bonka hämningar, Jättestyrkan, Glädjehoppet och Fullträffen.

Äsch, inte ska du gå hem – du har ju fått vår Åkkompass, allt ingår och vart du dig än vänder pekar den alltid mot en bättre åktur.

Så, häng kvar. Vi har stora planer och på Anjos tivoli skruvar vi till allt till det bättre hela tiden.

 

 

 

Barn, jäpp.

Du är kille, du har gott om tid. Jag har hört det flera gånger och varje gång sagt att det är biologiskt sant, men kanske inte lika mycket mentalt. Det finns en längtan i mig att ha en egen familj, att somna först med henne, och sen, så småningom, väckas av en liten människa som är störst i världen. Och, jag vill ha det innan jag blir för gammal.

Jag lever ett gott liv. Just nu bättre än någonsin förr, skulle jag tro. Det är inte fantastiska dagar jämt, men jag är lycklig på mitt eget sätt och ler mer och mer. Jag är självklarare än någonsin förr och vågar ta både komplimanger om utseende, person och profession utan att vilja vända bort blicken och förneka mig själv. Det är en fantastisk känsla att hela sig själv i varje andetag.

Den stora längtan är en flicka att dela allt med och, om båda vill, så småningom få barn. Jag har varit i ett gäng världsdelar, mängder av länder, sett fantastiska saker och mött tusentals underbara människor. Men, jag har aldrig somnat mitt eget barn när det vaknar mitt i natten. Jag har inte sett det ta sitt första steg. Jag har aldrig sparkat boll och ritat teckningar med det. Det är en saknad.

Ja, för det är ingen sorg. Jag kan inte sörja det jag inte haft, men sakna och längta efter det – det kan jag. Och det gör jag. Det är, ska sägas, en oerhört vacker och trösterik saknad. Jag har inte ångest över att vara utan barn, det är mer en rejäl längtan.

Jag vet att barn inte är en dans på rosor. Jag har rätt många syskonbarn och de är inte alltid änglar. Skrik, gap och trotsighet blandas med det där fantastiskt naiva som vi vuxna tappar bort (tyvärr).

På jobbet är det också uppenbart att jag slipper vabba eller komma till kontoret helt utsliten efter att en magsjuk liten härjat. Jag behöver aldrig känna den rädslan som jag sett i ögonen på föräldrar när jag jobbade i vården – att gå in på barn-IVA, hjärtavdelningen eller canceravdelningen var alltid hjärtskärande. Jag har aldrig behövt uppleva den fruktansvärda förlust jag ser i både dödsannonser och blogginlägg när en liten dör.

Det är så mycket som kan gå fel, men så mycket mer som kan gå rätt – och jag tror att om jag någonsin står där, då finns ingen rädsla, ingen oro, bara glädje.

Jag längtar helt enkelt att vara en del av en familj som vi skapat tillsammans och skapar varje dag, för att vi älskar varandra.

Där har ni nästa punkt. Jag vill inte ha barn för att ha barn, eller för att bli förälder/pappa – jag vill fortsätta vara den jag mer och mer är. Jag vill ha barn för att vår kärlek gör motsatsen omöjlig. Det finns inget jag-måste-uppfylla-en-norm-och-bli-som-alla-andra i mig. Kanske blir jag aldrig far, och jag skulle aldrig bli det för att ha det i mitt CV, eller för att någon säger åt mig. Men, hjärtat säger det allt oftare; att det vore fint att ha allt det där.

Vi satt i hennes trädgård förra helgen, en av de finaste jag känner. Vi skrattade åt en beskrivning av en litens förmåga att solka ned sin moder med både ettan och tvåan. Vi sa att det var nog rätt skönt att inte ha barn, trots allt. Det är naturligtvis inte sant. Jag är rätt säker på att vi båda bär samma önskan.

Dagen innan hade jag suttit på en krog med en vän som sa att man aldrig kan sluta bli rädd och pratat om ett barn som dog när det var 22 år. Å andra sidan har hon sin son som mobilbild och älskar honom. Det är värt oron man kan uttrycka, tror jag.

Dagen efter fick jag teckningar från systerdöttrar och smälte rätt rejält då ettårige William höll lite extra hårt i sin farbror när vi tittade på de stora, råmande korna. Något hugger tag i ens hjärta när de små tyr sig till en och uttrycker kärlek utan baktankar.

Jag tänker inte gå ut och råjaga alls. På alla sätt känner jag att varje dag för mig närmare mer och mer av mig själv och det som händer, det händer. Jag tänker absolut inte nätdejta på en mekanisk sajt som ska para ihop mig med någon, för det är ändå bara slump och annat som avgör där. Jag tänker inte breda på när jag är ute, för det är inte jag. Jag är däremot vackrare än någonsin förr och om det inte räcker, så finns det inget jag kan göra åt saken. Och, jag vet att hon kan se det, däremot inte när hon gör det.

Jag tänker fortsätta leva livet som nu, bara ännu mer. Det blir en sommar av intensivt umgänge med fantastiska människor, träffade en hel hög i fredags (tre blonda skönheter – så, då var det sagt som utlovat, J, M och C) och känner mig så tillfreds med det.

Men, om en liten en dag ler mot mig, då hade det varit större än allt annat. Möjligen med undantag för när dess moder ler mot mig, för utan henne, kvinnan jag älskar, förblir mitt barn bara en dröm..

 

Tid

I måndags snöade det. Enorma flingor mot en fond av exploderande grönska. I fredags doftade det syren på min väg hem. Hej, vad hände med tiden mellan hägg och syren? Har inte ens naturen tid att bida sin tid längre?

Så, här är jag. Lördag kväll, fan vet om det inte är sommar redan. Å andra sidan blommar syrenen än och påskliljorna sträcker på sig i fint sällskap av pingstliljor. Allt flyter samman och det spelar verkligen ingen roll, det är så det ska vara.

Jag är på väg från Olskroken till Linné. Äntligen på väg. Efter nio år utan vetskap och endast fläckvis tilltro. Framåt – inte bort. Uppåt – men inte till en rymd utan slut. Vidare – förvissad om att det är min tid nu.

Nio år … jag borde vara stressad, men andas stilla. Fylld av iver, lust, glädje, längtan, vilja, värme, kärlek, lagom mycket vansinne och frid. Jag går långsamt. Telefonen piper. Vännen är en halvtimme försenad och skriver förlåt, förlåt, förlåt.

Det spelar ingen roll. Det är 30 minuter. Jag ska leva i 40-50 år till. Det är sommar ute och för varje steg jag tar är jag större. 30 minuter spelar verkligen ingen roll. Och, det är nästan ett halvår sedan vi sågs – att vänta 30 minuter till är verkligen inget.

Så, jag saktar ned stegen lite till och tar in allt jag ser i Göteborg. Skrattar lagom klädsamt när jag passerar Palace där ett coverband slaktar Gyllene Tiders gamla hit Flickan i en Cole Porter-sång och fortsätter mot Järntorget.

Och tankarna går till stressen vi lever i ständigt. Jobba, hämta, lämna, göra, uppfylla, leverera, skapa, dejta, resa, flyga och fara. Vi har aldrig tid, men är alltid försenade och har överfyllda kalendrar. Hur är det möjligt om vi inte har tid? Varför försöker vi imitera hundar och leva sju år under ett år? Vi kan vänta i tre minuter på vårt kaffe för att trenden säger det, men blir lika stressade om inte mikron med halvfabricerade lunchen plingar lika snabbt. Snabbare, mer, oftare, grundare och ytligare – ja, knappt att ens ytspänningen störs ibland, så lever vi våra liv och jagar en tid vi inte har (fast dygnet är lika långt som förr).

Jag är inte bättre, men stänger av pushfunktionerna på mejl och annat. Förmodligen är det inte tilt och game over om jag struntar i e-post, twitter och facebook ikväll. Jag checkar inte in på Bishops Arms, det räcker att gänget där vet att jag är där. Jag kan inte spåras och följas, vilket är perfekt. Folk kan göra något bättre av den tid de inte har än att sätta nålar på en göteborgskarta med texten Anjos lördagskväll.

Tiden går, men står stilla. Det är beer o’clock och en slags happy hour, oavsett prislapp. Lugna samtal med C, PH och J med världens gissningsvis vackraste och största hjärta. M och M anländer. Och kvällen blir natt. Ingen har tid att stressa, vad det verkar.

Jag står i kön på Burger King. Det tar sin tid. Jag bryr mig inte.

Taxichauffören frågar om han ska ta leden eller vägen genom staden. Det spelar ingen roll, svarar jag. Jag kommer garanterat hem i god tid hur du än gör.

För andra natten i rad dricker jag kaffe på min balkong mitt i natten. Stjärnorna kanske slocknade för miljoner år sedan, men de lyser på mig nu. De skiter i vår tideräkning som förmodligen borde byta namn till nedräkning. Ja, så är det. Folk skulle byta klockorna mot stoppur, eller kanske ändra sig tvärt istället. Strunta i om ni fått några mejl den senaste minuten och ta en kaka till. Checka inte in överallt, var där istället.

Jag vaknar tidigt på söndag morgon. Solen struntar högaktningsfullt i att klockan är åtta när den chockar mig. Jag inser att jag bara sovit i 5-6 timmar, men struntar i matematiken och det faktum att jag borde vara trött och bakis. Sova kort, sova länge, vad spelar det för roll. Jag har tid. Jag gör vad jag vill med den. Idag vill jag vara vaken och hänga med älskad familj.

Skrivarretreat x 2 i juni. Var? När? Hur? Mål? Det löser sig nog. Jag har tid. Jag hittar på något där och då. När är boken klar? Jag vet inte. Jag har tid att skriva, men inte tid att inte hinna till en deadline som ändå bara är ett påhitt. Jag skriver när jag har tid och blir färdig när jag tycker att tiden är rätt. Det blir fint.

Äh, det är fint. Jag behöver inte prata i futurum. Livet är här och nu – och nu varar för evigt. Jag har tid. All tid i världen.

Duvorna är de ledsnaste av fåglar

Jag satt på ett fik i Fitzrovia i söndags. Frukostkaffet och mackan var avklarade när två duvor kom fram. Paret på bordet bredvid sparkade ut mot fåglarna som tillfälligt flydde sin kos.

Då slog det mig. Duvorna är verkligen de ledsnaste av fåglar. Och, det är inte så konstigt när de är lite som tiggarna alla ser ner på i våra städer. När helst en duva närmar sig blir folk arga. Små sparvar och finkar kan accepteras, måsar och trutar vågar ingen mucka med, men duvor är föraktade och ständigt bortjagade.

Det är ett mysterium. Å ena sidan är duvan symbolen för freden, å andra sidan kallad flygande råtta; vår innersta dröm, men samtidigt vår spottkopp; kära människor är turturduvor, men två duvor är dubbel anledning att jaga bort.

Så insåg jag att en av duvorna haltade. Dess lilla vänsterben var brutet och så fort den stod stilla, då var det på ett ben. Ytterst mödosamt och förmodligen smärtsamt stapplade den omkring, jagades smulor från bord där den aldrig var välkommen. Lite som tiggare måste känna sig när kalla blickar är allt som riktas mot deras frusna och utsträckta händer.

Duvorna såg så ledsna ut på trottoaren. De gick, nästan kuvade, men för hungriga för att flyga så långt bort som för många önskar dem. Jag skjutsade ned de sista smulorna på trottoaren. Det var det minsta jag kunde göra för en väldigt halt duva med de ledsnaste av ögon och den halta duvans sambo.

Duvor har också hjärtan, hungriga magar, ännu hungrigare ungar och drömmar. Duvor är också människor.

Allt är svartvitt på morgonen

Döden är svartvit på morgonen.
Bara några spalter bred,
men mer vemodig än allt.
Oftast med korset som riktmärke,
ibland med en älskad symbol,
likt en leksak som följer med på färden.

Sorgen är svartvit på morgonen.
Kanske några rader från Setterlind,
eller ett barns sista farväl.
Tårar klädda i ord som viskar tack,
men samtidigt vrålar varför,
varför du, varför nu, varför någonsin du?

Livet är svartvitt på morgonen.
Bilder på små som inte vet,
som nyss börjat lite lätt.
Yrvakna, nyfödda hjältar och hjältinnor,
i sagor som bara är det var en gång
och ska pågå långt efter att bilderna bleknat.

Kärleken är svartvit på morgonen.
Ibland bara två namn,
en plats, ett datum och tron på oss.
Eller hon och han i vitt och svart.
Längtansfulla och övertygade,
med leenden som är oändliga och fullständiga.

Namnen är svartvita på morgonen.
Födda, döda, förlovade, gifta,
älskade, saknade och äntligen här.
Bara namn som inte säger något
när jag bläddrar i min morgontidning,
men är hela världen för de som kan läsa dem.

Senare …
Bortom Göteborgs-Postens sidor.
När kaffet bara är en eftersmak.

Jag går utmed kyrkogårdens mur
och ser stenarna, orörliga räknesnurror
som berättar hur länge en älskad varit tyst
Ibland, när det är flera namn,
förstår jag hur länge någon sörjde
en livskamrat … eller kanske ett barn?

Gosedjuren fryser där de vakar tappert
istället för att värma de som inte borde sova än.
Blommor lyser envist i den bleka vårvintern.
Här färgsätts den svartvita döden.
Dess slutgiltighet målas över
av en färgstark och evigt varm saknad.

Barnvagnen på gatan är fylld av stort liv,
fast kroppen är så liten än.
Forskande ögon tittar på två föräldrar.
De ler mot den lilla och hon ler i retur.
Ett ordlöst kretslopp och del två
i sagorna om svartvit kärlek och liv.

Jag går till ett fik på ett hörn.
Min väntande vän kramar mig.
Kanske svartvita i skrift,
men vi är tusen färger här och nu.
Vi skrattar med varandra
och färgar av oss lite till.

Min brorson i min famn.
Han avslöjar framtiden
och jag gläds med min familj.
Vi kan inte förklaras i svartvitt,
för vi spelar viktiga roller i en pjäs
där varken tårta eller kärlek tar slut.

Allt är svartvitt på morgonen.
Men, alltid annars … allt annat.

Stockholmsnatt

Jag älskar att flyga. Att titta ut genom fönstren och se de mikroskopiska husen som är större än livet när man är på marknivå. Vi åker från ett kallt Göteborg och leds in mot Bromma av en trotsig skorsten som tränger igenom de lågt hängande molnen och spyr ut varm rök i tomma intet.

Det är ännu kallare här. Sen slår vädret om. Vi äter lunch på en opersonlig och dyr italienare där servitören har svindyra glasögonbågar och värdelös attityd. Visst, min kollega får tryffel riven över sin risotto, men jag hade bytt de vita handskarnas insats mot ett leende och en slabbig carbonara åtta dagar i veckan.

Det är blidväder när vi, som de jävla turister vi är, tar trapporna upp och sen en isig kullerstensbacke ner mot Birger Jarlsgatan. Vi går där med tio flaskor rödvin i våra kassar (kvällens present) och inser först på toppen, tack vare en lokal tant, att det finns en tunnel som hade fört oss ända till hotellet utan stigningar och potentiella halkningsbackar. Vi är som två elefanter i en porslinsbutik där vi trippar omkring, jag och kollegan.

En dusch och lite taxi senare är vi på Ringvägen hos G och S. Snackar, skrattar och drar till Griffins Steakhouse Extraordinaire. Maten är extraordinär. Servicen? Stryk extra, tyvärr. Men, det är fantastiskt bra ändå. Mittemot mig sitter två kära och sköna människor. Vad kan vara bättre?

Nu. En stunds andhämtning. Långt borta ifrån alla svåra beslut som krigar med dammråttorna om platsen i mitt hem. Jag hade behövt några goda råd, inser jag. Veckans bästa kom från Uppsalatrakten …

Jag måste, snart, säga vad jag måste säga. Det får bli en morgon i Göteborg. Nu är det Stockholmsnatt. Jag är trött. Nöjd med fina kvällen, förväntansfull inför morgondagen och peppad att åka hem och jobba med allt roligt vi fått med oss. Men, mest av allt är jag trött, vilsen och rätt så less.

Min själ har haft en blytung vecka. Jag skrattar, viftar bort det, vill inte prata sönder kvällarna och dagarna om det, men när natten kryper så kommer allt tillbaka.

Stockholmsnatt.

Jag längtar till min morgon. Och sällskap på den andra kudden.

Mitt liv har en GPS

En gång satt jag med en älskad vän. Du måste bli sämre för att träffa kärleken, sa hon. Du är för bra, för god. Jag förstod inte då. Jag förstår inte nu.

En annan gång satt jag med en fin vän. Du borde inte träffa såna tjejer som du gör, sa hon. Du borde ha en flickvän som inte är analytisk eller älskar ditt djup. Jag skakade på huvudet. Det spruckna förflutna var vackert och rätt när det var sitt nu. Allt det som var bra-bra och förlorat var värt varje tår, varje sorg. Jag vägrade att tro på hennes ord.

Men, jag funderade. Jag lyssnade på flera goda råd. Sök och du ska finna. Leta inte, hitta istället. Din dag kommer. Snart är det din tur.

Och jag tvivlade. Vem var jag? Fanns jag ens där? Berättade mina ögon mitt hjärtas sanning för de vackra? Flackade egentligen min blick när den ville stanna? Sådde råden ändå tvivel och slet bort mig?

Så, mötet med den ordlösa sanningen. Hans blick och skratt när han lutade huvudet mot mina knän. Ett tandlöst, ordlöst solsken. Den minsta brorsonen. Två månader och någon dag. Allt förändrades där och då.

Min GPS pekar rätt. Jag har en längtan och går min väg – medveten om att jag är värd ett bättre öde.

Min väg, just det. Jag går utan att lyssna på råd från de som vet för mycket. Min sanning sjöng i babyns jollrande. Jag längtar så dit, till den tillvaron.

Du och hon är ännu benämningarna på drömmen inom mig. Ingen hand tar ännu min hand. Ingen sliter ut andra halvan av sängen och viskar mig hel. Ingen ligger och läser, ber mig hålla käften i duschen eller spelar sina favoritlåtar när rödvinet och natten båda är på upphällningen.

Ensamheten är inte mindre idag än förr.

Men, ett barns skratt väckte min GPS och pekade på mitt mål, raserade allt vad fasader som fanns. Jag vill slå mig till ro i ditt/hennes hjärta och lova att jag alltid är där, oavsett var jag är.

Det i sig stoppar inte ensamheten, men det gör flykten från den så mycket mer målmedveten.

It’s a start …

Jag saknar mig

Jag saknar mig
Mina snälla ögon
Min varma blick
Och min lugnande röst

Jag saknar mig
Mina sökande fingrar
Mina mjuka läppar
Och min lekfulla längtan

Jag saknar mig
Min nakna kropp
Min stillsamma iver
Och min vackraste lust

Jag saknar mig
Mina lugna andetag
Min tysta förståelse
Och mina älskande ord

Jag saknar henne
Som suddar mig, min och mina
Skriver dig, din och dina
Och viskar: jag älskar dig

Parentes?

Vi stod vid ett tjärn
Små pip från vassen och så kom de
Först mamma gräsand
Sen små, små dunbollar
I en osorterad konvoj

Det var otroligt vackert att se
Vattenytan, förut orörd, klövs
Minimala svallvågor
Och så de ynkliga pipen

De nykläckta simmade rätt mot oss
En ivrig miniflotta
Fulla av förvissning och förväntan
Människor är ju lika med bröd i deras värld

Jag gjorde ingen besviken …

En stund senare
På en bänk ovanför ett annat tjärn
Jag bjöd kaffe från en termos
Mjölk ur en annan
Mackor med mimosasallad och skinka
Till min kloka vän och mig

Och jag frågade varför
Om jag bara är en parentes
Varför måste jag bevisa
Varför räcker det inte att visa

Tankarna fortsatte ut över vattnet

Varför är aldrig ett vackert hjärta
De sanna orden och de ärliga ögonen
Tillräckligt bra
För att skapa en vardagslunk

Varför säger någon att jag gillar dig
Men kräver en uppgradering
Det är ju en nedvärdering
Av det enda jag kan vara

Varför kan inte det jag är
Lugna oron och skingra tvivel
Stoppa jakten på tomma bekräftelser
Och för alltid befria oss från bländverk

Jag är en älskare utan illvilja
Så varför söks en charlatan
Min beröring är alltid djup
Tydligen aldrig tillräckligt ytlig

Jag krävs att vara någon annan
Jag kvävs av att vara någon annan

Varför önskas en schablon
När jag är förbannat jävla bra som jag är
Jag är en poet, ingen illusionist
Men det blir magi om jag får vara jag

Jag återvände
Vi pratade om annat
Ingen av oss visste svaren
På det som är den enklaste frågan
Egentligen

Det här är det bästa kaffe jag druckit, sa hon
Jag höll med
Vi tittade bort över ett tyst vatten
Gick vidare in i ett grönt rum, med ett berg som fondvägg

Tack för att du visade mig dunbollarna, sa hon
Jag log
Vinkade hej då
Och gick hem till mina frågor

Till någon eller något

Ljumma vindar till dig
Hitta regnbågens skatt
Stanna där
Somna aldrig in
Fortsätt, min vän
Fortsätt

Du finns i solen jag ser
I leendet jag bär
Du hörs i brisens sång
Jag anar dig bland gräsänder
När jag rör livet
Smeker jag dig

Kaffet på stubben
Du är i doften
Och i den varma morgonkylan
Strax efter älvornas skift
När gryningen givit upp

Alltid osynlig
Aldrig försvunnen
Ständigt strålande
Försiktigt magisk
Mitt omöjliga sår
Min anspråkslösa himmel

Tomheten är överallt
Fast störd av glittrande sjöar
Skuggors kurragömma med ljuset
Knastret under mina fötter
Ögonblick vid vattnet

Varje stig
Bjuder in till steg med dig
Varje sväng
Ett sökande efter dig

Natthimlens stjärnor
Viskar ditt namn
Bortom horisonten
Skymtar jag dig

När solen bränner
Är du skuggkyssen
Alla ruskiga dagar
Är du min stillhet

Jag gråter
I mitt vackra helvete
Är det tårar av sorg
Eller lyckan som rinner fram

Sunnanvinden stjäl sältan
Rufsar mitt hår
Så mjukt den kan

Du
Är inom mig
Överallt
Närmast
Och för långt borta
Alltid och aldrig
Kärlek