Poeten och det oromantiska snöfallet

Han ser ut som om vintern tog honom för länge sedan, fast den första snön nu faller. Leendet är lika trasigt som neonskylten på Eggers, några bokstäver saknas, andra lyser svagt. Hotellet utvecklar sitt ledsna tema. Dess adventsljusstakar stirrar tomt mot kvällen utanför. Det är måndag i januari, de sista dagarna innan deras ljus släcks. Drottningtorget är ett allt annat än kungligt torg som verkar ha huvudvärk i dag. Dess gatlampor lyser inte mer än de måste och det är tyst.

Mannen rotar planlöst i papperskorgarna. Ingen var ute i natt, ingen söndagsfest har lämnat spår som kan panta honom lite närmare en flaska till. Han går, stegen så korta och marknära, närmast hasande, över kullerstenar så kalla att till och med slasket ryser.

Vagnen rullar in, överfull redan innan den var försenad. En grå massa människor blir desperat. Alla måste med. Det är ändå två minuter till nästa vagn passerar. Det finns ingen plats. Alla SKALL med. Två minuter. En livstid. Ett krig att vinna. Vagnen efter kommer i kapp och står förvånat halvtom kvar när dess kusin suckar iväg, bågnande.

Jag tar en buss med rum att andas och går av innan 60-stackaren suckande ställs inför en jobbig uppförsbacke i sitt liv. Spåren av förskräckta cykeldäcks irrfärder löper längs Norra Gubberogatan. Cykeldäcken och jag längtar till en sommar så svår att tro på när snön blandas med regn i en koalitionsregering som kommer till makten varje år trots att ingen röstat på den. Till och med vintern är korrupt i den här staden.

Motorvägens längtan rör sig långsamt; rött mot norr, blekgult mot söder. För många sirener för att det ska vara bra stör rusningens lugna lunk och målar himlen olycksbådande blixtblå.

Fotspåren på parkeringen leder inte mot äventyr och fantastiska världar, kanske mot en tv-middag? Jag släntrar över en gräsmatta, ett slarvigt snösiktat täcke från en slarvig vinterbagare pryder den. Det är inte direkt en Disneyvinter som intagit Olskroken.

Innanför ytterdörren väntar reklamen. Livsmedelsbutikernas rop om billig mat och fyll lunchlådan är invirade i och tystade av nyårslöftesbrytande rabatter på snabbmat hos Subway och Max.

Lågenergilampan lyser upp i takt med mig. Av med skorna, av med jeansen, sköna tröjan på. Jag hänger en påse på dörren så att jag ska minnas morgondagens lunch.

PLING! Palsternackssoppa av varmare sort till en frusen poet. KRAS! En knäckemacka till en seg berättare. MMM! En sista kopp kaffe till en författare som kommit hem i snöfall.

Jag tittar ut genom fönstret. Det vita är redan på väg att regna sönder. Snacka om att det är januari i Göteborg. Min roman får föra mig någon annanstans i kväll.

Kapning och fallskärmar

Flyget från Bromma till Landvetter blev kapat idag. En person av obestämd religion/politisk övertygelse/lobbyistgrupp förklarade att han hade en del rätt stygga krav. Uppfylldes inte de skulle han spränga planet.

Planet var till stor del fyllt av göteborgare, vilket blev hans fall. Direkt spred sig ett mummel bland passagerarna: Fan vad onödigt å kapa … jag orkar inte med sånt här … på fredag å allt … vem fan tror han att han e … sicken löjd … jag får fan rascha … hur tetig kan man bli … va e de nu för jävla exter på gång … nä, nu jävlar smäller det, jag fixar inte såna där töntar …

Och small gjorde det. En göteborgsk börsanalytiker, byggd som en stockholmsk grovarbetare, drämde till kaparen innan denne hann utlösa sin bomb. Desperadon stöp och mumlet byttes mot ett glatt sorl: sicken macka … han bara stog å dog … där satt den … gôtt e de … såååååå bara, pang, bom … najs, så går de när man muckar med göteborgare … vikken virkpinne … fan, vad laser … snygg höger, Glenn … flô daj, kaparn, annars blir de så här, din kneckedeck … en slägga som en kombarris …

Strax efter bröt kapten in och meddelade att vi skulle passera Motala inom en minut varpå åtta män tog på sig ryggsäckar och rusade bakåt. Jag kände kylan när en dörr öppnades och så kastade de sig ut. Jag såg igenom fönstret hur fallskärmarna löste ut. Samma procedur upprepade sig när kaptenen sa att det var Jönköping på g. När vi passerade Borås hoppade ytterligare två man av, fast de hade paraplyer istället för fallskärmar. Till sist hoppade ett halvdussin män av när vi gjorde en lov över Särö, fast deras fallskärmar var av den mer monetära typen, så de föll skrikande mot en säker död och lika säkra arvstvister.

Vi som löst vanliga biljetter, inte den nya door-to-door (but with a bloody long drop), gick in för landning på Landvetter. En treåring skrek åt tryckförändringen. Kaparen vaknade och fick en ny tjuvsmäll så att han gick i fullständigt däck.

När vi landat, hoppade vi på flygbussen och givetvis satte sig det enda fyllot bredvid mig. På engelska (!) skulle denne hästägare från Åmål (!!!) förklara att brudarna i Buenos Aires var skitfina, varpå han vecklade upp påsen med medköpt sprit, tog en klunk och väste: ”Åk aldrig via Charlessss di Gååål, vilken jävla flygplats. Den där jävla rulltrappan är en halv mil”. Sen släppte han ut en sorts posttraumatisk flygångest i flatulensform som definitivt inte klimatkompenserades.

Jag tråcklade mig av bussen vid Korsvägen och drog via Danska vägen mot Olskroken. Mittemot Prästgårdsängen stod ett fyllo lutad mot en cykel och undrade var brudarna var.

Back in Göteborg. Änna hemma, eller?