Soppköket och skogssorg

Jag vandrade bedrövad i en stadsdel täckt av ett vått och snöblandat täcke. Det enda varma var den desillusionerade journalistens ambulerande soppkök utanför Ica.

– Vad bjuder du på idag, sa jag.

Han såg rätt deppig ut, rotade runt med sleven och fyllde en skål med en blek och urvattnad soppa som luktade lite pubertalt pojkomklädningsrum.

– Det är en Liza-och-Monika-soppa. Ingredienserna är hemliga, men skär sig rätt rejält . De är av rätt tveksam kvalitet och även om syftet säkert var gott så tar de livet av det som borde vara viktigt i varje god soppa – den sanna smaken.

Han sträckte över tallriken. Jag smakade, skakade på huvudet och möttes av en nickning som tycktes säga – det är okej att du inte vill sluka den där soppan, släng den bara, det borde fler göra.

– Den var verkligen inte fräsch. Är du säker på att ingredienserna var färska?

Han ryckte på axlarna.

– Spelar det någon roll? Hade den smakat bättre då?

– Ju fler kockar desto sämre soppa, sa jag.

Murveln nickade och hällde hela soppkastrullen i närmaste avloppsbrunn.

– Vad blir det nästa vecka?

– Tja, jag hoppas på en Obamasoppa med lite fräscha, friska och hoppingivande kryddor från Mellanöstern.

Jag sa att jag såg fram emot det och fortsatte min färd. Fortfarande bedrövad, dock.

Bilderna jag såg igår ville inte lämna näthinnan och inte ens Skatås tysta och tröstande träd gjorde mig gladare. Som vanligt när jag har såna dagar träffade jag en liten pojke i skogen. Han satt på en stubbe och petade planlöst med en pinne.

– Såg du, sa han.

Jag nickade. Vi hade båda sett filmen från israelisk tv, sett hur de ringde upp en palestinsk läkare och hört ångesten från en man som just förlorat sina döttrar i ett bombangrepp.

Programledaren vädjade till armén att försöka få fram en ambulans samtidigt som han sa att han inte visste vad han skulle göra, men att han inte skulle koppla bort mannen.

– Allt är värdelöst, sa den lille. Hur kan folk döda barn så där? Eller vuxna med, för den delen? Fattar de inte att det är dumt? Hur kan man bomba skolor? Och varför skjuter de andra raketer på vem som helst? Varför? Om någon är dum mot mig pratar jag med honom, jag kan inte slå till vem som helst. Hur kan det göra något bättre? Då blir ju de oskyldiga arga, sen ska de hämnas – och så blir allt bara snurrigt. Varför fattar varken ingen det? Vem har rätt och vem har fel där nere?

Jag slog mig ned på stubben. Hur skulle jag kunna svara? Just nu dödade Israel värst, men hur hade det sett ut om man bytte plats och Israel bara hade små raketer mot stora, vilda stridsvagnar. Jag visste inte, visste bara att det stank av död och ondska. Jag led med alla som föll, alla de små (både vuxna och barn) som offrades i ett spel de aldrig fick välja om de ville delta i eller ej.

– Varje gång jag ser sånt här, oavsett om det är i Gaza eller om det är en kille som får en oprovocerad snyting på stan så tröttnar jag. Då hatar jag vår ständiga förmåga att göra varandra illa.

Killen nickade och jag fortsatte.

– Sen brukar jag tänka att när jag ser en liten människa le, eller när jag ser en gammal människa bli hjälpt över gatan, eller när en stor trafikled som är fylld av bråttommänniskor stannar för att släppa fram en fågelmamma med ungar – ja, då återfår jag hoppet igen.

Den lille funderade.

– Vad kan vi göra?

– Tro, och säga ifrån. Det räddar inte gårdagen och nuet, men kanske morgondagen.

– En del säger att det är naivt att tro det, sa den lille. Vad betyder naiv?

– De flesta menar att det betyder barnsligt godtrogen, lite korkat sådär, någon som inte vet bättre.

– Fast, jag är ju barn. Jag vet bättre. Jag vet att det här är fel. Krig är fel. Fattar de inte hur många bra lekar och bus de förstör varje gång någon dör. Vilka är korkade? Naivt låter enkelt och vettigt, eller hur?

Jag log, även om det fortfarande var lite jobbigt.

– Du återger mig alltid tron, lille vän.

Han sken upp.

– Bra det. Hoppas fler träffar såna som mig.

Jag gick hemåt, bekymrad över vår världs ilska, hat och dumhet. Sorgsen över att det är så lätt att döda någon du aldrig sett och så svårt att leva tillsammans med dem du ser.

Samtidigt var jag glad över att det trots allt finns en annan vågskål med mycket guld i. Kanske skulle vi bara internera alla generationer som är tillräckligt gamla för att missförstå skönheten i att vara naiv och låta världen styras av de som faktiskt ser kejsarens nya kläder.

Hade det blivit ett gigantiskt Flugornas herre av det hela? Hade hundratals år av hat och misstro automatiskt smittat och förstört?

Eller hade beslutsamma, små ingenjörer byggt en jättekanal och sen skapat enorma sandslott av Sahara? Hade de byggt trädkojor över hela Borneo och ivrigt försvarat snögubbarna på Antarktis mot rovdjur? Hade de förstått att eftersom det blir roligare teckningar med många färger är det roligare om alla färger håller ihop? Hade de till och med förstått att om man tar den jättestora läskflaskan och häller upp den så rättvist som möjligt – ja, då hade till och med de törstiga fått så mycket att dricka att alla efteråt kunnat rapa barnsligt och kikna av skratt, bara för att det är kul?

Kanske hade de helt enkelt tagit vara på allt bra vi vuxna vet utan att ärva all skit vi lärde oss när vi slutade vara naiva och blev kloka, analyserande, taktiska, bombande och raketskjutande stackare?

Gärna för mig. Eller, som Peter LeMarc uttryckte det:
Gode Gud, låt mig vara – en lycklig idiot.

Amen…

Simultanmatematik

I Olskroken är inte simultanschack the talk of the town. Här är det simultanmatematik som gäller. Varje torsdag kommer ett gäng råbarkade mattestudenter och kör bort knallarna från torget. Sen ställer de upp bord och stolar och bjuder in hugade kunskapsjägare att tävla mot – matematikprofessorn.

Jäpp, en livs levande matematikprofessor – komplett med fula brillor – bjuder på simultanmatematik. Han svarar på en fråga, går vidare till nästa bord och så vidare. Ett fantastiskt skådespel.

Han brukar få lite lätta frågor i början eftersom barn oftast är snabbare än vuxna att våga ta plats:

  • Vad är 1 + 1?
  • Om man dricker tre burkar cola, hur många liter har man druckit då?
  • Vad är tre äpplen plus fyra päron?

Sen kommer det in lite tuffingar som försöker sätta honom på plats:

  • Vad är roten ur 81 upphöjt med 10 genom pi?
  • 43 x 78?
  • 2x + 3y = 6194. Var är z?
  • Vad är E621 – E300. Är det äkta vara?

Och sen börjar vansinnet, när folk verkligen släpper loss:

  • Vad är den samhälleliga vinsten om folk slutar dricka alkohol taget i beaktande att det samtidigt medför mindre intag av skräpmat, vilket å andra sidan leder till arbetslöshet bland pizzabagare och minskad försäljning av pizzalådor, som också leder till arbetslöshet, fast i ärlighetens namn också sparar skog, något som är en icke försumbar miljövinst?
  • Om folk verkligen höll sina nyårslöften och faktiskt slutade röka, började träna, åt nyttigare och promenerade till jobbet istället för att åka buss – hur mycket skulle Sverige minska i vikt? Hur många centimeters bukfetma skulle vara omöjlig att mäta upp då den ej längre fanns? Och hur många fler skulle titta på gräsänder som Anjo gör?
  • Hur många trångsynta och opålästa upphovsrättsintrångsdebatter med skygglappar från bägge håll samt hur många totalt enögda debatter om situationen i Gaza ryms i en RSS-läsare innan en normalbegåvad användare – givet en standardavvikelse på +/- 10 i IQ – konstaterar att internet är en tummelplats för idioter?
  • Om man använder 130 gram kött till 100 gram skinka och dessutom tillsätter en rad tillsatser. Hur stor är bluffen då?

Jag blir lika imponerad varje gång han ställs inför det här bombardemanget – och lyckas svara redigt på allt. Den enda frågan han inte fixat är den här:

  • Exakt hur dålig idé var det att grunda gajs?

Då mulnar professorn och säger att det är matematikens gordiska knut. Det är en gåta så märklig – och med ett slutresultat så nära likstelhet det bara går – att ingen kan eller vill befatta sig med den.

Professorn tar över Olskrokstorget varje torsdag. Be there or be ignorant.