Etikett: gi

Skafferiet som misstrodde mig

Trots en tilltagande hunger på vägen hem var jag bestämd. Jag skulle inte falla till föga och låta en snabblagad hämtlösning föda mig idag.

Jag skulle laga nyttig mat.

När jag öppnade skafferiet började alla påsar och burkar på hyllorna unisont att vråla en gammal slagdänga som Moz brukade sjunga: You’re the one for me fatty.

”Jag tänkte hålla nere GI-nivån rätt rejält”, sa jag.

Innehållet i skåpet började skratta. Vetemjölspåsen skrattade så mycket att den exploderade och dränkte stora delar av sina vänner i ett fint, vitt lager.

”Jag menar allvar”, sa jag.

Skratten tystnade.

”Vem fan tror du att du är”, sa ett paket lasagneplattor. ”Nu skickar du ner mig med en fet sås och alldeles för mycket köttfärs, fixar fyra portioner och äter upp minst hälften i kväll.”

”Nej, ta mig”, sa ett paket cous-cous. ”Och skit i portionsangivelserna, de är anpassade för anorektiker. Maxa mig, du vet att du vill.”

Jag sträckte mig in och plockade ut ett paket mathavre.

”Ge fan i honom, han har aids”, sa ett paket jasminris. ”Ta mig istället. Tänk dig klibbigt ris och …”

”… friterade räkor, som har massor av underbart ströbröd”, pep ett litet paket med just ströbröd.

”Ta mig”, ropade vetemjölet. ”Nej, mig”, skrek ströbrödet. ”Gör scones av mig”, sa vetemjölet och knuffade undan ströbrödet.

”Lax på en färgglad grönsaksbädd blandat med mathavre och toppat med färska örter och nypressad citronjuice är kvällens meny”, sa jag.

”Gör det då, idiot. Du kommer snart tillbaka”, sa cous-cousen. ”Snart vill du nå en nivå där din vikt är lika med GI-värdet och då väntar vi här, hahaha.”

Mjölet och de andra föll in i skrattet när jag stängde skafferiet med dunkande hjärta. Jag tittade på mathavret och den lilla påsen darrade.

”Får jag stå på bänken framöver, jag är rädd för vad de gör med mig om jag återvänder”, sa påsen.

Jag nickade och lagade god mat som mamma hade applåderat. Inte ens vrålet om ”din stinkande femtekolonnare”, från de ostbågar jag kvällen innan hade förpassat till soppåsen störde.

… men, just nu är mitt skafferi overkligt tyst. Nästan lite för tyst.

 

AllerGI

Jag var tokförkyld när jag vaknade i går. Nu, Sveriges halva produktion av servetter senare, verkar snoret ha givit upp och siktat in sig på näsor med möjligheter till längre överlevnad.

Som en sista och utstuderad hämnd har de polerat min hals med grovt sandpapper och jag låter som Leif Smoke Rings Andersson, fast utan ett eget radioprogram.

Hur som helst, eftersom jag var piggare i dag, men sugen på att bli frisk snabbare än kvickt, tog jag min trehjuling och cyklade till farbror doktorn. Visst, jag shotade Echinagard i går, överdoserade Noskapin och Bafucin, men inget slår en doktors dom.

”Du är allergisk”, sa han.

”Vad då”, sa jag. ”Har jag ett posttraumatiskt pollensyndrom som visar sig först i september?”

”Nej, däremot är du allergisk mot allt som är fascistiskt GI-tänk.”

”Jag ville bara sumpa några pannor och dessutom är soppa gott”, sa jag och tänkte på den goda soppan med räkor och bananer vi åt i fredags kväll.

”Åt du soppa igår också?”

Hans fråga var retorisk och jag visste att jag inte kunde ljuga, för lögnen hade synts i mina trötta ögon. Jag nickade.

”Överdos. Du måste förstå att du är glutenmagnetisk och laktostolerant.”

”Vad ordinerar du, doc?”

”Pizza och sen ostbågar med mycket lättmjölk. Då blir du frisk på ett kick.”

”Får jag recept på det, jag tänkte på högkostnadsskyddet”, sa jag.

Han skakade på huvudet och menade att hans diagnoser fortfarande ifrågasattes på grund av en lobby där herr Paulun och den där otäcka Skipper ingick.

Jag reste mig för att gå. Han tittade på mig och gav mig ett visdomsord på vägen: Det är för många l i fullkorn.

Pandoras badrumsbox

Att städa badrummet är ett oerhört bra sätt att bekräfta att det är bättre att leva i idévärlden än i sinnevärlden. I min idévärld är badrummet skinande rent, i sinnevärlden avslöjar en titt bums att all dubbad skitreklam om att det blir skinande rent är falsarier med taskigt läppsynk.

När jag tog bort skyddet framför badkaret kom två dammiga och hostiga leprachauns fram. De svor på iriska – ibland på engelska – men även på iriska var deras budskap tydligt. Det handlade om mig, skitig, bastard, gris och en jävla käftsmäll om du inte häller upp två pint Guinness.

Jag bjöd dem på två Pripps blå, nästan lika blå som mina blåklockor nu är, och återgick till att skrubba rent i undervärlden. När jag gnuggade lite på kakelplattorna hördes ett skratt. Jag ryggade tillbaka, beväpnade mig med duschslangen, sprutade på den jif-behandlade ytan och såg konturerna av en ande.

– Wow, sa jag. Får jag tre önskningar?

– Du, sa han. Du befriade mig ur en flaska duschtvål, sen skrubbade du din post-spinning-kropp med mig, hårdsprutade in mig i väggen, så att jag fastnade i kaklet, och så fort jag har försökt ta mig loss har du kommit tillbaka och duschat fast mig igen. Dessutom sjöng du varje gång. Jag vet inte om du har några önskningar kvar.

– Aha, sa jag. Har du några favoritlåtar av de jag sjöng?

Han muttrade något om att göra en dubbel van Gogh och begärde bums politisk asyl hos grannens badrumsflaskor.

Nåväl, nu är det skinande rent i badrummet och frågan är om jag ska städa ugnen. Jag har hört att när man rengör den, släpper man loss pommes frites-sirener vars förföriska sång får en att klä av sig naken och anordna bokbål på alla GI-kokböcker i köket. Sen går man och handlar minst en dramaten med friterat (om nu inte bängen tittar förbi med handklovar och teleskopbatonger i färdigläge på grund av spionerande grannars telefonsamtal).

Nej, jag lägger ned det här nu. Nog städning för 2009. Come here, dammråttor. Det är ni och jag mot världen.

Feta slabbisar är friskare

Enligt färska rön ska tydligen sex öka cancerrisken, liksom GI, berättade min doktor. Jag var hos medicinmannen på den årliga charaden och det föranledde en fråga.

– Ursäkta, doktorn. Kan man få cancer i bilringarna?

– Nej, men för säkerhets skull kan du väl ta två såna här och ringa mig i morgon?

Sen sträckte han fram två påsar vickningschips.

Plötsligt föll allt på plats. Kvällen innan hade jag stått på Medborgarplatsen (life sucks) och funderat över varför RFSU istället för kondomer hade delat ut presentkort på McDonald’s-menyer. Nu förstod jag bättre texten på deras jackor: Kådisar skyddar inte mot cancer – ät mer ostbågar (och lukta gärna som en).

Allt det här var cancerbekämpning. Om män bara undviker GI minskar cancerrisken. Lysande. Kom sprit, kom snacks, kom pommes frites. Det i sin tur gör oss fetare och mindre benägna att locka kvinnor till herdestunder. Än mindre cancerrisk. Herregud, vilken ögonöppnare.

– Du, doktorn. Det här är Estrella. Går det lika bra med Olw?

Han skakade på huvudet.

– Placebo…

Bagarmobben i kvarteret där jag bor

Det är lite otäckt just nu. Några dagars frånvaro från vitt mjöl i maten är allt som behövs för att de ska dyka upp. Bagarmobben.

Så fort man går ut ur porten står en fransos i bagaruniform och fånstirrar på mig. Han slår en nygräddad baguette mot sin fria handflata och ler elakt.

– Dy kanske ska köpa lite vitt bryd, monsieur. Vore jy trist om nåt trist hände, n’est pas?

Stärkt av en frukost baserad på quinoa- och havregrynsgröt lyckas jag dock stå min mark och kan ta mig till jobbet. Här och där lutar sig bagare mot lyktstolpar, sitter på bänkar och cyklar förbi på Taticyklar. Alla är fransoser, alla hatar mig för att jag inte köper baguette tillräckligt ofta.

En av dem bryter en baguette på mitten.

– Det kan vara dy nästa gång, mon ami.

Jag får nog ringa om polisbeskydd trots allt. Det här känns otrevligt.