”Du ser inte så ung och fräsch ut, har du tänkt på att säkra pensionen”, sa en börsklippare till mig i morse.

Killens fråga borde gjort mig förargad, men jag är en rätt behaglig typ så jag behöll lugnet. Hans oklanderliga kostym var en bjärt kontrast mot alla klandervärda och värdelösa affärer han gjort för att sen slå ut med armarna och skylla på att marknaden var glad/sur/pessimistisk/hade pms och så vidare samtidigt som han håvade in bonusen. Naglarna var perfekta och han sken som en slags falsk Jesus. Men, det var ingen gloria runt honom, det var bara de putsade skorna, de blekta tänderna och den väl tunga klockan som glittrade ikapp.

En väl stajlad frisyr fullbordade bilden av ett folkhemspsyko, en gråsosse-Bateman helt enkelt. Uppfödd på bruna bönor och fläsk hade han utvecklats till att nu sprida köp- och säljråd och likt för många män pissade han väl ofta utanför utan att för den delen förstå att man kan sitta ned.

”Kan man knyta pensionen till din löneutveckling? Den verkar vara stadigt växande oavsett vad du gör?”

Han såg förnärmad ut och började istället prata om vikten att satsa på råvaror, säkra räntefonder, fast krydda med lite högriskaktier, fonder och valutaköp. När han sa ordet termin stannade han till och blev plötsligt den nioårige pojke han egentligen var, trots kostymen. ”Jag var kär i min fröken”, sa han. ”Hon fick äpplen av mig och lärde mig multiplikation.”

Sen vaknade han upp ur sin mänsklighet och blev en vinstmaximerings-zombie igen. ”Vad vill du ha?”

”Vad är bäst för mig?”

Ett ögonblick funderade han över min fråga, sen rotade han i fickan och tog upp ett mynt. Han singlade det och sa att aktier var bäst. ”Är du säker”, sa jag. Då skakade han på huvudet och singlade slanten igen. ”Råvaror”, sa han och tittade frågande på mig. Jag slog ut med armarna i en skärp-dig-gest. ”Bäst av tre?” Hans närmast vädjande fråga fick mig ett le lite storebroraktigt. ”Du får nog lägga ned mer jobb än så här.

”Jag kan göra en teknisk analys”, sa han och tog fram ett vikt papper med färger och nummer, en sån där snurra man gjorde i mellanstadiet. Efter att jag valt färg och nummer gavs ett tvärsäkert, fast högst osäkert, svar att det var överlägset bäst att satsa på räntefonder. Eventuellt. Kanske. Men, förmodligen bara i några sekunder till.

”Jag måste nog få betalt för min rådgivning nu”, sa han och sträckte fram en hand.

”Att betala för dina råd är som att ge dricks till en taxichaufför som jag fått guida från Centralen till Olskroken”, sa jag. ”Det är som om SMHI skulle begära courtage när de sagt att det ska bli sol och +27 grader och du står där på picknickängen och hör åskan skratta dig i ditt regndränkta ansikte.”

”Jag måste också leva”, sa han.

”Det finns trevligare sätt”, sa jag. ”Hela din bransch stinker. Jag älskar fri företagsamhet. Det är rätt att få tjäna stora pengar, men det ni sysslar med är spekulativ jävla skit. Allt det här hattandet fram och tillbaka är som att medvetet låta femtekolonnare lägga upp taktiken i ett krig. Ni vet ingenting och tar bra betalt oavsett om ni gör ett bra jobb eller spekulerar bort vartenda korvöre på en slags finansroulette där ni sätter allt på svart, fast företaget bara visar röda siffror.”

”Finansmarknaden är viktig”, sa han.

”Javisst, om den är sund. Det som pågår nu är ett accelererande vansinne. Jag vill ha så lite som möjligt att göra med er och alla sorgliga politiker som låter er hållas för att det viktigaste målet för dem är omval. Ni skiter i att ett klokt och eftertänksamt agerande hade varit att föredra i en tid när länder går i konkurs och folk svälter. Istället kör ni ett hysteriskt nollsummespel där det skyfflas algapengar och där ingen kan reglerna, men där alla vill vinna och där alla utom ni förlorar till slut. Ni skyller på robotar som löper amok och den där personen marknaden som ingen sett. Det är sorgligt och er vämjeliga girighet är endast matchad i omfattning av er vilsenhet.”

”Greed is good”, sa han och förvandlades till en geckoödla som verkligen inte gjorde sig i en för stor kostym.

Jag satte mig på huk och tittade honom i ögonen. ”Jag tänker investera allt jag har i mig själv.”

Ödlan väste att han inte såg någon tillväxtmöjlighet i mig. Jag strök den på huvudet och log. ”Måhända har mitt beslut att skippa ostbågar och pizza hämmat en viss form av tillväxt, men jag växer varje dag, mitt hjärta bultar och slår så att jag aldrig tappar bort något. Dess rytm är min rytm, dess eko studsar mot mitt mål, kommer åter och visar mig vägen. Jag kommer att starta ett företag en dag, kära ödla, och gissa vad jag kommer att göra när det går med vinst?”

Finansödlan skakade på huvudet, men kröp ändå ihop som om den väntade att slås av en rovfågel. ”Jag ska inte vältra mig i överflödet. Visst, jag vill förstås ha ett hus där jag dricker mitt kaffe  med flickan jag älskar, men överflödet tänker jag skänka bort. Hellre än ett glas vin för mycket i mig ska jag hälla upp vatten till de som törstar. Hellre än en snigel till på onödigt dyrt fat tänker jag se till att barn får mat så att de orkar springa. Hellre än en kostym som bara samlar damm i garderoben ska jag skänka filtar till de som fryser under natthimlen. Säg mig, ödla – är inte det den verkliga vinstmaximeringen? Att bli rikare genom att dela med sig?”

Den lilla ödlan svarade inte. Den hade förvandlats till sandsten och när jag petade på den upphörde den att finnas. Allt som återstod var en sandhög som blåstes iväg av en lagom inspirerad septembervind.

… och jag vände tvärt på klacken för att skriva ännu ett kapitel i min framtid.