Etikett: goa gubbar

Hata Göteborg. Älska Göteborg.

Jag älskar och hatar Göteborg. Det är inte rosenrött eller svartvitt. Det är komplicerat, fast enkelt. Häng med på en bergodalfärd i staden jag fortfarande växer upp i.

Älskade regn …

Det börjar alltid regna 400 meter för tidigt i Göteborg. Det attackerar från fler än fyra väderstreck och gärna från sidan. Störtregn, spöregn, duggregn, blomspruteregn, kallt, otäckt – men, på något sätt ändå vackert.

Dessutom är det en av mina motorer. Många av mina bästa ord har formulerats kalla, pinade och grå dagar. Det är som om världen jag målar trivs på den grå canvas Göteborg kan vara.

… rena oss från den förhatliga fiffelkulturen

Som jag önskar att regnet kunde skölja bort fifflet som fläckar gatorna. Att dess kompis, vinden, kunde skapa fler visselblåsare. Skandalerna är så många, så dystra och så små till sina summor, en litenhet endast under- eller överträffad av fifflarnas småaktighet.

Senast blev en klänning en lunch – och slutligen en VD:s fall. Han tillsatte en granskning som inte hittade något mer. De kollade visserligen inte om de personer han representerat med fanns (?) och om mötena hade ägt rum (??) eller att kvittonas belopp stämde med sammanställningen (???). De konstaterade att det var svepande och bristfälliga noteringar, men överlag verkade slutsatsen mest vara att de inlämnade kvittona faktiskt var kvitton. Självklart gladde detta politikerna som nu menade att de hade bra kontroll. Själv skakade jag på huvudet. Stenar måste vändas på. Här tittade man på dem och sa: ”det är en sten, tack för ordet”.

Innan dess var det trappnosar för miljoner, beställare som avslöjades sittande vid uppdragsgivares swimmingpooler på Rivieran, garage som byggts, vitvaror som gömts och så vidare. Allt var förstås helt i sin ordning, ingen hade något att dölja – så de hyrde PR-byråer för en halv miljon i syfte att kunna dölja allt.

Älskade kreativa Göteborg …

Påhitten ovan är fula, men den här staden sjuder också av kreativitet. Från syskonen på vårt moderbolag Forsman & Bodenfors till branschens brokiga smältdegel Hey It’s Enrico Pallazzo. Och bortom reklambranschen ser jag små butiker, spännande restauranger, klädmärken och idealism som är både lönsam och skapar riktig tillväxt – en vacker kontrast till vad som annars hade kunnat bli en likriktad stad där kläd- och kaffekedjorna styr.

… som jag hatar din kreativa bokföring

Tyvärr handlar det kreativa ofta om att lova guld och gröna skogar, men leverera kattguld och mentala kalhyggen. Är beloppen rimliga godkänns de av politiker som har bättre saker för sig än att detaljgranska kvitton. Ni ska förvalta våra pengar och då kanske ni ska kolla lite noggrannare. Fast, det sköter väl revisorerna? Menar ni samma revisorer som granskar skandaler uppkomna av egen bristande kontroll och rapporterar till de politiker som godkände allt i första läget?

Älskade, öppna och gröna Göteborg …

Ibland behöver jag verkligen andas och tack för att stadens stank aldrig når Slottsskogen, Botaniska trädgården, Trädgårdsföreningen och Skatås. Ni minns att mycket av det bästa jag skrivit fötts i regn, en stor del av det andra har mejslats fram omgiven av det gröna, det så vackra Göteborg.

… jag hatar verkligen dina stängda dörrar

Öppenheten där är en slående kontrast mot slutenheten i stadens korridorer. Besluten tas långt bortom demokratin. Varför avsatte ni mig inte, sa Göran Johansson som svar på den kritiken. Och han har rätt, men nästan ingen visste omfattningen av det som skedde. De som visste vågade, ville eller kunde inget säga, och tystnaden och kamaraderiet sprängde över blockgränserna. Tysta överenskommelser styr en stad som bländas av arrangemangen och sen står där med urinstanken när langosvagnarna åkt hem.

Älskade, slitna broar …

Jag älskar hamnen, broarna som förbinder fastlandet och Hisingen. Jag älskar den sorglustiga älven över vilken Angeredsbron tronar. Jag älskar till och med det slitna spårvagnsnätet och de finkänsliga italienska vagnarna som skriker så fort de måste ta en kurva. Jag har en slags hatkärlek till blodproppen som är kollektivtrafikens centrum – Brunnsparken. Det finns så många vägar att nå fram i Göteborg, kanske enkelriktade till förbannelse, men ändå.

… och en förhatlig segregation

Men ändå, igen. Trots vägarna är det så långt mellan allt. Folk skjuts och dör i stadsdelar många aldrig besökt. Angered klumpas samman istället för att ses som en sjudande mångfald. Hisingen är Hisingen, och stigmatiseras istället för att folk förstås dess skönhet. Ibland känns förorterna som slängda med katapult, långt ut, långt bort. Tiggarna på våra gator är bespottade och ses som misstrodda installationer. Bortglömda av så många, undertecknad är inte bättre.

Dessa älskade rader av småbarn …

Jag tänker ibland på det här, ännu mer sedan jag blev far. Att så mycket är fel och behöver ändras. Jag kan också ge mer, inspireras av de som knäböjer vid tiggaren eller lämnar en färsk baguette till den hemlösa damen i gathörnet. Det är ett hårt, svårt och ofta tröstlöst jobb, men när jag ser raderna av små dagisbarn som lyckligt går runt med sina fröknar/herrar vet jag att det är världens viktigaste. Svea och alla andra framtider som formas här förtjänar bättre.

… och det förhatliga statistikdribblandet

Därför blir jag än mer förbannad när jag tänker på dribblandet. Vi har inga dagisköer säger Bill. Jo, de är jättelånga säger Bull. Högern skyller på vänstern som skyller på högern.

Tänk om vi förstod att vi har två händer, att det vore fint om den ene visste vad den andre gjorde och att båda insåg detta: ska man lyfta tungt är det bäst att använda båda händerna.

Deras krig är lika meningslöst som första världskrigets skyttegravar. De mördar varandra, men spelar fotboll under julnatten. Fiendskapet är skapat, men bibehålls genom ett tjatter och tramsande som får kråkfåglarna på Heden att kännas som artiga varelser alltid redo att vänta på sin tur att tala.

Skolan, förlossningsvården, äldrevården, sjukvården … vanvården? Hur många kronor inte offras på altare av prestige som inte betyder något eller försvinner ut i den tomma luft där vallöftena gång på gång drar sina sista tunga suckar?

Jag älskar att vi är fyllda av trots …

Det här är skrivet i affekt, gissningsvis kan mycket av det skjutas ned och debatteras. Jag raljerar ibland, men det är också något av det jag älskar. Trotset som finns i den här staden. En vägran att lägga sig ned och dö. Ett jävlaranamma som får oss att ge fan i att regnet piskar oss, vi piskar det tillbaka.

… och kan inte med pressen

Inte ens den senaste löpsedeln från slasktidningen GT kan stoppa det. De tog en otroligt viktig fråga (trängselskatter) och förvandlade den till ett ovärdigt gyckelspel. De vaskade champagne när deras sida vann, valde subjektivitet framför ärlig journalistik och låtsades vara den lille mannens vän när de endast längtade efter fler sålda lösnummer. Politikerna ställde sig på rad för att delta, även om man tydligen tyckte att Backaborna (som drabbades hårdast) inte var värdiga att lyssna på.

En folkomröstning blir det om något som redan införts och kanske inte kan omprövas lokalt och sedan gick tidningen raskt vidare och anordnade fotbollresor, after work-event, förfasade sig över att män inte får gå på Ladies Night, listade de som tjänar mest och startade några facebookgrupper som man raskt glömde. Det är vår enda kvällstidning, ett slöseri med pappersmassa och en värdig väktare av Goa Gubbar-träsket.

Morgontidningen GP är inte alltid helt vaken. Visserligen är Uppdrag Granskning från staden och har börjat vända på stenarna, men drunknar i sin egen agenda. Sen tar systerprogrammet Debatt död på det allvarliga genom att låta frågan om Muteborg förvandlas till en total smörja där politiker, fackpampar, journalister, varumärkesexperter och den vanlige göteborgaren talar i mun på varandra.

Jag älskar humorn och tykenheten …

Kanske är det så att humorn och tykenheten är botemedlen mot det onda. Inte Lasse Kronér- och Ingvar Oldsberg-humorn, utan den bistra och sturska humor du möter på fotbollsläktare eller över några glas öl långt bort från Gustaf Adolfs torg. Den stoppar inte kulor, dagisköer, fiffel, dagisköer och ökningen av hemlösa, men den ger energi att orka en dag till.

… och får krupp av alla goa gubbar

Men, vad är det för fel på goa gubbar, änna? Jo, vi lever inte i en värld där Jubel i busken är vardag. Det finns värre sociala problem än att Albert å Herbert har det knapert. Samtidigt döljer den här staden sig bakom ett enda stort leende. Vi äter räkor, drar en vits, svänger på oss vegamössan och går armkrok. Den här okritiska och gulnade bilden gör att vi, trots mångas trots, inte sparkar ut det ruttna.

Alla är goa gubbar och goa gubbar fifflar inte, och om du säger motsatsen, då är du inte en go gubbe och får fan inte vara med.

Men, de nya styrande politikerna är ju tjejer? Ja, men de är lika goa kålsupargubbar de.

Älskade, jävla stad

Jag är trött nu, har skrivit för långt, för mycket i affekt. Jag antar att det är kärlek. Kärlek till mitt älskade, jävla Göteborg. Här föddes jag. Här vill jag dö om många år. Kanske är Heden bebyggt då, utan att dagens skit har cementerats in i grundplattorna på nya korthus.

Hata Göteborg. Älska, älska, älska Göteborg.

Korruptionsledningen i Göteborg exploderade idag

Knappt elva månader innan jul är den numera allsmäktiga julgranspolitbyrån i Göteborg i full gång. De fick blodad tand i fjol när de för en spottstyver – 150 000 kronor – flyttade stadens julgran så att ett radioprogram skulle synas bättre.

Jag blev varse detta när jag sprang på en nöjd projektledare som förklarade att de hittills spenderat 72 miljoner spänn på att provborra på 900 ställen i centrala stan. Allt för att vara säkra på att absolut inte störa några viktiga arrangemang.

”Det vore förödande om en julgran skymde exempelvis veteran-EM i couronne”, förklarade han. När jag frågade om han var dum i huvudet, tog han fram sin karta och visade på ytterligare 1200 ställen som skulle provborras inom kort. Det skulle bara kosta 365 mille var svaret på min upprepade fråga om hans mentala status.

”Det kommer att anläggas åtta konstgjorda öar i Hamnkanalen, utifall att vi får någon form av cykellopp till staden”, sa han därefter.

”Cykellopp? I december?”

Han slog ut med armarna och förklarade att arrangemangsdivisionen inom Göteborg&CompMANI alltid var redo för allt.

Vi avbröts av en fruktansvärd smäll och en rökpelare sköt i höjden en bit västerut.

”Sweet, där sprängde vi Schillerska gymnasiet. Det blir perfekt för julgranen och ett stort torg runt om den dessutom. Lysande. Snart spränger vi Storan också. Blir en grym reservplats för en julgran mittemot isbanan i Bältesspännarparken.”

”Men, eleverna på Schillerska? Och Pusterviksteatern som just flyttat in på Storan.”

”Vi kan nog kirra några byschor från Renova tror jag. De är skyldiga oss en gentjänst sedan Friidrotts-VM 1995. Vi ordnar det inom kort. Sen kan vi nog låna ett cirkustält från bröderna Bronett.”

Under en kaotisk promenad mot city mötte vi uppgivna pendlare som gick till fots. Julgranspolitbyrån hade sprängt en spårvagnskurva vid Polhemsplatsen.

”Skulle granen hamna här kommer i alla fall GP att plåta den. Vi uppskattar PR-värdet av en sådan bild till 14 miljarder och en ökad turistström till Julstaden med någonstans i stil med 2,1 miljoner besökare. Fina intäkter.”

”GP är en lokalblaska!”

Han pekade mot den stora neonskylten. ”600 miljoner läsare per dag, Anjo.”

”Det står 600 000, din vettvilling.”

”Petitesser”, tyckte han och tittade mot det nya hotellet på Drottningtorget och framförallt de nyss uppsatta konstverken utanför. ”Mais oui”, sa han och slog ett nummer på sin mobil. ”Mmm … Drottningtorget. Jäpp. Va? Skit i det! I den här staden är det vi som bestämmer. Norsk hotellmiljonär? Han kan dra åt Holmenkollen. Det är jul snart. Spräng skiten.”

På Gustaf Adolfs torg, lustigt nog det enda stället i city där jag inte kunde se några färsksprängda hål, stod ett gäng sprängare.

”Vad väntar ni på?” Projektledaren såg upprörd ut. Sprängarna skruvade på sig. ”Jo, vi hörde alltså att vi kanske inte skulle spränga just här, för att …”

”SPRÄNG! Vi måste ha flera möjliga placeringar av vår julgran. Det här är Julstaden, kretiner.”

”Vi varnade dig”, sa en sprängarna. Några sekunder sprängde de sönder den centrala korruptionsledningen under Gustaf Adolfs torg. Den ena kommunala skandalen efter den andra vällde upp i en trögflytande, illaluktande och oerhört solkig sörja.

Alla visselblåsare i kommunen tvångshämtades av stormtrupper och ställdes upp på rad för att blåsa bort stanken från stadens maktcentrum, men det var för sent. Den kröp in överallt, fick fäste i stadshuset, spårvagnarna, paradgatans sorgliga fasader och alla hittills osynade nämnder och utredarkvartar i området runt Kronhuset. Göteborgare, som ändå är fenomenalt luttrade, såg äcklat på, vände sig bort och flydde mot Partille och Mölndal, många hanns dock i kapp av floden och drunknade nästan.

Plötsligt fick Gustaf II Adolf-statyn liv. Han rynkade på näsan, skannade av sörjan, skakade på huvudet. ”Jag sa, där ska staden ligga, inte lägg mutan där borta. Här ska rensas.”

Han hoppade ned från sin sockel och drog sitt svärd. ”Vem är ansvarig?”

”Jag är projektledare för julgranarna i staden”, sa projektledaren och vips högg den gamle kungen huvudet av honom. Två nya växte ut och skrek om julgranar. GIIA var inte den som avskräcktes, utan högg julgransmedusan i två delar. Ur magen hoppade mängder av små gubbar och ropade ’evenemang, evenemang, evenemang’ och ’vi är goa gubbar allihopa’.

”Lützen all over again”, sa kungen, klättrade upp på sockeln, suckade och återgick till statyform.

Förtvivlad såg jag hur de små projektledarna växte till sig och genast började rita kryss på hus, bilar och broar runt Brunnsparken. ”Spräng allt, vi måste kunna ställa våra julgranar någonstans. Spräng staden.”

De stadsbor som inte hade lyckats fly stod upp till knäna i korruptionsfloden. Så sjönk temperaturen och floden frös till. Med stor möda tog sig folk fram, sjönk ned med varje steg. Förtvivlat spanades det efter räddningsfartyg i form av italienska spårvagnar, som förstås redan räddat sig själva till dyra reparationer.

De politiker och tjänstemän som sagt sig vilja vända på varje sten för att avslöja korruptionen kom åkande i en Paddan. Kvickt dumpade de stenarna i floden, såg dem sjunka och åkte sedan skrattande till en dyr restaurang samtidigt som de gungade armkrok med uppdragsgivare med pixlade ansikten och sjöng ’knô daj in, fast dörra e trång’.

Jag kände korruptionsfloden stiga, hur den nådde låren och började nosa på de ädla delarna.

”Fort, mot de outhyrda studentlägenheterna vid Kronhuset som använts för privata partyn av den numera avskedade VD:n”, skrek en Göteborgare. Hela staden försökte följa honom, men vi för många – nästan en halv miljon invånare.

Vi var förlorade. Och korruptionsfloden bara fortsatte att stiga … och stiga … och stiga …

 

Göteborgsk matematik

Jag skrev häromsistens en text om Göteborg om tio år. Fråga mig inte varför, men idag kände jag mig tvungen att följa upp med en matematiklektion i den högre skolan.

Rätta svar skickas till Göteborgs politiska ledning. De behöver dem sannerligen.

Fråga 1: 
Vid vissa kontroller av bussar i Göteborgs kollektivtrafik har 9/10 befunnits vara felaktiga. Samtidigt anser de flesta resenärer att var och varannan buss är försenad. Vilken är sannolikheten att du kliver på en buss i Göteborg som är både felfri och kommer fram i tid?

Fråga 2: 
En trappnos kostar ungefär 95 kr/meter. Om du ska byta ut alla trappnosar i ett standardstort bostadskvarter i Majorna, hur många tegellass kan du då ”skänka lite diskret vid sidan av” till den ansvarige beställaren för att motivera en total projektkostnad på 8,5 miljoner kronor?

Fråga 3: 
Hur många nollor kan en luftfaktura innehålla?

Fråga 4: 
Vi har en ekvation där en ledande och färgstark politikers ja till Göteborgshjulet betecknas med x. Den samlade folkviljans (450000 invånare) nej, anges med y. Om ekvationen ser ut så här: x – y = x, exakt hur oväsentligt är då y i Göteborg?

Fråga 5: 
Förklara, matematiskt oantastligt, hur inköp av tjänster inom banteknik kan ha en perfekt positiv korrelation med ett privat villabygge på Orust där det inte ens finns spårbunden kollektivtrafik?

Fråga 6: 
Förklara den matematiska paradoxen att det kan behövas 200 mantimmar för ett välkänt göteborgskt byggföretag att riva en rutten kiosk (som man inte ens river för att sedan fakturera ett ockerpris för det icke utförda jobbet) när det bara krävs 55 minuters teve med Janne Josefsson för att avslöja att hela staden är genomrutten?

Fråga 7: 
Fyra månader efter att kommunstyrelsen deklarerade att det nu skulle vändas på varenda sten och att krafttag var på gång så fortsätter korruption och avslöjanden att grassera hejvilt i Göteborg. Exakt hur mycket väger ett slag i luften?

Fråga 8: 
Det råder stor brist på bostäder i Göteborg. För att råda bot på det har politikerna bestämt sig för att bygga bort problemen. Kan det matematiskt bevisas att man även bygger bort problemen med gnisslande italienska spårvagnar genom att köpa ännu fler av dem?

Fråga 9: 
Psykiska problem som uppstått på grund av samvetskval kring en utbredd vänskapskorruption samt förslitningsskador som uppkommit tack vare ett ivrigt ryggdunkande och navelskådande riskerar att kosta Göteborgs skattebetalare miljardbelopp. Hur många goa gubbar krävs det således för att skruva fast den skruv som är för jävla lös?

Fråga 10: 
Hur många Stenafärjor skulle kunna fyllas med glada människor som just fått kontrakt på en lägenhet om Stenafärjorna lämnade sin centrala parkeringsplats och gjorde plats för en levande innerstad med bland annat bostadsbebyggelse?

Paddan som flydde till Göteborg år 2021

I morse såg jag något märkligt. En av paddanbåtarna lämnade en ostädad hamnkanal och visade sig verkligen vara ett amfibiedjur.

”Åh, herrejävlar”, skrek skepparen. ”Nu bär det av!”

”Vart”, ropade jag. Han skakade på huvudet. ”Inte vart, utan när. Den är på väg att bli en tidsmaskin.”

”O’boy”, skrek jag. ”Till vilken tidsålder är den på väg?”

”Göteborg 2021. Vi ska dra till året när den här staden blir 400 år.”

Jag hoppade förstås ned i båten och for i nästa ögonblick genom tid och rum till en stad som verkade så oerhört välbekant, men ändå så otroligt annorlunda.

En mängd hus i staden hade förvandlats till öppna-hus-museer. På fasaderna satt skyltar som förklarade att dessa hus byggts om undermåligt, vilket avslöjats under den stora korruptionen 2011-2012, och nu, när de inte var säkra att bo i, förvandlats till tysta moment över en skamlig tid som vi aldrig vill uppleva igen. De som en gång hade bott där hade fått nya bostäder i bra lägen tack vare en allmännytta som nu gjorde skäl för sitt namn.

Spårvagnarna tycktes hålla tiden, vilket kanske berodde på att avdelningen för banteknik ej längre behövde betala kustnära villor. Dessutom hade staden, istället för att snacka och rita i all evinnerlighet, byggt om centralen och även skapat underjordiska pendeltågsstationer, vilket möjliggjorde för folk att resa till Göteborg utan att varje gång knuffas in i en flaskhals.

Det var visst evenemang på gång i staden. En ny evenemangschef hade tillträtt och drog in massa kul saker till staden. Hans paroll, vilken hade fått stadens ledande politruker att sparka honom (han återanställdes tack vare en folkstorm i slutet av 2018), var:

Göteborg kommer aldrig att bli lika stort som Stockholm, så sluta med snoppmätningen. Du får inte en större snopp om du onanerar mer, men det är inte bara storleken som räknas, det är hur du använder den!

Han hade satt upp vissa kriterier för saker och tyckte att det var bättre att hylla stadens verkliga särart – det tykna, uppkäftiga och kreativa – istället för att dölja alla ambitioner bakom berg av plastmuggar fyllda av öl. Han släppte fram stadens själ istället för att doftmarkera bort alla goda idéer med langos och festivalpinkares urin.

Heden hade bebyggts. Fortfarande kunde Gothia Cup, Partille Cup, korpen och cirkusar få plats, men det var inte ett stort öde fält längre. Hus med glada boende ramade in den lummiga parken och längs Södra vägen gled spårvagarna fram – ja, någon hade tydligt tänkt till och ersatt de italienska gnisselvagnarna med kärror som kunde svänga utan att spräcka trumhinnor.

På Avenyn var det liv och rörelse. Serveringarna hade produktutvecklats mer sedan 2011 än de gjort fram till dess. Borta var likriktningen och den parodi på paradgata som Avenyn var när jag sist såg den. Det var restauranger, kaféer, serveringar, sjungande servitörer, gatumusikanter och annat. Svarttaxiförarna var ett minne blott, däremot fick taxibilar åka här även kvällstid, vilket gjorde att folk slapp gå till mörka hörn där inga vittnen fanns för att hitta en säker bil att åka hem i.

Det slog mig där, och även på andra ställen, att livemusik strömmade ut från krogar. Uppenbarligen hade åtskilliga centralt boende bostadsrättsinnehavare förstått att det är roligare att leva i ett livligt centrum och försakat tanken på att tystnad var bra för deras egen avkastning. Istället för att jaga en boendekarriär valde de att leva i centrum och njöt tydligt mer än tidigare.

Backa, Angered, Biskopsgården, Länsmansgården, Frölunda, Bergsjön, Hammarkullen, Hjällbo och andra ställen låg äntligen närmare staden än ställen på andra sidan jorden. Folk förstod och gladdes över att det inte bara gick att åka till Saltholmen på två kuponger, utan också till myllrande och spännande stadsdelar i alla fyra väderstreck.

Längs Södra Älvstranden, på Sten A Olssons allé, gick flyttbilarna i skytteltrafik. Istället för färjor som såg ut som stora lådor ramade nu bostadshus in älven på bägge sidor. Och de som ville lämna staden till förmån för Danmark åkte gärna ut till ytterhamnarna för att kliva ombord.

På en av de nya broarna över älven cyklade och gick folk fram och tillbaka. På andra sidan den ersatta Göta Älvbron hade Suckarnas kaj, blivit de hänförda suckarnas kvarter. Ringön var inte längre ett mysko hål, utan en vibrerande del av staden där småskaliga industrier och hantverk samsades. Det var visst så att det inte bara var närproducerad mat som gällde längre, även närproducerad kvalitet och uppfinningsrikedom var på modet.

Och fortsatte man mot Agnesberg gjordes inga försök att skrämma bort resenärer genom att låta vägen in i staden kantas av bråte, skrot och katastroffula Gasklockor (som inte ens användes till något).

Way out West gick in på år 15 och de fyra dagarna i Slottsskogen var Woodstocklegendariska, minus droger. Man hade till och med uppgraderat ölen från sunkig Norrlands till god dryck från ett av stadens tjogtals mikrobryggerier.

Jag slog mig ned på Gustaf Adolfs torg en stund senare, förbluffad och lite lycklig. Hamnkanalen utmed Östra Hamngatan mot hamnen, där inget hjul längre stod, var uppgrävd. När det skedde 2015 upptäcktes en underjordisk flod av korrupta genvägar under de politiska kvarteren. Dessa fylldes igen och doldes för evigt av ett glittrande blått vatten som gav tillbaka Göteborg lite av den själ som förlorades under många år.

Paddan som hade fört mig hit gled fram och skepparen var ombord, till synes hemmastadd även tio år senare. Båten var full av turister och guiden berättade på engelska. ”Stockholm is the capital of Sweden and says that we are its number two. That’s alright, we prefer to be the shit!”

Jag log. Staden var äntligen fantastisk och verkade styras av goda människor och en hälsosam anda istället för goa gubbars förgiftade göteborgsanda. Däremot var ordvitsarna fortfarande usla. Det kändes på något märkligt sätt lite tryggt.

Birromaten

Jag skulle plocka ut pengar ur bankomaten på Redbergsvägen tidigare idag. Vill du ha kontoutdrag, stod det som vanligt på displayen – men, nu har de, förutom ja och nej, lagt in textraden tänk på miljön.

Jag tryckte givetvis nej. Dels av miljöskäl, dels för att det är två dagar till lön. Sen väntade jag, väntade och väntade. Till slut dök en ny text upp på skärmen: Av miljöskäl lämnar vi inte ut dina sedlar. De återvinns istället.

”Vad fan”, sa jag.

”Du skulle bara bränna pengarna på rännstensspyendeframkallande fyllor i detta klamydiavirus till stads herpesinfekterade nattliv”, sa bankomaten.

”Vad fan”, sa jag.

”I det här bottenlösa hatträsket till stad vilar något stinkande i kloakerna och att ge dig 300 spänn är som att ge dig en ruttnande penis som du kan slänga till det glupska och aidssmittade goa-gubbar-monster som flyter ovanpå skiten i tunnlarna under de här, av ondska och hopplöshet, söndertrampade trottoarerna.

Jag knackade på bankomaten. ”Nämen, vad fan, är det du därinne, Marcus Birro?”

”Öh, nej. Jag är en vanlig bankomat”, sa bankomaten.

”Det är visst du, Birro. Jag trodde att du bodde i Peking och hatade Göteborg på heltid och måhända en smula hycklande, eftersom du ibland hyllar staden.”

”Det finns inget vackert i den här staden längre. Åttans spårvagn är en apokalyptisk sick-sackfärd mellan våldtagna, mördade, sodomiserade och skändade oskulder. Allt vackert som fanns här 1990 är kvävt under ett täcke av avklippta fingernaglar, alla mörka av blodet de klöst från den här stadens själ. Då var Göteborg ett vitt och frodigt kvinnobröst som vi kunde suga liv ifrån. Då var den här staden ett fuktigt kvinnosköte som bad oss att tränga in med godhetens och poesins lansar. Varje stöt var ett arv från Strindberg och Proust. Idag är den här staden en slak snopp som förgäves försöker få till ett stånd genom att onanera samtidigt som man skriker Doobidoo.”

”Det är visst du, Birro. Och det där med en förlorad själ. Ja, visst var det fint för 20 år sedan när bögar knackades och mördades i parker, åh detta ljuva 90-tal när nynazister och AFA stod på varsin sida kanalen med 300 kravallsnutar mellan sig, den oskuldsfulla tiden när VAM delade ut pamfletter på fotbollsläktarna. Rena Bullerbyn. Ge mig mina slantar.”

”Aldrig, du har kondylom i hjärtat.”

”Eh, jag ska köpa din nya, briljanta bok. Du är verkligen som Joe Strummer.”

Bankomaten tystnade och spottade sen ut 300 spänn.

”Sucker”, sa jag. ”Jag har årskort på Blåvitt och ska gå till Paddington. Din bok skulle jag inte ens köpa om jag var magsjuk, utan toapapper och fast på en avlägsen ö där det enda i pappersväg kiosken sålde var din bok.”

”Denna vidriga stad”, vrålade bankomaten och bröt sig loss från väggen. Birros taniga ben stack fram under bankomatinsatsen. ”Jag drar till Norrköping igen, här kan ingen poet verka. Jag är för mäktig för att leva bland goa gubbar.”

Han satte full fart nedför backen och blev omedelbart påkörd och totalkvaddad av en spårvagn. Ironiskt nog den som var döpt till Ingvar Oldsberg.

Alla dessa röster i mitt huvud

Jag är sällan bekväm när jag möter en mobb vid hemkomst mitt i natten och när jag anlände till Olskroken tidigt i morse stod en oroväckande stor folkmassa och väntade på mig.

”Minns du mig”, sa deras top boy.

Jag skakade på huvudet.

”1991. ICA-kortets talsvar?”

Jag slog ut med händerna. ”Ledsen, jag fattar inte.”

”Jag var den nyanställde rösten som du avbröt hela tiden och tryckte på snabbvalen för att komma vidare.”

”Oj”, sa jag. ”Jag fattade aldrig att det fanns en person bakom det där.”

”Vet du vad som händer när man trycker på ett snabbval mitt i en mening?” En ilsken tjej hade lösgjort sig ur mobben. ”Nej, och vem är du”, svarade jag.

”Comviq, du avbröt mig 1997-1999. Ofta. Och varje gång sånt händer får vi en elstöt för att vi snackar för långsamt. Sen ska vi bums glömma den och läsa nästa instruktion, hela tiden livrädda för att du ska avbryta igen.”

Mobben närmade sig hotfullt. Alla mumlade var de kom ifrån. Handelsbanken, Europolitan, Telenor, Swedbank, Telia, Taxi Göteborg och SJ. Särskilt kvinnan från SJ verkade ytterst vildsint.

”1#”, skrek jag. De stannade i ett ögonblick och det var allt jag behövde för att lufsa förbi dem, trycka in portkoden och rusa in i huset. Jag tog trappan i ett steg och tryckte på hissen. Inget hände. Hissen som var nyinstallerad i fredags var redan ur funktion. Samtidgt hörde jag hur portkoden slogs in och hur mobben störtade in.

”Helvete…” Jag flydde mot fjärde våningen och kom undan …nästan. I höjd med sista avsatsen fick de tag i mig och slog ner mig.

”Som du har skrikit åt mig”, sa SJ-rösten. Den var fylld av hat och avslöjade en tandrad med en tandställning som såg ut som järnvägsräls. Karius och Baktus åkte Intercitytåg fram och tillbaka i överkäken och en försenad stank slog mot mig.

”Vad fan skulle jag göra? Jag ska bokstavera ett idiotiskt beställningsnummer och du hör konstant helt fel.”

”Men, du behöver inte svära, kalla mig fula saker och annat”, sa SJ-rösten. ”Hur tror du det känns? Dygnet runt jobbar jag och så hör jag detta. Jag är lomhörd och inte så bra på ord, men jag försöker.”

”Jag …” Men, mobbens ledare la en hand över min min. ”Nu ska du bara lyssna”, väste han. ”På oss alla. På alla alternativa knapptryckningar.”

Och så började de. Först Europolitan, som inte ens finns längre (snacka om att vara långsint), och sen alla andra i en lång och sjuk rad.

Till slut öppnade en granne sin dörr och kom ut. ”Vad fan pågår? Varför ligger du här?”

”Ser du inte mobben som håller ner mig?”

Min granne skakade på huvudet. Jag tittade mig omkring. Talsvaren fortsatte att prata, men det var uppenbart att endast jag såg dem. Grannen såg bara en något överförfriskad Anjo liggande i trappan.

”Är du sjuk eller”, sa grannen.

”9#”, sa jag och hittade någon form av universallösning som avslutade samtalet och fick grannen att gå in igen. Talsvarsrösterna fastnade och jag kunde rusa in och låsa dörren. Jag slängde kläderna i en hög på golvet, borstade gaddarna och kröp till sängs. Då hördes en röst från under sängen.

”Välkommen till staden Göteborg.”

Jag tände lampan och kollade in bland dammråttor och spikmattor. Där låg Göran Johansson.

”Tryck 1 om du är en ärlig leverantör, 2 om du är en kille som gillar att muta mellanchefer, 3 om du vill skvallra på en whistle blower, 4 om du är en go gubbe, 5 om du har en ny ordvits på lager, 6 om du är Sture Allén och vill ha löjligt mycket betalt för att döpa om något till sitt gamla namn, 7 om du gillar räkfrossa och öl i plastglas, 8 om du tycker att 6 november borde va Sveriges nationaldag eller 9 om du vill att jag sjunger en sång.

”Nio…”

”Knô daj in”, började Göran.

Jag grät mig till sömns.

Middag med en älskad skithög

Min älskade är så vacker när hon strålar. En sommarflicka som solen kysser. Okej, när hon har en dålig dag är hon ett envetet novemberregn, men jag älskar henne, hon är min. Jag skiter i att hennes ordvitsar suger, för hon har ett gott och nyfiket hjärta. Hon är ibland kall och oförlåtande, men samtidigt full av glädje. Hon är ett bångstyrigt barn, men också en sensuell kvinna i vars famn jag alltid somnar tryggt.

Jag älskar henne, jag älskar Göteborg. Men, på sistone har det gjort mer ont än på länge. Ikväll bjöd jag henne på middag för att tala ut. Hon var tvär från första stund, sur från en promenad i ett septemberregn.

”Jag är inte sämre än andra”, sa hon mellan tuggorna när vi åt förrätt. Hon tittade bort och jag såg hur taffligt hon sminkat sig. Under ett verkningslöst lager kräm var fasaden sprucken. Där fanns ett litet sår som var djupare än hon ville erkänna.

”Det spelar ingen roll hur andra är, även om jag håller med att du inte är den ende som gör fel. Vad är det för mening att peka på flisan i andras ögon, om du inte ser den dubbelfakturerade bjälken i ditt eget?”, sa jag.

Mina händer sökte hennes, höll fast när hon ville dra sig undan, och jag sökte hennes blick. Hon flackade, men lät mig till sist fånga henne.

”Det finns inga ursäkter. Jag har aldrig varit en go gubbe, det vet du. Men, jag har köpt att du är den typen. Jag har förstått att det ibland varit ett väl utbrett kamaraderi när du gjort saker, men du har alltid handlat utifrån det goda. Åtminstone har jag trott det.”

Hon vred loss händerna. ”Det är inte jag, egentligen. Det är ett branschproblem. Det är byggarna som gör så här.”

”Våga inte vara en sådan ynkrygg”, sa jag. ”Den jag älskar står rakryggad och erkänner sina fel. Att peka finger är den feges utväg.”

Göteborg reste sig och gick ut på balkongen. Jag bar ut förrättstallrikarna och kom tillbaka med varmrätten – en jävla soppa. Hon återvände trotsigt till bordet. ”Det är branschkutym i den branschen att mygla, det vet alla”, sa Göteborg och försökte att sluka soppan utan att den spillde på henne, men det bildades snabbt en stor, ful fläck på klänningen precis ovanför hennes hjärta.

”Om du visste, varför anställde du inte någon som kunde stå emot det? Varför kontrollerades inte fakturor och annat? Hur kunde det här fortgå i flera år? Om du visste, varför satte du inte stopp? Du visste, men höll käften, eller hur? Sen briserade allt och då är det alla andra som är dumma. Ynkligt. Jag kan inte tro på din ärlighet längre.”

Hon tittade ned i bordet, tårarna trängde fram. Det skar i mig att se henne så sorgsen. Jag fattade hennes händer igen. Hon protesterade inte den här gången. Hennes blick, glansig av tårar, mötte min.

”När du förändrade fyllekalaset till Kulturkalaset log jag. När du lät en vettig rockfestival bli granne med pingvinerna gjorde du mig stolt. Jag älskar dig trots att du är kass på infrastruktur och att du inte, trots din låt-hjärtat-va-med-attityd, kan få stopp på utanförskapet i våra förorter. Oavsett hur många bilar som brinner slocknar inte min kärlek. Jag älskar dig för att du försöker vara bra, för dina kullerstensgator likväl som dina talande papperskorgar. Men, det här? Säg att det inte är så här du är.”

Hon snyftade och skakade på huvudet. Mina ord nådde fram.

”Peka aldrig finger igen. Det finns slödder som skor sig på våra pengar, men utan din hjälp skulle de inte lyckats. Lova mig att du hittar alla cancertecken innan de sprider sig. Jag älskar dig gränslöst, men gör aldrig så här igen.”

”Jag lovar”, sa Göteborg. ”Kan man få lite dessert? Jag behöver en sockerchock.” Och, som den naive och förälskade romantiker jag är, nickade jag och hämtade två passionspannacotta ur kylen.

”Du är en go gubbe”, sa Göteborg.

”Don’t push it, då får du inte sova över utan får ta dig hem med hjälp av en kollektivtrafik som har världens sämsta taxesystem”, sa jag.

Göteborg hade inget käckt svar. Jag tror att hon någonstans skämdes. Det vore fanimej på tiden i så fall.