Etikett: Göteborg

Snöblandat regn

23 mars. Snöblandat regn.

Ser knappt dottern genom fönstret till förskolan. På vägen utanför ligger en död hare. En enorm trut pickar i sig från dess kranium. Jag kan skrämma iväg fågeln, men bara så långt. Och jag har ingen spade, ingen bibel, inga vackra ord, ingenting som kan ge haren ett sista avsked och ha det fint i harhimlen.

Det är 23 mars. Snöblandat regn. Det är en dag när Göteborg är som en skilsmässoplatta.

Vemodet finns på gångvägarna som ännu inte befriats från gruset. Melankolin fyller de ständigt försenade spårvagnarna. Längtan bort syns till och med i bilarnas strålkastare.

Jag älskar den här staden sådana här dagar. Konstigt nog. Kanske är det poeten i mig. Han som undrade vad som hände när jag blev lycklig familjefar. Sådana här dagar kan hans palett få verka fritt.

Jag är så mycket Göteborg jämfört med Stockholm, men jag är så mycket mer Tomas Andersson Wij än Håkan Hellström. Den stillsamma rösten som pratar om Fruängen, gröna vagnar och annat hade sett Göteborg som jag om han var född här. Håkan är Göteborg säger så många, men hans svårmod är ändå klätt i sjömanskostym och sprittande goa gubbar-glädje. Inget fel i det, men det är inte jag.

Göteborg. Jag har sagt det förr. Den här staden är som en ståplatsläktare utan tak i november. Oavsett vilken månad det är.

Här är segregationen enorm. Både när vi snackar stadsdelar och vad folk tycker om trängselskatt. Politikerna föraktas. Folk tittar ned i gatan. Tiggarna och kråkorna delar utrymmet på Heden. Köer i trafiken. Köer i barnomsorgen. Klyftor. En delad stad på så många sätt. Förort mot förort. GT mot vettet. Ja mot Nej. Stora frågor drunknar i små människors käbblande. KF är en polsk riksdag i staden Ankeborgs stökigare delar för ofta.

Ändå älskar jag Göteborg. Tror på staden. Tror att den reser sig från förra veckans mord. Tror att de försenade spårvagnarna ändå knyter ihop på något sätt och att det finns fler beröringspunkter än klickkåta journalister vill få det till när de braskar på. Tror att vi överlever Västlänkens vara eller icke-vara.

Och vem vet. Kanske lyser solen i morgon. Jag älskar Göteborg sådana dagar också.

23 mars. Snöblandat regn. Det övergår i det vanliga regnet innan jag skriver klart det här. Det där regnet vi knappt noterar för att det så ofta finns här.

Vägarbeten. Knutar. Trafikinfarkter. Två dagar till lön. Snöblandat regn. Skilsmässodrömmar och förnyad förälskelse i varenda steg jag tar.

Tiggarna som inte försvann

Förr styrde kråkfåglarna ensamma på den bortglömda Hedens öde grus. De satt där, luggslitna, grå och lätt sorgsna. Deras tjatter fyllde träden när de kröp ihop i stora, mörka sjok. Ibland flydde de i märkliga formationer, fast de återvände alltid till det ointressanta gruset. Som om de gav upp, inte kunde flyga bort eller hem.

Idag är det här även tiggarnas utgångspunkt. De värmer sig i väntsalen vid den dystra busshållplatsen. Eller så sover de i lappade bilar. Deras tvätt hänger från träden ibland. Emellanåt ligger där små drivor med skräp. Ibland känns de lika uppgivna som kråkorna och kajorna.

Och jag tror tyvärr att folk i allmänhet känner mer värme för fåglarna.

Själv vet jag inte vad jag ska göra, tycka och känna längre. Är en krona en del av lösningen? Är varje mynt ett sänke som drar ned tiggarna ännu längre? Jag vet vad hjärtat säger, men diskussionen rasar inom mig ändå.

En gång såg jag en tiggare utanför min ICA-butik. Dagen efter var hon mindre, dagen efter det ännu mindre och till slut var hon så liten att hon var osynlig. Men, hon var inte försvunnen. Ingen av dem försvinner. Fast, visst syns de både mer och mycket mindre för varje dag som går?

Några av dem sjunger vackert. Andra håller upp dörren till McDonald’s med ena handen och skakar muggen med den andra. Några sitter bara där i gathörnen. Andra följer dig längs gatan och tjatar för mycket. Några vaktar utanför sin butik. Andra slåss med Faktums försäljare om att minska sin utsatthet med en bättre försäljningsyta. Några har sina barn med sig. Andra är ännu barn. Några har skrivna lappar som beskriver nöden. Andra berättar sin sorg så fort de öppnar ögonen.

Jag har ingen bra lösning på problemet och utsattheten.

Är de organiserade? Ja, säkerligen. Är det en maffiarörelse? Jag har ingen aning, men det kan inte vara den mest lukrativa grenen i så fall.

Det gör ont i mig när jag ser dem. Och ändå kan jag inte bortse från vågskålen inom mig. Jag vill hjälpa, men jag vill inte bli påhoppad och forcerad i mitt hjälpande. Tiggarna förtjänar en bättre tillvaro, men jag vill inte gå över ett skräpigt Heden där felparkerade och lappade bilar står på ständig tomgång.

Kanske är det mitt dåliga samvete och vetskapen om hur vriden världen är som gör att jag inte kan titta upp när jag går in i affären. Jag har ingen lösning. Ibland lämnar jag några kronor när jag har dem, men det känns inte lättare inom mig efteråt.

Vyssan lull, koka kittelen full, det kommer tusen vandringsmän på vägen …

Vaggvisan har fått ny text, men den somnar oss lika effektivt. Fast, borde vi inte vakna? Jag tror det, men lik förbannat somnar jag och sover oroligt ett tag till. Väl medveten om att jag någon gång måste vakna. Frågan är bara: hur ser dagen ut då?

Hata Göteborg. Älska Göteborg.

Jag älskar och hatar Göteborg. Det är inte rosenrött eller svartvitt. Det är komplicerat, fast enkelt. Häng med på en bergodalfärd i staden jag fortfarande växer upp i.

Älskade regn …

Det börjar alltid regna 400 meter för tidigt i Göteborg. Det attackerar från fler än fyra väderstreck och gärna från sidan. Störtregn, spöregn, duggregn, blomspruteregn, kallt, otäckt – men, på något sätt ändå vackert.

Dessutom är det en av mina motorer. Många av mina bästa ord har formulerats kalla, pinade och grå dagar. Det är som om världen jag målar trivs på den grå canvas Göteborg kan vara.

… rena oss från den förhatliga fiffelkulturen

Som jag önskar att regnet kunde skölja bort fifflet som fläckar gatorna. Att dess kompis, vinden, kunde skapa fler visselblåsare. Skandalerna är så många, så dystra och så små till sina summor, en litenhet endast under- eller överträffad av fifflarnas småaktighet.

Senast blev en klänning en lunch – och slutligen en VD:s fall. Han tillsatte en granskning som inte hittade något mer. De kollade visserligen inte om de personer han representerat med fanns (?) och om mötena hade ägt rum (??) eller att kvittonas belopp stämde med sammanställningen (???). De konstaterade att det var svepande och bristfälliga noteringar, men överlag verkade slutsatsen mest vara att de inlämnade kvittona faktiskt var kvitton. Självklart gladde detta politikerna som nu menade att de hade bra kontroll. Själv skakade jag på huvudet. Stenar måste vändas på. Här tittade man på dem och sa: ”det är en sten, tack för ordet”.

Innan dess var det trappnosar för miljoner, beställare som avslöjades sittande vid uppdragsgivares swimmingpooler på Rivieran, garage som byggts, vitvaror som gömts och så vidare. Allt var förstås helt i sin ordning, ingen hade något att dölja – så de hyrde PR-byråer för en halv miljon i syfte att kunna dölja allt.

Älskade kreativa Göteborg …

Påhitten ovan är fula, men den här staden sjuder också av kreativitet. Från syskonen på vårt moderbolag Forsman & Bodenfors till branschens brokiga smältdegel Hey It’s Enrico Pallazzo. Och bortom reklambranschen ser jag små butiker, spännande restauranger, klädmärken och idealism som är både lönsam och skapar riktig tillväxt – en vacker kontrast till vad som annars hade kunnat bli en likriktad stad där kläd- och kaffekedjorna styr.

… som jag hatar din kreativa bokföring

Tyvärr handlar det kreativa ofta om att lova guld och gröna skogar, men leverera kattguld och mentala kalhyggen. Är beloppen rimliga godkänns de av politiker som har bättre saker för sig än att detaljgranska kvitton. Ni ska förvalta våra pengar och då kanske ni ska kolla lite noggrannare. Fast, det sköter väl revisorerna? Menar ni samma revisorer som granskar skandaler uppkomna av egen bristande kontroll och rapporterar till de politiker som godkände allt i första läget?

Älskade, öppna och gröna Göteborg …

Ibland behöver jag verkligen andas och tack för att stadens stank aldrig når Slottsskogen, Botaniska trädgården, Trädgårdsföreningen och Skatås. Ni minns att mycket av det bästa jag skrivit fötts i regn, en stor del av det andra har mejslats fram omgiven av det gröna, det så vackra Göteborg.

… jag hatar verkligen dina stängda dörrar

Öppenheten där är en slående kontrast mot slutenheten i stadens korridorer. Besluten tas långt bortom demokratin. Varför avsatte ni mig inte, sa Göran Johansson som svar på den kritiken. Och han har rätt, men nästan ingen visste omfattningen av det som skedde. De som visste vågade, ville eller kunde inget säga, och tystnaden och kamaraderiet sprängde över blockgränserna. Tysta överenskommelser styr en stad som bländas av arrangemangen och sen står där med urinstanken när langosvagnarna åkt hem.

Älskade, slitna broar …

Jag älskar hamnen, broarna som förbinder fastlandet och Hisingen. Jag älskar den sorglustiga älven över vilken Angeredsbron tronar. Jag älskar till och med det slitna spårvagnsnätet och de finkänsliga italienska vagnarna som skriker så fort de måste ta en kurva. Jag har en slags hatkärlek till blodproppen som är kollektivtrafikens centrum – Brunnsparken. Det finns så många vägar att nå fram i Göteborg, kanske enkelriktade till förbannelse, men ändå.

… och en förhatlig segregation

Men ändå, igen. Trots vägarna är det så långt mellan allt. Folk skjuts och dör i stadsdelar många aldrig besökt. Angered klumpas samman istället för att ses som en sjudande mångfald. Hisingen är Hisingen, och stigmatiseras istället för att folk förstås dess skönhet. Ibland känns förorterna som slängda med katapult, långt ut, långt bort. Tiggarna på våra gator är bespottade och ses som misstrodda installationer. Bortglömda av så många, undertecknad är inte bättre.

Dessa älskade rader av småbarn …

Jag tänker ibland på det här, ännu mer sedan jag blev far. Att så mycket är fel och behöver ändras. Jag kan också ge mer, inspireras av de som knäböjer vid tiggaren eller lämnar en färsk baguette till den hemlösa damen i gathörnet. Det är ett hårt, svårt och ofta tröstlöst jobb, men när jag ser raderna av små dagisbarn som lyckligt går runt med sina fröknar/herrar vet jag att det är världens viktigaste. Svea och alla andra framtider som formas här förtjänar bättre.

… och det förhatliga statistikdribblandet

Därför blir jag än mer förbannad när jag tänker på dribblandet. Vi har inga dagisköer säger Bill. Jo, de är jättelånga säger Bull. Högern skyller på vänstern som skyller på högern.

Tänk om vi förstod att vi har två händer, att det vore fint om den ene visste vad den andre gjorde och att båda insåg detta: ska man lyfta tungt är det bäst att använda båda händerna.

Deras krig är lika meningslöst som första världskrigets skyttegravar. De mördar varandra, men spelar fotboll under julnatten. Fiendskapet är skapat, men bibehålls genom ett tjatter och tramsande som får kråkfåglarna på Heden att kännas som artiga varelser alltid redo att vänta på sin tur att tala.

Skolan, förlossningsvården, äldrevården, sjukvården … vanvården? Hur många kronor inte offras på altare av prestige som inte betyder något eller försvinner ut i den tomma luft där vallöftena gång på gång drar sina sista tunga suckar?

Jag älskar att vi är fyllda av trots …

Det här är skrivet i affekt, gissningsvis kan mycket av det skjutas ned och debatteras. Jag raljerar ibland, men det är också något av det jag älskar. Trotset som finns i den här staden. En vägran att lägga sig ned och dö. Ett jävlaranamma som får oss att ge fan i att regnet piskar oss, vi piskar det tillbaka.

… och kan inte med pressen

Inte ens den senaste löpsedeln från slasktidningen GT kan stoppa det. De tog en otroligt viktig fråga (trängselskatter) och förvandlade den till ett ovärdigt gyckelspel. De vaskade champagne när deras sida vann, valde subjektivitet framför ärlig journalistik och låtsades vara den lille mannens vän när de endast längtade efter fler sålda lösnummer. Politikerna ställde sig på rad för att delta, även om man tydligen tyckte att Backaborna (som drabbades hårdast) inte var värdiga att lyssna på.

En folkomröstning blir det om något som redan införts och kanske inte kan omprövas lokalt och sedan gick tidningen raskt vidare och anordnade fotbollresor, after work-event, förfasade sig över att män inte får gå på Ladies Night, listade de som tjänar mest och startade några facebookgrupper som man raskt glömde. Det är vår enda kvällstidning, ett slöseri med pappersmassa och en värdig väktare av Goa Gubbar-träsket.

Morgontidningen GP är inte alltid helt vaken. Visserligen är Uppdrag Granskning från staden och har börjat vända på stenarna, men drunknar i sin egen agenda. Sen tar systerprogrammet Debatt död på det allvarliga genom att låta frågan om Muteborg förvandlas till en total smörja där politiker, fackpampar, journalister, varumärkesexperter och den vanlige göteborgaren talar i mun på varandra.

Jag älskar humorn och tykenheten …

Kanske är det så att humorn och tykenheten är botemedlen mot det onda. Inte Lasse Kronér- och Ingvar Oldsberg-humorn, utan den bistra och sturska humor du möter på fotbollsläktare eller över några glas öl långt bort från Gustaf Adolfs torg. Den stoppar inte kulor, dagisköer, fiffel, dagisköer och ökningen av hemlösa, men den ger energi att orka en dag till.

… och får krupp av alla goa gubbar

Men, vad är det för fel på goa gubbar, änna? Jo, vi lever inte i en värld där Jubel i busken är vardag. Det finns värre sociala problem än att Albert å Herbert har det knapert. Samtidigt döljer den här staden sig bakom ett enda stort leende. Vi äter räkor, drar en vits, svänger på oss vegamössan och går armkrok. Den här okritiska och gulnade bilden gör att vi, trots mångas trots, inte sparkar ut det ruttna.

Alla är goa gubbar och goa gubbar fifflar inte, och om du säger motsatsen, då är du inte en go gubbe och får fan inte vara med.

Men, de nya styrande politikerna är ju tjejer? Ja, men de är lika goa kålsupargubbar de.

Älskade, jävla stad

Jag är trött nu, har skrivit för långt, för mycket i affekt. Jag antar att det är kärlek. Kärlek till mitt älskade, jävla Göteborg. Här föddes jag. Här vill jag dö om många år. Kanske är Heden bebyggt då, utan att dagens skit har cementerats in i grundplattorna på nya korthus.

Hata Göteborg. Älska, älska, älska Göteborg.

Åtta dagar som (jag) gick

9/9

Cirkusen har lämnat stan, kvar är bara fåglarnas buffé. Slumpmässigt kvarglömda halmstrån med smått och gott i. Jag går över soliga Heden, där sommaren vill mer. Kvällstidningarna löpsedelstävlar om 5:2-dieter, min köpfrekvens är 0:7. Metro står gömd under träden, skriker om senaste skotten som föll. Ingen tar notis. Det har varit för många nu. De löv som redan fallit från ännu vitala träd förbannar sin död på ännu varma trottoarer.

10/9

Regnet faller, en första aning av sprickor i årstiden. Långt färre fåglar äter frukost idag, men kråkorna matchar himlens nyanser perfekt. Spårvagnsspåren och parken med isbanan – uppgrävda till max. Brandgula västar och brandgula lampor varnar ikapp. Centrum är som det alltid är, fast egentligen minns jag fel. Oftast är Avenyn en gata som flyter, inte konstrar som dagens hinderbana. Men, vädret bjuder in till en slags munter misantropi.

11/9

En ensam kråka på Hedens grus. Den marscherar i kylan, vaktar sitt fält, sina halmstrån – även fast de är tömda och kanske allt annat än halmstrån. Pendlarna som gick till bussen i sömnen sover än, när de susar fram längs Sten Sturegatan. Det är kallt, men vackert. Trädgårdsföreningen ser förförisk ut. Det buteljbruna vattnet i Vallgraven, inte lika sensuellt. Jag möter en segway. Den har kommit fel. Men, det gäller å andra sidan var den än är.

12/9

5000 för en katt. Den blekta lappen har alla halvklippta ring-mig-uppmaningar kvar. Det har gått för länge, tänker jag krasst. Och det motsvarar 5000 burkar som mannen måste hitta och lämna in. Han som sover i en bucklig bil i ett av Hedens hörn. Han drömmer på passagerarplatsen, kanske om hemmet i Bulgarien. Symptomatiskt är det en säck hittegods som sitter bakom ratten. Det är som en bild av allt som är fel i vår lugna vrå av världen. Den gula böteslappen vajar långsamt i morgonbrisen.

13/9

Ett dagisbarn på väg till sitt skift möter mig i portiken. Snickarna runt hörnet fikar långt innan jag satt igång min mejl. Träden har inte tappat färgen, men bleknar långsamt och tycks ge upp, likt flaggorna – de helt vita – längs Hedens huvudled har gjort. Korpmatchernas kom igen gubba’ är på väg att ebba ut. Blommorna någon arrangerat runt lyktstolparna ser däremot pigga ut. Mannen utanför vårt kontor bär ut trottoarprataren som ber om bättre affärer. Bubbelgummaskinen står redan på vakt. Två kronor för en stor kula färgämnen.

14/9

Solen lyser. Den är obekymrad, fastän dess värme är devalverad. Vi rullar på en harmonisk tur i ekologiska affärer, köper skaldjur över bästa disken och talar leksaker med någon som förstår att kvalitet och lycka inte har ett dugg med kvantitet att göra. Vi går längs gator där torskar skräms bort av fyndiga krogkoncept och kryssar mellan Hagaindianernas cyklar och barnvagnar. Fikens soliga tillflykter är fyllda en sista (?) gång.

15/9

Vi går och tittar på barnstolar. Säljaren kan ingenting. Och på Babyproffsen är ointresset från personalen en rejäl kontrast till butikens namn. Vi äter den bästa asiatiska maten – åtminstone hävdar skylten det – och när jag går till det bortglömda valet faller regnet och lovar att hösten faktiskt finns. Ambulansernas sirener verkar mer stressade, kanske surar de i regnet och vinden. Avenyn är en tom tvärgata till ingenting alls. Några hukar under filtar på fiket. Jag går några sista steg för att somna en liten som aldrig frusit utomhus.

16/9

Det är första morgonen på väldigt länge som regnet och gatlyktornas sken leker i asfalten. En man går förbi, han har shorts och paraply. Det är sommar möter höst, det är fritt tänkande möter hur-mår-du? Vägbygget i Brunnsparken är lerigt, Nordstan själlöst, promenaden blomspruteregnig och träden byter färg snabbare än någon kan förstå. Visst badade vi förra helgen tycks ansiktena säga längs Östra Hamngatan innan de vänder sig mot resebyråns skyltfönster och dess löftesrika opium. Hösten har nått världens vackraste stad.

Den bortslarvade bron till Hisingen

Jag träffade politikern som aldrig nådde fram i dag, när vi väntade på spårvagnen i Brunnsparken. I väskan låg ett färdigt förslag till ny Hisingsbro. Förslaget hade slängts bort av en enig politbyrå på Gustaf Adolfs torg.

”Jag tänkte mig en bro från innerstaden till yttersta krokarna på Hisingen”, sa politikern och vecklade upp ritningarna. ”Se här, den börjar på paradgatan, går i en båge över älven och så sänker den sig ned likt en mångarmad bläckfisk här och där på ön. Ja, egentligen överallt där folk behöver få lite samhörighet och inte känna sig som om fastlandet skiter i dem och ser ned på dem som varande Hisingsbor. Vi är göteborgare allihopa, betalar skatt på samma sätt och så vidare.”

”Det måste bli en dyr bro”, sa jag. ”Vad kostar den egentligen?”

Politikern svarade, utan att darra på stämman: ”Ett par hjärtslag, varken mer eller mindre.”

Vi satt och tittade på ritningarna medan femmans spårvagn bytte skepnad vid hållplatsen. Folk som aldrig besökt mer än en ändhållplats gick på, där andra gänget gick av, och så for de vidare åt samma håll som alltid, deras vikt tyngde ner vagnen än djupare i samma spår som den gått i många, många år.

”Har du några förslag för Angered, Frölunda och andra ställen med stigmatiserade namn, men mängder av möjligheter?”

Politikern nickade och tog upp fler ritningar.

”Du får ursäkta trasslet, men mina idéer saknar röd tejp som håller ihop dem”, sa politikern. ”Det är kanske därför de aldrig tas på allvar i kommunhuset. Utan röd tejp riskerar de att trilla igenom de kommunala kvarnhjulen utan att malas sönder till en oformlig massa har vaktmästaren berättat för mig.”

”Var inte ledsen för det”, sa jag.

Vi satte oss och stirrade på förslag till linbanor som knöt samman Angered med Avenyn, Frölunda skulle få en ballonguppskjutningsplats som alltid fixade snabba kopplingar med City, från bortglömda hus i Björkekärr gick färgglada zeppelinare till Trädgårdsföreningen – en gång i kvarten, men med extra turer för pensionärer strax efter att Västnytt tagit slut.

”Det här måste kosta astronomiskt mycket pengar”, sa jag. ”Att binda samman en hel stad på det här sättet.”

”Det kostar några hjärtslag”, sa politikern som aldrig nådde fram. ”Några hjärtslag, en jävligt knuten näve och en kasse beslutsamhet.”

Staden är annorlunda nu

Staden är annorlunda nu.

Jag förstår och älskar gator som aldrig betytt något förut. Vi vandrar upp på höga höjder, promenerar från öster till väster och slutar i temuggsvärme. Jag hittar nya vägar, nya namn och nya ord. Färre på pränt, fler sagda i samtal.

Allt är annorlunda nu.

Det märks när jag åker taxi i natten och slänger blickar mot rödljusen där vi står förälskade på mornarna. Det där gathörnet där jag viker av till mitt kontor och du till din buss, där jag gick på grusvägar hela februari och balanserade på små bergsmassiv av stelnade traktorspår, vägar för frusna för att tillåta mig att sjunka och bara lyfte mig mer och mer.

Staden är vacker.

Det är vår nu, varje natt en plusvariant, och jag går över Heden strax innan bildagiset fylls på. Kontorister pilar fram, lunchlådor i händerna. Det är så tidigt och överraskande soligt att till och med cyklisterna ler muntert. Solen skapar skuggteatrar av allt som rör sig. Du reser med ett försenat tåg, jag går med händerna i fickorna längs kanalen och beundrar småfåglarna. Jag bär dig inom mig och en lunchlåda från gårdagen i väskan.

Slentrianen är ändå värd ett leende om våren.

Spårvagnshållplatsen är som en bedrövlig lottokupong för de flesta. Oavsett numret som dyker upp är det aldrig deras, längtan till Zanzibar leder max till Mölndal. De är tysta statister, de som knappt blickar ut från en gammal trea på väg mot Järntorget och ännu längre bort. Jag ler trots allt, det är rörande att se dem i sin orörlighet, de som inte ser staden riktigt just nu.

I ljuset, en fyr.

Det piper i min ficka. En sms-fyr leder mig rätt till en annan värld; samma stad men ett annat klockslag. Bilder av andra gator än mina vanliga gator dyker upp, det är som om någon plockat ned en låda från översta hyllan och råkat välta ut tusentals bilder. De sköljer över mig. Gamla gator, men nya betydelser. Nya gator, bubblande förväntan. Platser jag tidigare rusat förbi, nu har de en egen saga. Staden är annorlunda nu. Den är inte längre bara min …

Korruptionsledningen i Göteborg exploderade idag

Knappt elva månader innan jul är den numera allsmäktiga julgranspolitbyrån i Göteborg i full gång. De fick blodad tand i fjol när de för en spottstyver – 150 000 kronor – flyttade stadens julgran så att ett radioprogram skulle synas bättre.

Jag blev varse detta när jag sprang på en nöjd projektledare som förklarade att de hittills spenderat 72 miljoner spänn på att provborra på 900 ställen i centrala stan. Allt för att vara säkra på att absolut inte störa några viktiga arrangemang.

”Det vore förödande om en julgran skymde exempelvis veteran-EM i couronne”, förklarade han. När jag frågade om han var dum i huvudet, tog han fram sin karta och visade på ytterligare 1200 ställen som skulle provborras inom kort. Det skulle bara kosta 365 mille var svaret på min upprepade fråga om hans mentala status.

”Det kommer att anläggas åtta konstgjorda öar i Hamnkanalen, utifall att vi får någon form av cykellopp till staden”, sa han därefter.

”Cykellopp? I december?”

Han slog ut med armarna och förklarade att arrangemangsdivisionen inom Göteborg&CompMANI alltid var redo för allt.

Vi avbröts av en fruktansvärd smäll och en rökpelare sköt i höjden en bit västerut.

”Sweet, där sprängde vi Schillerska gymnasiet. Det blir perfekt för julgranen och ett stort torg runt om den dessutom. Lysande. Snart spränger vi Storan också. Blir en grym reservplats för en julgran mittemot isbanan i Bältesspännarparken.”

”Men, eleverna på Schillerska? Och Pusterviksteatern som just flyttat in på Storan.”

”Vi kan nog kirra några byschor från Renova tror jag. De är skyldiga oss en gentjänst sedan Friidrotts-VM 1995. Vi ordnar det inom kort. Sen kan vi nog låna ett cirkustält från bröderna Bronett.”

Under en kaotisk promenad mot city mötte vi uppgivna pendlare som gick till fots. Julgranspolitbyrån hade sprängt en spårvagnskurva vid Polhemsplatsen.

”Skulle granen hamna här kommer i alla fall GP att plåta den. Vi uppskattar PR-värdet av en sådan bild till 14 miljarder och en ökad turistström till Julstaden med någonstans i stil med 2,1 miljoner besökare. Fina intäkter.”

”GP är en lokalblaska!”

Han pekade mot den stora neonskylten. ”600 miljoner läsare per dag, Anjo.”

”Det står 600 000, din vettvilling.”

”Petitesser”, tyckte han och tittade mot det nya hotellet på Drottningtorget och framförallt de nyss uppsatta konstverken utanför. ”Mais oui”, sa han och slog ett nummer på sin mobil. ”Mmm … Drottningtorget. Jäpp. Va? Skit i det! I den här staden är det vi som bestämmer. Norsk hotellmiljonär? Han kan dra åt Holmenkollen. Det är jul snart. Spräng skiten.”

På Gustaf Adolfs torg, lustigt nog det enda stället i city där jag inte kunde se några färsksprängda hål, stod ett gäng sprängare.

”Vad väntar ni på?” Projektledaren såg upprörd ut. Sprängarna skruvade på sig. ”Jo, vi hörde alltså att vi kanske inte skulle spränga just här, för att …”

”SPRÄNG! Vi måste ha flera möjliga placeringar av vår julgran. Det här är Julstaden, kretiner.”

”Vi varnade dig”, sa en sprängarna. Några sekunder sprängde de sönder den centrala korruptionsledningen under Gustaf Adolfs torg. Den ena kommunala skandalen efter den andra vällde upp i en trögflytande, illaluktande och oerhört solkig sörja.

Alla visselblåsare i kommunen tvångshämtades av stormtrupper och ställdes upp på rad för att blåsa bort stanken från stadens maktcentrum, men det var för sent. Den kröp in överallt, fick fäste i stadshuset, spårvagnarna, paradgatans sorgliga fasader och alla hittills osynade nämnder och utredarkvartar i området runt Kronhuset. Göteborgare, som ändå är fenomenalt luttrade, såg äcklat på, vände sig bort och flydde mot Partille och Mölndal, många hanns dock i kapp av floden och drunknade nästan.

Plötsligt fick Gustaf II Adolf-statyn liv. Han rynkade på näsan, skannade av sörjan, skakade på huvudet. ”Jag sa, där ska staden ligga, inte lägg mutan där borta. Här ska rensas.”

Han hoppade ned från sin sockel och drog sitt svärd. ”Vem är ansvarig?”

”Jag är projektledare för julgranarna i staden”, sa projektledaren och vips högg den gamle kungen huvudet av honom. Två nya växte ut och skrek om julgranar. GIIA var inte den som avskräcktes, utan högg julgransmedusan i två delar. Ur magen hoppade mängder av små gubbar och ropade ’evenemang, evenemang, evenemang’ och ’vi är goa gubbar allihopa’.

”Lützen all over again”, sa kungen, klättrade upp på sockeln, suckade och återgick till statyform.

Förtvivlad såg jag hur de små projektledarna växte till sig och genast började rita kryss på hus, bilar och broar runt Brunnsparken. ”Spräng allt, vi måste kunna ställa våra julgranar någonstans. Spräng staden.”

De stadsbor som inte hade lyckats fly stod upp till knäna i korruptionsfloden. Så sjönk temperaturen och floden frös till. Med stor möda tog sig folk fram, sjönk ned med varje steg. Förtvivlat spanades det efter räddningsfartyg i form av italienska spårvagnar, som förstås redan räddat sig själva till dyra reparationer.

De politiker och tjänstemän som sagt sig vilja vända på varje sten för att avslöja korruptionen kom åkande i en Paddan. Kvickt dumpade de stenarna i floden, såg dem sjunka och åkte sedan skrattande till en dyr restaurang samtidigt som de gungade armkrok med uppdragsgivare med pixlade ansikten och sjöng ’knô daj in, fast dörra e trång’.

Jag kände korruptionsfloden stiga, hur den nådde låren och började nosa på de ädla delarna.

”Fort, mot de outhyrda studentlägenheterna vid Kronhuset som använts för privata partyn av den numera avskedade VD:n”, skrek en Göteborgare. Hela staden försökte följa honom, men vi för många – nästan en halv miljon invånare.

Vi var förlorade. Och korruptionsfloden bara fortsatte att stiga … och stiga … och stiga …

 

Poeten och det oromantiska snöfallet

Han ser ut som om vintern tog honom för länge sedan, fast den första snön nu faller. Leendet är lika trasigt som neonskylten på Eggers, några bokstäver saknas, andra lyser svagt. Hotellet utvecklar sitt ledsna tema. Dess adventsljusstakar stirrar tomt mot kvällen utanför. Det är måndag i januari, de sista dagarna innan deras ljus släcks. Drottningtorget är ett allt annat än kungligt torg som verkar ha huvudvärk i dag. Dess gatlampor lyser inte mer än de måste och det är tyst.

Mannen rotar planlöst i papperskorgarna. Ingen var ute i natt, ingen söndagsfest har lämnat spår som kan panta honom lite närmare en flaska till. Han går, stegen så korta och marknära, närmast hasande, över kullerstenar så kalla att till och med slasket ryser.

Vagnen rullar in, överfull redan innan den var försenad. En grå massa människor blir desperat. Alla måste med. Det är ändå två minuter till nästa vagn passerar. Det finns ingen plats. Alla SKALL med. Två minuter. En livstid. Ett krig att vinna. Vagnen efter kommer i kapp och står förvånat halvtom kvar när dess kusin suckar iväg, bågnande.

Jag tar en buss med rum att andas och går av innan 60-stackaren suckande ställs inför en jobbig uppförsbacke i sitt liv. Spåren av förskräckta cykeldäcks irrfärder löper längs Norra Gubberogatan. Cykeldäcken och jag längtar till en sommar så svår att tro på när snön blandas med regn i en koalitionsregering som kommer till makten varje år trots att ingen röstat på den. Till och med vintern är korrupt i den här staden.

Motorvägens längtan rör sig långsamt; rött mot norr, blekgult mot söder. För många sirener för att det ska vara bra stör rusningens lugna lunk och målar himlen olycksbådande blixtblå.

Fotspåren på parkeringen leder inte mot äventyr och fantastiska världar, kanske mot en tv-middag? Jag släntrar över en gräsmatta, ett slarvigt snösiktat täcke från en slarvig vinterbagare pryder den. Det är inte direkt en Disneyvinter som intagit Olskroken.

Innanför ytterdörren väntar reklamen. Livsmedelsbutikernas rop om billig mat och fyll lunchlådan är invirade i och tystade av nyårslöftesbrytande rabatter på snabbmat hos Subway och Max.

Lågenergilampan lyser upp i takt med mig. Av med skorna, av med jeansen, sköna tröjan på. Jag hänger en påse på dörren så att jag ska minnas morgondagens lunch.

PLING! Palsternackssoppa av varmare sort till en frusen poet. KRAS! En knäckemacka till en seg berättare. MMM! En sista kopp kaffe till en författare som kommit hem i snöfall.

Jag tittar ut genom fönstret. Det vita är redan på väg att regna sönder. Snacka om att det är januari i Göteborg. Min roman får föra mig någon annanstans i kväll.

Olskrokengrått (färgexplosioner)

Det är så grått det kan bli. Hade mina fönsterrutor varit rena hade jag ändå inte sett mer än jag ser nu. Husen önskar att de var halmhyddor på Tahiti, asfalten huttrar under ett regn som tycks ha hur mycket som helst att berätta för marken. Jag tänker att om hjulet är världens viktigaste uppfinning, då måste den vind- och vattentäta jackan ta silverplatsen.

I morse köpte jag goda champagnen, fina vinet och lättdruckna bubblet till ombyteskvällen. Det där ögonblicket då alla tycks tro på allt, lovar den där förändringen, kramar alla i rummet och älskar nuet. Allt oftare tänker jag att varje ögonblick är klockan tolv på nyårsnatten, att varje nu har den där möjligheten att bli vårt bästa, att vi med varje andetag kan känna tron … om vi bara vill.

Jag vill.

Jag ger mig ut igen. Ut på Olskrokens gator. Hade de krympt av regn hade min stadsdel varit som en liten stad på ett bord omgiven av en modelljärnväg. Olskroken krymper inte. Varje promenad här är en färgkaskad, även när Norra Gubberogatan är så entonigt grå att skraffering hade varit något radikalt. Men, man ser bara färgerna om man vill.

Jag vill.

Små, rörande historier föds framför mina ögon.

Han är kanske sex år. Han har precis klippt sig på Ströms herrsalong och nu sprayar frisören lite karamellfärg i hans hår. Han tjuter förtjust, får på sig sin overall och bärs av pappan ut i regnet. Han ska visst hem till farfar och fika och blir generad när tanterna och pappan skrattar åt att flickan på dagis nog blir förtjust på måndag.

Och, kanske är nästa sagofigur 86 år. Vad vet jag? Han är kort, skröplig, lite böjd och håller sig fast vid livet och rollatorn med all kraft. Vinden friskar i, måhända frestar den mannen med en flygtur – extra billigt för små, tunna, lättviktiga pensionärer? Han tar små, korta steg över gatan istället. Tittar åt höger. Tittar åt vänster. Sen tjuvar han mot röd gubbe och jag tycker mig se att han ler en smula. Han ska till ICA och handla. Vi möts på vägen ut. En liten påse i korgen, jag ser en burk kattmat sticka upp. Han tjuvar över gatan igen. Ler livligt. Vinden vill bråka. Mannen skiter i dess tjat. Har man en katt att mata och är en rollatorsuperhjälte finns inga stormbyar att frukta.

Regnet tilltar. Det tycks alltid ha en extra växel att lägga in. Vinden antar utmaningen. Jag stänger min dörr och glider ned i soffan. Det är en underbar jag-ska-inte-gå-till-gymmet-dag. Ute flyger lösa föremål omkring, i hamnen stängs Älvsborgsbron och i tunnlarna ser folk varken ljuset eller slutet när köerna växer. På soffbordet ligger Sverigehäftet, på teve är det tv-shop. Jag stänger av och öppnar Scrivener, glider in i romanskrivandets värld.

Och någonstans i Olskroken skrattar möjligen i det ögonblickeet en sexåring med en regnbågsliknande frisyr. Samtidigt tar en katt tacksamt emot sin mat från en man som sen kanske dricker kaffe på fat.

Det finns så många färger i det grå. Om vi bara vill se dem.

Jag vill.