Korruptionsledningen i Göteborg exploderade idag

Knappt elva månader innan jul är den numera allsmäktiga julgranspolitbyrån i Göteborg i full gång. De fick blodad tand i fjol när de för en spottstyver – 150 000 kronor – flyttade stadens julgran så att ett radioprogram skulle synas bättre.

Jag blev varse detta när jag sprang på en nöjd projektledare som förklarade att de hittills spenderat 72 miljoner spänn på att provborra på 900 ställen i centrala stan. Allt för att vara säkra på att absolut inte störa några viktiga arrangemang.

”Det vore förödande om en julgran skymde exempelvis veteran-EM i couronne”, förklarade han. När jag frågade om han var dum i huvudet, tog han fram sin karta och visade på ytterligare 1200 ställen som skulle provborras inom kort. Det skulle bara kosta 365 mille var svaret på min upprepade fråga om hans mentala status.

”Det kommer att anläggas åtta konstgjorda öar i Hamnkanalen, utifall att vi får någon form av cykellopp till staden”, sa han därefter.

”Cykellopp? I december?”

Han slog ut med armarna och förklarade att arrangemangsdivisionen inom Göteborg&CompMANI alltid var redo för allt.

Vi avbröts av en fruktansvärd smäll och en rökpelare sköt i höjden en bit västerut.

”Sweet, där sprängde vi Schillerska gymnasiet. Det blir perfekt för julgranen och ett stort torg runt om den dessutom. Lysande. Snart spränger vi Storan också. Blir en grym reservplats för en julgran mittemot isbanan i Bältesspännarparken.”

”Men, eleverna på Schillerska? Och Pusterviksteatern som just flyttat in på Storan.”

”Vi kan nog kirra några byschor från Renova tror jag. De är skyldiga oss en gentjänst sedan Friidrotts-VM 1995. Vi ordnar det inom kort. Sen kan vi nog låna ett cirkustält från bröderna Bronett.”

Under en kaotisk promenad mot city mötte vi uppgivna pendlare som gick till fots. Julgranspolitbyrån hade sprängt en spårvagnskurva vid Polhemsplatsen.

”Skulle granen hamna här kommer i alla fall GP att plåta den. Vi uppskattar PR-värdet av en sådan bild till 14 miljarder och en ökad turistström till Julstaden med någonstans i stil med 2,1 miljoner besökare. Fina intäkter.”

”GP är en lokalblaska!”

Han pekade mot den stora neonskylten. ”600 miljoner läsare per dag, Anjo.”

”Det står 600 000, din vettvilling.”

”Petitesser”, tyckte han och tittade mot det nya hotellet på Drottningtorget och framförallt de nyss uppsatta konstverken utanför. ”Mais oui”, sa han och slog ett nummer på sin mobil. ”Mmm … Drottningtorget. Jäpp. Va? Skit i det! I den här staden är det vi som bestämmer. Norsk hotellmiljonär? Han kan dra åt Holmenkollen. Det är jul snart. Spräng skiten.”

På Gustaf Adolfs torg, lustigt nog det enda stället i city där jag inte kunde se några färsksprängda hål, stod ett gäng sprängare.

”Vad väntar ni på?” Projektledaren såg upprörd ut. Sprängarna skruvade på sig. ”Jo, vi hörde alltså att vi kanske inte skulle spränga just här, för att …”

”SPRÄNG! Vi måste ha flera möjliga placeringar av vår julgran. Det här är Julstaden, kretiner.”

”Vi varnade dig”, sa en sprängarna. Några sekunder sprängde de sönder den centrala korruptionsledningen under Gustaf Adolfs torg. Den ena kommunala skandalen efter den andra vällde upp i en trögflytande, illaluktande och oerhört solkig sörja.

Alla visselblåsare i kommunen tvångshämtades av stormtrupper och ställdes upp på rad för att blåsa bort stanken från stadens maktcentrum, men det var för sent. Den kröp in överallt, fick fäste i stadshuset, spårvagnarna, paradgatans sorgliga fasader och alla hittills osynade nämnder och utredarkvartar i området runt Kronhuset. Göteborgare, som ändå är fenomenalt luttrade, såg äcklat på, vände sig bort och flydde mot Partille och Mölndal, många hanns dock i kapp av floden och drunknade nästan.

Plötsligt fick Gustaf II Adolf-statyn liv. Han rynkade på näsan, skannade av sörjan, skakade på huvudet. ”Jag sa, där ska staden ligga, inte lägg mutan där borta. Här ska rensas.”

Han hoppade ned från sin sockel och drog sitt svärd. ”Vem är ansvarig?”

”Jag är projektledare för julgranarna i staden”, sa projektledaren och vips högg den gamle kungen huvudet av honom. Två nya växte ut och skrek om julgranar. GIIA var inte den som avskräcktes, utan högg julgransmedusan i två delar. Ur magen hoppade mängder av små gubbar och ropade ’evenemang, evenemang, evenemang’ och ’vi är goa gubbar allihopa’.

”Lützen all over again”, sa kungen, klättrade upp på sockeln, suckade och återgick till statyform.

Förtvivlad såg jag hur de små projektledarna växte till sig och genast började rita kryss på hus, bilar och broar runt Brunnsparken. ”Spräng allt, vi måste kunna ställa våra julgranar någonstans. Spräng staden.”

De stadsbor som inte hade lyckats fly stod upp till knäna i korruptionsfloden. Så sjönk temperaturen och floden frös till. Med stor möda tog sig folk fram, sjönk ned med varje steg. Förtvivlat spanades det efter räddningsfartyg i form av italienska spårvagnar, som förstås redan räddat sig själva till dyra reparationer.

De politiker och tjänstemän som sagt sig vilja vända på varje sten för att avslöja korruptionen kom åkande i en Paddan. Kvickt dumpade de stenarna i floden, såg dem sjunka och åkte sedan skrattande till en dyr restaurang samtidigt som de gungade armkrok med uppdragsgivare med pixlade ansikten och sjöng ’knô daj in, fast dörra e trång’.

Jag kände korruptionsfloden stiga, hur den nådde låren och började nosa på de ädla delarna.

”Fort, mot de outhyrda studentlägenheterna vid Kronhuset som använts för privata partyn av den numera avskedade VD:n”, skrek en Göteborgare. Hela staden försökte följa honom, men vi för många – nästan en halv miljon invånare.

Vi var förlorade. Och korruptionsfloden bara fortsatte att stiga … och stiga … och stiga …

 

Poeten och det oromantiska snöfallet

Han ser ut som om vintern tog honom för länge sedan, fast den första snön nu faller. Leendet är lika trasigt som neonskylten på Eggers, några bokstäver saknas, andra lyser svagt. Hotellet utvecklar sitt ledsna tema. Dess adventsljusstakar stirrar tomt mot kvällen utanför. Det är måndag i januari, de sista dagarna innan deras ljus släcks. Drottningtorget är ett allt annat än kungligt torg som verkar ha huvudvärk i dag. Dess gatlampor lyser inte mer än de måste och det är tyst.

Mannen rotar planlöst i papperskorgarna. Ingen var ute i natt, ingen söndagsfest har lämnat spår som kan panta honom lite närmare en flaska till. Han går, stegen så korta och marknära, närmast hasande, över kullerstenar så kalla att till och med slasket ryser.

Vagnen rullar in, överfull redan innan den var försenad. En grå massa människor blir desperat. Alla måste med. Det är ändå två minuter till nästa vagn passerar. Det finns ingen plats. Alla SKALL med. Två minuter. En livstid. Ett krig att vinna. Vagnen efter kommer i kapp och står förvånat halvtom kvar när dess kusin suckar iväg, bågnande.

Jag tar en buss med rum att andas och går av innan 60-stackaren suckande ställs inför en jobbig uppförsbacke i sitt liv. Spåren av förskräckta cykeldäcks irrfärder löper längs Norra Gubberogatan. Cykeldäcken och jag längtar till en sommar så svår att tro på när snön blandas med regn i en koalitionsregering som kommer till makten varje år trots att ingen röstat på den. Till och med vintern är korrupt i den här staden.

Motorvägens längtan rör sig långsamt; rött mot norr, blekgult mot söder. För många sirener för att det ska vara bra stör rusningens lugna lunk och målar himlen olycksbådande blixtblå.

Fotspåren på parkeringen leder inte mot äventyr och fantastiska världar, kanske mot en tv-middag? Jag släntrar över en gräsmatta, ett slarvigt snösiktat täcke från en slarvig vinterbagare pryder den. Det är inte direkt en Disneyvinter som intagit Olskroken.

Innanför ytterdörren väntar reklamen. Livsmedelsbutikernas rop om billig mat och fyll lunchlådan är invirade i och tystade av nyårslöftesbrytande rabatter på snabbmat hos Subway och Max.

Lågenergilampan lyser upp i takt med mig. Av med skorna, av med jeansen, sköna tröjan på. Jag hänger en påse på dörren så att jag ska minnas morgondagens lunch.

PLING! Palsternackssoppa av varmare sort till en frusen poet. KRAS! En knäckemacka till en seg berättare. MMM! En sista kopp kaffe till en författare som kommit hem i snöfall.

Jag tittar ut genom fönstret. Det vita är redan på väg att regna sönder. Snacka om att det är januari i Göteborg. Min roman får föra mig någon annanstans i kväll.

Olskrokengrått (färgexplosioner)

Det är så grått det kan bli. Hade mina fönsterrutor varit rena hade jag ändå inte sett mer än jag ser nu. Husen önskar att de var halmhyddor på Tahiti, asfalten huttrar under ett regn som tycks ha hur mycket som helst att berätta för marken. Jag tänker att om hjulet är världens viktigaste uppfinning, då måste den vind- och vattentäta jackan ta silverplatsen.

I morse köpte jag goda champagnen, fina vinet och lättdruckna bubblet till ombyteskvällen. Det där ögonblicket då alla tycks tro på allt, lovar den där förändringen, kramar alla i rummet och älskar nuet. Allt oftare tänker jag att varje ögonblick är klockan tolv på nyårsnatten, att varje nu har den där möjligheten att bli vårt bästa, att vi med varje andetag kan känna tron … om vi bara vill.

Jag vill.

Jag ger mig ut igen. Ut på Olskrokens gator. Hade de krympt av regn hade min stadsdel varit som en liten stad på ett bord omgiven av en modelljärnväg. Olskroken krymper inte. Varje promenad här är en färgkaskad, även när Norra Gubberogatan är så entonigt grå att skraffering hade varit något radikalt. Men, man ser bara färgerna om man vill.

Jag vill.

Små, rörande historier föds framför mina ögon.

Han är kanske sex år. Han har precis klippt sig på Ströms herrsalong och nu sprayar frisören lite karamellfärg i hans hår. Han tjuter förtjust, får på sig sin overall och bärs av pappan ut i regnet. Han ska visst hem till farfar och fika och blir generad när tanterna och pappan skrattar åt att flickan på dagis nog blir förtjust på måndag.

Och, kanske är nästa sagofigur 86 år. Vad vet jag? Han är kort, skröplig, lite böjd och håller sig fast vid livet och rollatorn med all kraft. Vinden friskar i, måhända frestar den mannen med en flygtur – extra billigt för små, tunna, lättviktiga pensionärer? Han tar små, korta steg över gatan istället. Tittar åt höger. Tittar åt vänster. Sen tjuvar han mot röd gubbe och jag tycker mig se att han ler en smula. Han ska till ICA och handla. Vi möts på vägen ut. En liten påse i korgen, jag ser en burk kattmat sticka upp. Han tjuvar över gatan igen. Ler livligt. Vinden vill bråka. Mannen skiter i dess tjat. Har man en katt att mata och är en rollatorsuperhjälte finns inga stormbyar att frukta.

Regnet tilltar. Det tycks alltid ha en extra växel att lägga in. Vinden antar utmaningen. Jag stänger min dörr och glider ned i soffan. Det är en underbar jag-ska-inte-gå-till-gymmet-dag. Ute flyger lösa föremål omkring, i hamnen stängs Älvsborgsbron och i tunnlarna ser folk varken ljuset eller slutet när köerna växer. På soffbordet ligger Sverigehäftet, på teve är det tv-shop. Jag stänger av och öppnar Scrivener, glider in i romanskrivandets värld.

Och någonstans i Olskroken skrattar möjligen i det ögonblickeet en sexåring med en regnbågsliknande frisyr. Samtidigt tar en katt tacksamt emot sin mat från en man som sen kanske dricker kaffe på fat.

Det finns så många färger i det grå. Om vi bara vill se dem.

Jag vill.

De-som-vill-bättre-världen

Jag löste biljett i morse. Packade en koffert med det allra nödvändigaste, det vill säga i stort sett ingenting, och begav mig av.

”En biljett till de-som-vill-bättre-världen”, sa jag på resebyrån och betalade med ärligt intjänade pengar. Jag gick ombord på zeppelinaren och lämnade Göteborg åt sitt öde.

Jag hoppade ut ur zeppelinaren när vi var framme. ”Behöver jag inte fallskärm”, sa jag. Stewarden skakade på huvudet och förklarade att om man hade ett bra och gott hjärta behövdes verkligen ingen sådan. ”Då landar man alltid rätt”, sa han och önskade mig lycka till.

I de-som-vill-bättre-världen mötte jag omgående en massa sköna typer.

Jag sprang på mannen som en gång lurade folk på pengar genom att trixa med tre koppar och en kula i gathörn, här var han en trollkarl som bara vill dra fram riktiga kaniner ur hatten utan lurendrejeri, illusioner, fiffel och annat.

I den glada publiken hittade jag en börsmäklare som inte tog betalt om hans råd var för dåliga – ”varför ska jag vinna om jag gör andra till förlorare”, sa han och bjöd mig på nybakta muffins.

Regeringsbyggnaden i de-som-vill-bättre-världen var byggd av de bästa byggarna som fanns att tillgå – de som var för stolta för att kröka ryggar och lämna sina anbud under låga bord. Beställarna var politiker som verkligen inte såg allt i svarta pengar och vitt, utan fattade beslut som alla politiska färger höll med om – och hade därför aldrig några skäl att tappa färgen om någon frågade om bygget. Det fanns ett slags samförstånd politikerna emellan som ledde till kramar istället för ryggdunkningar. Istället för att bygga murar och bastioner upphandlade de brobyggare efter konstens alla regler.

Borgmästaren i den här världen hade tolv månadslöner, precis som vanligt folk. ”Jag har hört att andra potentater har 13 månadslöner, men om man har det då kan man inte räkna, och då ska man verkligen inte sitta och bestämma. I så fall borde man få böter som man naturligtvis betalar själv”, sa han. ”

Jag tror jag stannar i de-som-vill-bättre-världen. Här vänder folk inte kappan efter vinden och tittar aldrig ned i marken när de pratar om vad de tror på. Här är vänskap inte samma sak som kamaraderi. Här är det soporna som luktar skämt, inte utredningarna och kommissionerna som är skämt. Här sopar alla rent framför sin egen dörr och tvättar sin smutsiga byk i tur och ordning.

I begynnelsen hatade Gud Göteborg

Och i begynnelsen var bara mörker, sen trädde Gud in och skapade himmel och jord yada, yada, yada …

… och från sjunde dagen och ett tag framåt vilade Gud och lät Glenn den mycket äldre övervaka skapelsen från kontrollrummet. Klåfingrig som han var pillade Glenn på rätt många reglage och lyckades under 24 timmar skapa 14 sorters regn, inklusive dugg-, blomsprute-, stört-, ös-, sidleds- och käftsmällsregn.

Följden blev att människan – som redan hade vredgat Gud genom att följa Glenns råd om att ’ett äpple om dagen är för magen’ och dessutom tagit till sig Glenns åsikt om att ’ge han på käften, Kain’ – nu också skylde sig bakom helt värdelösa paraplyer som vände sig ut och in mest hela tiden och på alla sätt fördärvade den estetiska balansen i skapelsen.

Gud tillkallade sålunda Glenn den äldre och förvisade honom från Himlen & Co AB. Och Herren pekade med hela handen när han verkställde straffet:

”Du ska slå dig ned på en plats vid ett vindpinat hav och dina avkomlingar ska, när alla andra skyndar hem på snötäckta gator, uppleva julens fröjder genom regntäckta fönster. När andra människor solar i värmen ska dina avkomlingar gå i motvind och osannolikt nog ha regnet i såväl ansikte som rygg. De första vårtecknen ska inte vara tussilagons guld utan regnets smatter. Hösten ska mötas med uppgivenhet och depression inför två månader av mulet och något regn, enligt SMHI, vilket är mitt sätt att ge dem falska förhoppningar när det egentligen innebär total blöta.”

Glenn tittade på Gud, skakade på huvudet och sa: ”E du go eller?”

Detta väckte ånyo Skaparens vrede och han hötte med nävarna.

”Och din boningsplats ska bliva känd för att vara bebodd av gycklare och narrar. Vitsarna ska vara usla och moralen sämre. Leran din stad vilar på ska vara det mest stabila i din stad. Narrarna i ledande ställning ska vara muterade och större skämt än de komiker som staden bliva ökänd och fruktad för. Och varje gång staden är på väg att resa sig ska jag låta en mutskandal hemsöka dess invånare och i brist på idéer ska jag låta uppföra nya pizzerior, frisörer och kaféer i varje gathörn för att förhindra att staden verkligen växer. Allt guld staden samlar in ska bortslarvas av månglare i utbyte mot evenemang som ingen bryr sig om och ska av de styrande värderas högre än mat och tak över huvudet för dina efterkommande. De ska flytta julgranar av diffusa skäl, köpa sprit istället för att sätta unga i arbete och uppföra avgudabilder i form av stora hjul vid vattnet och för detta ska de för all framtid drabbas av regn i så strida strömmar att all världens tårar äro blott en liten vattenpöl i jämförelse.”

”Vilken flane du är, din jädra kneckedeck”, sa Glenn och lämnade himlen.

… och här går jag, en av Glenns efterkommande, den 8 december 2011, och undrar om ljusen som blinkar framför mina regndränkta ögon är julstämningen i grannars fönster, gatlyktor eller kanske en hopplöst försenad spårvagn som är på väg att köra på mig.

**EDIT: Jag har tagit bort alla förekomster av skola. Att Gud pratar med Glenn den äldre är inte konstigt, men märkliga verbformer skapar tydligen en del frågetecken. I sann vänlighet och för att inte bli ett irritationsmoment är alla förekomster av skola härmed borttagna.

En döende september

September gör sig redo att ge sig av. Den har packat sin kappsäck med allt den har kvar. Naturen ger den ett varmt farväl, trots att löven ligger som små, gula varningsskyltar på trottoarer överallt: se upp, hösten är närmare än du tror. Glömda är alla regniga dagar, det är en fin stund när september reser och hoppar in i taxin med en tummad lapp i sin hand. ”Hit”, säger september och håller upp koordinaterna till där gamla månader slår sig till ro.

Jag promenerar till jobbet och möter andra sagor som också gått upp långt innan det var en gång. Vi är värda längre sovmorgnar, men det är mycket nu. Det är inte så mycket med trafiken, bilåkandet just nu är perfekt för den som vill vara sig själv för en stund. Från stallarna i Gårda rullar spårvagnarna ut, de gnäller trots att de är tomma och hade jag varit klärvoajant hade jag sett de sura minerna på pendlarna som ser dem komma och tänker: ”här kommer vagnen som går till absolut ingenstans.”

Dagen – möten, taxi, möten, stress, pasta på stående fot, kick-off, cupcakes i form av rosa bröst, mata hund med chips, bli jagad av folk som vill mata mig med ostbågar, motståndskraft, promenad hemåt när kvällen kommer.

Han spelar vid Kopparmärra och sjunger för en publik som inte finns. Tackar rätt ut i tomma intet. Det sitter några på en bänk utanför Cappuccino, hörde de? En ensam man dricker kaffe när dimman sänker sig. I Kompassen sitter en fiolspelare på huk och räknar slantar innan hon stämmer upp i en ny, vacker, ensam melodi. En storasyster, minst sex år gammal, kör – ytterst stolt och lycklig – sin lillebror i en vagn.

Jag vandrar hemåt. Gatorna är tysta. Löven trängs vid vägrenen. Fåglarna kör inte den här kvällen. Jag ser stumma lyftkranar, överdelarna är som segelanordningar utan segel. Tänk vad bittert att ha seglets form och vara fast i en lera i centrala Göteborg samtidigt som man är hög nog att se havet.

Jag vinkar farväl till september som är på väg bort i stadig takt. Oktober står för dörren. Det är en dag som inte födde mer tankar än så här.

Jo, en till.

Förr överlevde jag när jag skrev. Nu lever jag mer och mer för varje ord jag skriver.

God natt.

 

Ännu fler mögliga Göteborgsskämt

Då ska vi se vad som hänt de senaste dagarna i den här staden.

Jo, han som var åtalad för grovt mutbrott på grund av tegelleveranser blev visst frikänd. Det var ett mutbrott, men inte grovt, så då är han fri. Strålande – tegel för 40000 är inte grovt mutbrott och ändå har aldrig mitt företag kunnat bjuda ärliga kommunala tjänstemän på något för att de är rädda för bestickning, mutanklagelser och så vidare. Den här mannen är skyldig och får en fin fallskärm som straff. Herregud.

Sen visade det sig visst att Din Els chef fick sin bonus omvandlad till en rejäl löneökning. Det vill säga om det nu inte blev ett bra resultat, vilket är skälet att betala ut bonus, så skulle han ändå få bonusen. Illa, men det var väl bara han som fått det här? Va? Oj, hela ledningsgruppen? Och, det är juridiskt omöjligt att ta staden ur avtalen. Vad tröttsamt, men grattis till löneökningar på 8-20 procent på ett bräde så där. Det är när jag läser sånt i papperstidningen som jag bara vill explodera! Alla inblandade borde skämmas – och betala tillbaka vartenda jävla öre.

Kul förresten att en gubbe väljer att gå i pension och får en politiker att skriva på avtalet efter att ha knackat på hennes dörr mitt i natten. Sen blir han visst utsedd till chef för ett nytt projekt, får retroaktivt höjt ersättningen från sagda 20 % till 60 % och kan då – förmodligen rätt nöjt – luta sig tillbaka och håva in 90 % av sin gamla lön genom att jobba 60 %. Det är sorgligt – och sen måste jag ställa frågan: Hur i helvete kan man skriva på ett så viktigt avtal mitt i natten? Det känns lätt amatörmässigt.

Det finns en gammal Göteborgsvits som går så här:

Stockholmaren kommer fram till Kal och säger: ”Ursäkta, men var ligger tunnelbanan? Då svarar Kal: Dô, vi har inget att dölja i den här stan.

Jo, det har vi tydligen och det verkar dessutom som om staden inte bara är byggd på lera utan att den vilar på ett äckligt jävla gungfly av kamraderi, ryggdunkningar, mutor, korruption och så vidare.

Jag älskar den här staden. Samtidigt är jag otroligt trött på att så fort vi hamnar i en ännu en kvicksand i en kommunal förvaltning/kommunalt bolag och får tag i en räddande gren, så tycks den komma från ett träd vars rötter hör hemma i en annan jävla sörja.

Ut med packet!