Etikett: Göteborg

De-som-vill-bättre-världen

Jag löste biljett i morse. Packade en koffert med det allra nödvändigaste, det vill säga i stort sett ingenting, och begav mig av.

”En biljett till de-som-vill-bättre-världen”, sa jag på resebyrån och betalade med ärligt intjänade pengar. Jag gick ombord på zeppelinaren och lämnade Göteborg åt sitt öde.

Jag hoppade ut ur zeppelinaren när vi var framme. ”Behöver jag inte fallskärm”, sa jag. Stewarden skakade på huvudet och förklarade att om man hade ett bra och gott hjärta behövdes verkligen ingen sådan. ”Då landar man alltid rätt”, sa han och önskade mig lycka till.

I de-som-vill-bättre-världen mötte jag omgående en massa sköna typer.

Jag sprang på mannen som en gång lurade folk på pengar genom att trixa med tre koppar och en kula i gathörn, här var han en trollkarl som bara vill dra fram riktiga kaniner ur hatten utan lurendrejeri, illusioner, fiffel och annat.

I den glada publiken hittade jag en börsmäklare som inte tog betalt om hans råd var för dåliga – ”varför ska jag vinna om jag gör andra till förlorare”, sa han och bjöd mig på nybakta muffins.

Regeringsbyggnaden i de-som-vill-bättre-världen var byggd av de bästa byggarna som fanns att tillgå – de som var för stolta för att kröka ryggar och lämna sina anbud under låga bord. Beställarna var politiker som verkligen inte såg allt i svarta pengar och vitt, utan fattade beslut som alla politiska färger höll med om – och hade därför aldrig några skäl att tappa färgen om någon frågade om bygget. Det fanns ett slags samförstånd politikerna emellan som ledde till kramar istället för ryggdunkningar. Istället för att bygga murar och bastioner upphandlade de brobyggare efter konstens alla regler.

Borgmästaren i den här världen hade tolv månadslöner, precis som vanligt folk. ”Jag har hört att andra potentater har 13 månadslöner, men om man har det då kan man inte räkna, och då ska man verkligen inte sitta och bestämma. I så fall borde man få böter som man naturligtvis betalar själv”, sa han. ”

Jag tror jag stannar i de-som-vill-bättre-världen. Här vänder folk inte kappan efter vinden och tittar aldrig ned i marken när de pratar om vad de tror på. Här är vänskap inte samma sak som kamaraderi. Här är det soporna som luktar skämt, inte utredningarna och kommissionerna som är skämt. Här sopar alla rent framför sin egen dörr och tvättar sin smutsiga byk i tur och ordning.

I begynnelsen hatade Gud Göteborg

Och i begynnelsen var bara mörker, sen trädde Gud in och skapade himmel och jord yada, yada, yada …

… och från sjunde dagen och ett tag framåt vilade Gud och lät Glenn den mycket äldre övervaka skapelsen från kontrollrummet. Klåfingrig som han var pillade Glenn på rätt många reglage och lyckades under 24 timmar skapa 14 sorters regn, inklusive dugg-, blomsprute-, stört-, ös-, sidleds- och käftsmällsregn.

Följden blev att människan – som redan hade vredgat Gud genom att följa Glenns råd om att ’ett äpple om dagen är för magen’ och dessutom tagit till sig Glenns åsikt om att ’ge han på käften, Kain’ – nu också skylde sig bakom helt värdelösa paraplyer som vände sig ut och in mest hela tiden och på alla sätt fördärvade den estetiska balansen i skapelsen.

Gud tillkallade sålunda Glenn den äldre och förvisade honom från Himlen & Co AB. Och Herren pekade med hela handen när han verkställde straffet:

”Du ska slå dig ned på en plats vid ett vindpinat hav och dina avkomlingar ska, när alla andra skyndar hem på snötäckta gator, uppleva julens fröjder genom regntäckta fönster. När andra människor solar i värmen ska dina avkomlingar gå i motvind och osannolikt nog ha regnet i såväl ansikte som rygg. De första vårtecknen ska inte vara tussilagons guld utan regnets smatter. Hösten ska mötas med uppgivenhet och depression inför två månader av mulet och något regn, enligt SMHI, vilket är mitt sätt att ge dem falska förhoppningar när det egentligen innebär total blöta.”

Glenn tittade på Gud, skakade på huvudet och sa: ”E du go eller?”

Detta väckte ånyo Skaparens vrede och han hötte med nävarna.

”Och din boningsplats ska bliva känd för att vara bebodd av gycklare och narrar. Vitsarna ska vara usla och moralen sämre. Leran din stad vilar på ska vara det mest stabila i din stad. Narrarna i ledande ställning ska vara muterade och större skämt än de komiker som staden bliva ökänd och fruktad för. Och varje gång staden är på väg att resa sig ska jag låta en mutskandal hemsöka dess invånare och i brist på idéer ska jag låta uppföra nya pizzerior, frisörer och kaféer i varje gathörn för att förhindra att staden verkligen växer. Allt guld staden samlar in ska bortslarvas av månglare i utbyte mot evenemang som ingen bryr sig om och ska av de styrande värderas högre än mat och tak över huvudet för dina efterkommande. De ska flytta julgranar av diffusa skäl, köpa sprit istället för att sätta unga i arbete och uppföra avgudabilder i form av stora hjul vid vattnet och för detta ska de för all framtid drabbas av regn i så strida strömmar att all världens tårar äro blott en liten vattenpöl i jämförelse.”

”Vilken flane du är, din jädra kneckedeck”, sa Glenn och lämnade himlen.

… och här går jag, en av Glenns efterkommande, den 8 december 2011, och undrar om ljusen som blinkar framför mina regndränkta ögon är julstämningen i grannars fönster, gatlyktor eller kanske en hopplöst försenad spårvagn som är på väg att köra på mig.

**EDIT: Jag har tagit bort alla förekomster av skola. Att Gud pratar med Glenn den äldre är inte konstigt, men märkliga verbformer skapar tydligen en del frågetecken. I sann vänlighet och för att inte bli ett irritationsmoment är alla förekomster av skola härmed borttagna.

En döende september

September gör sig redo att ge sig av. Den har packat sin kappsäck med allt den har kvar. Naturen ger den ett varmt farväl, trots att löven ligger som små, gula varningsskyltar på trottoarer överallt: se upp, hösten är närmare än du tror. Glömda är alla regniga dagar, det är en fin stund när september reser och hoppar in i taxin med en tummad lapp i sin hand. ”Hit”, säger september och håller upp koordinaterna till där gamla månader slår sig till ro.

Jag promenerar till jobbet och möter andra sagor som också gått upp långt innan det var en gång. Vi är värda längre sovmorgnar, men det är mycket nu. Det är inte så mycket med trafiken, bilåkandet just nu är perfekt för den som vill vara sig själv för en stund. Från stallarna i Gårda rullar spårvagnarna ut, de gnäller trots att de är tomma och hade jag varit klärvoajant hade jag sett de sura minerna på pendlarna som ser dem komma och tänker: ”här kommer vagnen som går till absolut ingenstans.”

Dagen – möten, taxi, möten, stress, pasta på stående fot, kick-off, cupcakes i form av rosa bröst, mata hund med chips, bli jagad av folk som vill mata mig med ostbågar, motståndskraft, promenad hemåt när kvällen kommer.

Han spelar vid Kopparmärra och sjunger för en publik som inte finns. Tackar rätt ut i tomma intet. Det sitter några på en bänk utanför Cappuccino, hörde de? En ensam man dricker kaffe när dimman sänker sig. I Kompassen sitter en fiolspelare på huk och räknar slantar innan hon stämmer upp i en ny, vacker, ensam melodi. En storasyster, minst sex år gammal, kör – ytterst stolt och lycklig – sin lillebror i en vagn.

Jag vandrar hemåt. Gatorna är tysta. Löven trängs vid vägrenen. Fåglarna kör inte den här kvällen. Jag ser stumma lyftkranar, överdelarna är som segelanordningar utan segel. Tänk vad bittert att ha seglets form och vara fast i en lera i centrala Göteborg samtidigt som man är hög nog att se havet.

Jag vinkar farväl till september som är på väg bort i stadig takt. Oktober står för dörren. Det är en dag som inte födde mer tankar än så här.

Jo, en till.

Förr överlevde jag när jag skrev. Nu lever jag mer och mer för varje ord jag skriver.

God natt.

 

Ännu fler mögliga Göteborgsskämt

Då ska vi se vad som hänt de senaste dagarna i den här staden.

Jo, han som var åtalad för grovt mutbrott på grund av tegelleveranser blev visst frikänd. Det var ett mutbrott, men inte grovt, så då är han fri. Strålande – tegel för 40000 är inte grovt mutbrott och ändå har aldrig mitt företag kunnat bjuda ärliga kommunala tjänstemän på något för att de är rädda för bestickning, mutanklagelser och så vidare. Den här mannen är skyldig och får en fin fallskärm som straff. Herregud.

Sen visade det sig visst att Din Els chef fick sin bonus omvandlad till en rejäl löneökning. Det vill säga om det nu inte blev ett bra resultat, vilket är skälet att betala ut bonus, så skulle han ändå få bonusen. Illa, men det var väl bara han som fått det här? Va? Oj, hela ledningsgruppen? Och, det är juridiskt omöjligt att ta staden ur avtalen. Vad tröttsamt, men grattis till löneökningar på 8-20 procent på ett bräde så där. Det är när jag läser sånt i papperstidningen som jag bara vill explodera! Alla inblandade borde skämmas – och betala tillbaka vartenda jävla öre.

Kul förresten att en gubbe väljer att gå i pension och får en politiker att skriva på avtalet efter att ha knackat på hennes dörr mitt i natten. Sen blir han visst utsedd till chef för ett nytt projekt, får retroaktivt höjt ersättningen från sagda 20 % till 60 % och kan då – förmodligen rätt nöjt – luta sig tillbaka och håva in 90 % av sin gamla lön genom att jobba 60 %. Det är sorgligt – och sen måste jag ställa frågan: Hur i helvete kan man skriva på ett så viktigt avtal mitt i natten? Det känns lätt amatörmässigt.

Det finns en gammal Göteborgsvits som går så här:

Stockholmaren kommer fram till Kal och säger: ”Ursäkta, men var ligger tunnelbanan? Då svarar Kal: Dô, vi har inget att dölja i den här stan.

Jo, det har vi tydligen och det verkar dessutom som om staden inte bara är byggd på lera utan att den vilar på ett äckligt jävla gungfly av kamraderi, ryggdunkningar, mutor, korruption och så vidare.

Jag älskar den här staden. Samtidigt är jag otroligt trött på att så fort vi hamnar i en ännu en kvicksand i en kommunal förvaltning/kommunalt bolag och får tag i en räddande gren, så tycks den komma från ett träd vars rötter hör hemma i en annan jävla sörja.

Ut med packet!

Autografjägaren som växte upp

Kan jag få din autograf?

Det var så min kärlek till Bokmässan föddes, som autografjägare. Och, det var serier snarare än böcker som var första förälskelsen.

Jag var en av 5000 (jösses) som köade för att få Mort Walkers att skriva i ett Knasen-album. Kön var så lång att den fick flyttas en våning upp eftersom resten av mässan stördes. Jag stod troget och väntade för att se Sergio Aragones snabbrita en figur och plita sitt namn i en bok. Lee Falk skrev sitt namn på ett rutigt papper, Jerry Dumas ritade för mig och så fick jag förstås glädjen att först köpa Socker-Conny ur Jocke Pirinens hand och sen dessutom se honom signera den. Proceduren upprepade sig med GAS. Och jag köpte album, planscher och tidningar med Kalle & Hobbe, Gary Larson och många fler.

Serier och böcker, rita och skriva, det som är min nerv och det jag älskar mest vid sidan av familj och vänner. Berättelser, dikter, teckningar och massor av kloka, roliga, konstiga, spännande och sorgsna ord är min favoritdrog. Att få gå in på mässan och bara dra in doften av ord och se den kärlek till orden som finns i montrar och gångar är således magi för mig.

Jag växte upp i ett hem med många syskon och ännu fler böcker. Pappa var medlem i ungefär alla världens bokklubbar och måste varit en drömkund – han avbeställde aldrig någonting. Vi gick jämt och ständigt till posten och hämtade paket från Bra Böcker, Bra Spänning, Bonniers och så vidare.

Tidigt närde jag författardrömmar och de fick dessutom dela drömutrymme med lusten att bli serietecknare. Min storasyster köpte första numret av Svenska Serier 1979 (?) och jag fick en oemotståndlig lust att bli näste Disney. Man kunde få 400 kronor per publicerad sida och för en sjuåring var det lika med att man kunde köpa hela världen och ändå ha pengar över till godis.

Böckerna tog allt större plats på mässbesöken och även om jag inte bad om autografer längre, så tittade jag storögt på alla kända skribenter och ville vara som dem – kanske skriva autografer själv en dag.

Numera skriver jag faktiskt min autograf i samband med bokmässan, men framförallt på restaurangnotor. Jag jobbar med reklam och på kundlistan står Bonniers, men minst lika goda vänner finns på Riddarholmen i Norstedts lokaler och det är en ynnest att få träffa dem alla varje år.

Och, det är rätt kul att visa dem att Göteborg, om än oändligt mycket mindre än Stockholm, ändå är lite större än att bara innehålla:

  1. Nattklubben på Park
  2. Räkmackor på Heaven 23

I fjol satt vi på Caleo och det var närmast ett chockartat uppvaknande för vännerna att ett räkmackekast från förlagens gemensamma firmafest äta, dricka och skratta på ett klart skönare sätt. Året innan satt jag och min agent på Skål och diskuterade hur jag skulle nå nästa fas i mitt mässliv – att bli en firad författare som själv får signera böcker. Tyvärr, även om hon är världens coolaste människa, blir det bara en ny avstämning på samma tema nästa helg.

Fast, nu är jag lite närmare (åtminstone fram till jag kanske refuseras), men strunt i det. Mitt skrivande är för en liten stund det sekundära i min skalle. Nästa helg är det Bokmässan och då väntar en inspirerande explosion under fyra dagar. Då kan jag se hur lång den där Rosenfeldt verkligen är, kanske skåda en cool Bodil Malmsten, notera att GW har samma väst i år, lyssna lite på Zazzis matlagningssnack, se nobelpristagare snacka om allt möjligt och så vidare.

… och sen går jag hem lycklig, med knuten hand i fickan, och fortsätter plita på den där stora romanen.

Förmodligen köper jag på mig lite extra böcker. Visserligen har jag inte en suck att få in dem i mina bokhyllor, men min pappa löste samma problem när det begav sig genom att bygga bokhyllor som gick från golv till tak. Och, vem vill vara sämre än sin pappa … (skrivet med extrem värme och tacksamhet till en man som fick mig att älska såväl böcker som IFK Göteborg, även om han ivrigt förnekar det sistnämnda än idag).

Jo, förresten – mässprogrammet kom med morgontidningen i veckan. Tidningen hamnade i återvinningen, programmet ligger där på soffbordet och väntar. Det är det, jag och en stor, stor kopp te i natt …

Vi syns på mässan – Anjo!

Detta är ett inlägg i en bloggstafett tillägnad Bok- och biblioteksmässan i Göteborg där följande bloggar deltar:

Requiescat in pace, lilla paraply

Det gick, som det alltid gör när regnet behagar att obehagligt vräka ned från alla håll (inklusive underifrån), ett säreget begravningssällskap på Göteborgs gator. De samlade ihop fallna paraplyer, stackars förvridna kadaver av en gång stolt uppfällda regnskydd som nu blott var makabra rester, och förde dem till den sista vilan i första, bästa papperskorg.

Jag fann ett paraply, prickigt och glatt vid sin födsel, som låg ut och in på en gata i Olskroken. Dess inre, aldrig ämnat att blötas, exponerat för ett obarmhärtigt regn och dess GHB-påtända kompis, stormbyn.

”Allt jag ville var att en gång, bara en gång få vara ett parasoll och inte ett paraply”, sa den prickiga stackaren. Denna längtan, jag kunde ej motstå den, och lyfte varsamt upp paraplyet, tog av mig min vattentäta jacka, svepte in det lilla paraplyet och gick hemåt i ösregnet. Likt svultna vargar slet vattnet och vinden i mig från alla väderstreck och tycktes uppfinna ännu ett väderstreck bara för att jävlas, men jag bar paraplyet – stolt och jävligt blöt – ända till mitt enkla hem.

Det var för sent, det visste jag när jag släppte ut det. Inte ens en stunds värme från min hårtork (som ser ut som en anknäbb) kunde hjälpa. Paraplyet var på väg att ge upp.

”Det är okej, jag fick i alla fall följa med min ägare, hopfälld förvisso, på en promenad när det var mulet med vissa sprickor i molntäcket. Jag kanske såg solen då. Det är det jag tar med mig när jag sluter ögonen”, viskade paraplyet.

Med försiktig hand, så ömt jag bara kunde, strök jag längs dess trötta yttre. ”När solen kommer ska jag göra en drake av din väv och låta den sväva mot den blåaste av skyar”, sa jag. ”Och, jag lovar dig att i vår ska jag köpa en cykel och låta ersätta dess ekrar med din metall. Du ska få bli bli en del av glädjen som snurrar längs knastrande grusvägar när jag skjutsar världens bästa flicka till en hemlig picknick utan slut.”

Paraplyet sa ett knappt hörbart tack och var borta.

 

Det är höst, för fan …

Regnet piskar mig när jag går nedför Teatergatan. Vinden blåser av min huva och det är fan inte ett dugg romantiskt.

Jag missar trean med mindre än en minut. Nästa kommer om tretton (såklart) minuter. Delar väntkur med en man som röker – och givet vädret ids jag inte be honom gå ut. När hans vagn kommer går ett fyllo av och tar hans plats. Han rosslar, harklar och drar upp gegga ur sitt bröst och spottar i skamvrån. Regnet och vinden kastar sig in som kamikazepiloter där vi står, fyllot och jag.

Biljettautomaterna är sönder på vagnen hem. En liten seger i en halvfull vagn som luktar svagt av tisdagsfylla. Jag släpar på dubbla väskor och det är rätt ironiskt. I morse bar jag dem till korpmatchen strax efter klockan 07. Värmde upp på Heden under allt mer uppsprucken sky. Sen kom inte motståndarna – de hade glömt att berätta det för oss bara. Så där sitter jag på väg hem – i monsunliknande förhållanden – med oanvända träningskläder som sällskap. Det är så ironiskt att det är … extremt icke-roligt.

Jag går av i Olskroken. Det är mörkt redan. Klockan är inte ens halv nio. När slutade sommartiden, egentligen? Förkrossade löv ligger som fastklistrade på trottoarerna. Vattenpölarna har hittat en djupare mening med sin tillvaro. Vinden sliter av min huva igen – hallå, det var inte roligt förra gången heller, vindjävel!

På gatan har vintern fattat tag i den stora presenningen som täcker huset mittemot. Den sliter och drar i väven och ljudet är totalt enerverande på alla sätt. Vinden ökar och jag är på väg att få rascha, araben och allt annat som gubbsnea Göteborgare kan tänkas utstöta.

Vad kan jag säga? Det är höst, för fan …

 

Göteborgsk matematik

Jag skrev häromsistens en text om Göteborg om tio år. Fråga mig inte varför, men idag kände jag mig tvungen att följa upp med en matematiklektion i den högre skolan.

Rätta svar skickas till Göteborgs politiska ledning. De behöver dem sannerligen.

Fråga 1: 
Vid vissa kontroller av bussar i Göteborgs kollektivtrafik har 9/10 befunnits vara felaktiga. Samtidigt anser de flesta resenärer att var och varannan buss är försenad. Vilken är sannolikheten att du kliver på en buss i Göteborg som är både felfri och kommer fram i tid?

Fråga 2: 
En trappnos kostar ungefär 95 kr/meter. Om du ska byta ut alla trappnosar i ett standardstort bostadskvarter i Majorna, hur många tegellass kan du då ”skänka lite diskret vid sidan av” till den ansvarige beställaren för att motivera en total projektkostnad på 8,5 miljoner kronor?

Fråga 3: 
Hur många nollor kan en luftfaktura innehålla?

Fråga 4: 
Vi har en ekvation där en ledande och färgstark politikers ja till Göteborgshjulet betecknas med x. Den samlade folkviljans (450000 invånare) nej, anges med y. Om ekvationen ser ut så här: x – y = x, exakt hur oväsentligt är då y i Göteborg?

Fråga 5: 
Förklara, matematiskt oantastligt, hur inköp av tjänster inom banteknik kan ha en perfekt positiv korrelation med ett privat villabygge på Orust där det inte ens finns spårbunden kollektivtrafik?

Fråga 6: 
Förklara den matematiska paradoxen att det kan behövas 200 mantimmar för ett välkänt göteborgskt byggföretag att riva en rutten kiosk (som man inte ens river för att sedan fakturera ett ockerpris för det icke utförda jobbet) när det bara krävs 55 minuters teve med Janne Josefsson för att avslöja att hela staden är genomrutten?

Fråga 7: 
Fyra månader efter att kommunstyrelsen deklarerade att det nu skulle vändas på varenda sten och att krafttag var på gång så fortsätter korruption och avslöjanden att grassera hejvilt i Göteborg. Exakt hur mycket väger ett slag i luften?

Fråga 8: 
Det råder stor brist på bostäder i Göteborg. För att råda bot på det har politikerna bestämt sig för att bygga bort problemen. Kan det matematiskt bevisas att man även bygger bort problemen med gnisslande italienska spårvagnar genom att köpa ännu fler av dem?

Fråga 9: 
Psykiska problem som uppstått på grund av samvetskval kring en utbredd vänskapskorruption samt förslitningsskador som uppkommit tack vare ett ivrigt ryggdunkande och navelskådande riskerar att kosta Göteborgs skattebetalare miljardbelopp. Hur många goa gubbar krävs det således för att skruva fast den skruv som är för jävla lös?

Fråga 10: 
Hur många Stenafärjor skulle kunna fyllas med glada människor som just fått kontrakt på en lägenhet om Stenafärjorna lämnade sin centrala parkeringsplats och gjorde plats för en levande innerstad med bland annat bostadsbebyggelse?

Paddan som flydde till Göteborg år 2021

I morse såg jag något märkligt. En av paddanbåtarna lämnade en ostädad hamnkanal och visade sig verkligen vara ett amfibiedjur.

”Åh, herrejävlar”, skrek skepparen. ”Nu bär det av!”

”Vart”, ropade jag. Han skakade på huvudet. ”Inte vart, utan när. Den är på väg att bli en tidsmaskin.”

”O’boy”, skrek jag. ”Till vilken tidsålder är den på väg?”

”Göteborg 2021. Vi ska dra till året när den här staden blir 400 år.”

Jag hoppade förstås ned i båten och for i nästa ögonblick genom tid och rum till en stad som verkade så oerhört välbekant, men ändå så otroligt annorlunda.

En mängd hus i staden hade förvandlats till öppna-hus-museer. På fasaderna satt skyltar som förklarade att dessa hus byggts om undermåligt, vilket avslöjats under den stora korruptionen 2011-2012, och nu, när de inte var säkra att bo i, förvandlats till tysta moment över en skamlig tid som vi aldrig vill uppleva igen. De som en gång hade bott där hade fått nya bostäder i bra lägen tack vare en allmännytta som nu gjorde skäl för sitt namn.

Spårvagnarna tycktes hålla tiden, vilket kanske berodde på att avdelningen för banteknik ej längre behövde betala kustnära villor. Dessutom hade staden, istället för att snacka och rita i all evinnerlighet, byggt om centralen och även skapat underjordiska pendeltågsstationer, vilket möjliggjorde för folk att resa till Göteborg utan att varje gång knuffas in i en flaskhals.

Det var visst evenemang på gång i staden. En ny evenemangschef hade tillträtt och drog in massa kul saker till staden. Hans paroll, vilken hade fått stadens ledande politruker att sparka honom (han återanställdes tack vare en folkstorm i slutet av 2018), var:

Göteborg kommer aldrig att bli lika stort som Stockholm, så sluta med snoppmätningen. Du får inte en större snopp om du onanerar mer, men det är inte bara storleken som räknas, det är hur du använder den!

Han hade satt upp vissa kriterier för saker och tyckte att det var bättre att hylla stadens verkliga särart – det tykna, uppkäftiga och kreativa – istället för att dölja alla ambitioner bakom berg av plastmuggar fyllda av öl. Han släppte fram stadens själ istället för att doftmarkera bort alla goda idéer med langos och festivalpinkares urin.

Heden hade bebyggts. Fortfarande kunde Gothia Cup, Partille Cup, korpen och cirkusar få plats, men det var inte ett stort öde fält längre. Hus med glada boende ramade in den lummiga parken och längs Södra vägen gled spårvagarna fram – ja, någon hade tydligt tänkt till och ersatt de italienska gnisselvagnarna med kärror som kunde svänga utan att spräcka trumhinnor.

På Avenyn var det liv och rörelse. Serveringarna hade produktutvecklats mer sedan 2011 än de gjort fram till dess. Borta var likriktningen och den parodi på paradgata som Avenyn var när jag sist såg den. Det var restauranger, kaféer, serveringar, sjungande servitörer, gatumusikanter och annat. Svarttaxiförarna var ett minne blott, däremot fick taxibilar åka här även kvällstid, vilket gjorde att folk slapp gå till mörka hörn där inga vittnen fanns för att hitta en säker bil att åka hem i.

Det slog mig där, och även på andra ställen, att livemusik strömmade ut från krogar. Uppenbarligen hade åtskilliga centralt boende bostadsrättsinnehavare förstått att det är roligare att leva i ett livligt centrum och försakat tanken på att tystnad var bra för deras egen avkastning. Istället för att jaga en boendekarriär valde de att leva i centrum och njöt tydligt mer än tidigare.

Backa, Angered, Biskopsgården, Länsmansgården, Frölunda, Bergsjön, Hammarkullen, Hjällbo och andra ställen låg äntligen närmare staden än ställen på andra sidan jorden. Folk förstod och gladdes över att det inte bara gick att åka till Saltholmen på två kuponger, utan också till myllrande och spännande stadsdelar i alla fyra väderstreck.

Längs Södra Älvstranden, på Sten A Olssons allé, gick flyttbilarna i skytteltrafik. Istället för färjor som såg ut som stora lådor ramade nu bostadshus in älven på bägge sidor. Och de som ville lämna staden till förmån för Danmark åkte gärna ut till ytterhamnarna för att kliva ombord.

På en av de nya broarna över älven cyklade och gick folk fram och tillbaka. På andra sidan den ersatta Göta Älvbron hade Suckarnas kaj, blivit de hänförda suckarnas kvarter. Ringön var inte längre ett mysko hål, utan en vibrerande del av staden där småskaliga industrier och hantverk samsades. Det var visst så att det inte bara var närproducerad mat som gällde längre, även närproducerad kvalitet och uppfinningsrikedom var på modet.

Och fortsatte man mot Agnesberg gjordes inga försök att skrämma bort resenärer genom att låta vägen in i staden kantas av bråte, skrot och katastroffula Gasklockor (som inte ens användes till något).

Way out West gick in på år 15 och de fyra dagarna i Slottsskogen var Woodstocklegendariska, minus droger. Man hade till och med uppgraderat ölen från sunkig Norrlands till god dryck från ett av stadens tjogtals mikrobryggerier.

Jag slog mig ned på Gustaf Adolfs torg en stund senare, förbluffad och lite lycklig. Hamnkanalen utmed Östra Hamngatan mot hamnen, där inget hjul längre stod, var uppgrävd. När det skedde 2015 upptäcktes en underjordisk flod av korrupta genvägar under de politiska kvarteren. Dessa fylldes igen och doldes för evigt av ett glittrande blått vatten som gav tillbaka Göteborg lite av den själ som förlorades under många år.

Paddan som hade fört mig hit gled fram och skepparen var ombord, till synes hemmastadd även tio år senare. Båten var full av turister och guiden berättade på engelska. ”Stockholm is the capital of Sweden and says that we are its number two. That’s alright, we prefer to be the shit!”

Jag log. Staden var äntligen fantastisk och verkade styras av goda människor och en hälsosam anda istället för goa gubbars förgiftade göteborgsanda. Däremot var ordvitsarna fortfarande usla. Det kändes på något märkligt sätt lite tryggt.

Regnbågsflaggor och stollar

Jag läser en nyhet i Göteborgs-Posten som får mig att skaka på huvudet:

Patriotiska studentförbundet vill inte ha några regnbågsflaggor på stadens flaggstänger. Det är förstås inte ett utslag av någon form av homofobi det handlar om, utan problemet är främst att flagglinorna vandaliseras, vilket fått förbundet att äska 2000 kronor i extra bidrag för att fortsätta sitt uppdrag med att hissa och hala flaggor.

Käre, Torsten. Om det kostar staden 2000 kronor extra för att visa alla att i den här staden får man bli kär i vem man vill, oavsett kön, då är det 2000 kronor som använts på ett mycket bra sätt. Således borde du och ditt gäng få era extra pengar.

Det är bara ett litet problem, du refererar flera gånger till regnbågsflaggorna som homosexflaggor och konstaterar också följande:

Jag har inget emot homosexfestivalen, det här handlar om ett ogenomtänkt beslut om flaggning på alla kommunala inrättningar. Det är också pedagogiskt misslyckat. Hur ska man förklara som förskollärare för små barn vad det är för flagga och vad den symboliserar och vad det är för människor. Barnen kan ju få mardrömmar om förskoleläraren berättar om vad homosexualitet handlar om

Oh, det är nu det börjar stinka riktigt illa om det här. Du förstår, det är nämligen så att i den här staden ska vi vara stolta över att alla kan visa kärlek öppet. Det är fantastiskt att det äntligen accepteras allt mer att män kan älska män och kvinnor bli kära i kvinnor. Som heterosexuell man hade det varit lätt för mig att rycka på axlarna åt flaggorna, men jag känner stolthet när jag ser dem, just för att de säger en väldigt viktig sak till mig: ALLA har rätt att älska den de blir kär i. Och om barn förstår det redan i förskoleåldern kanske vi får än färre idioter som knackar bögar i framtiden.

Men, jag kan förlåta dig, Torsten. Det finns en djupt rotad misstro mot homosexuella i samhället och du är inte den ende som har problem med detta, fast du sa en sak till i den här artikeln som fick mig att fundera lite:

Tidigare i år tillät man samerna att flagga på Gustav Adolfs torg och sedan fick zigenarna flagga. Vad blir nästa steg, att handikappsrörelsen hissar sin? De har väl ingen flagga, men de kan ju kanske skapa en med en rullstol och två korslagda kryckor undertill

Oj då, orsaken är tydligen att du bara vill se nationsflaggor hissade och det av tradition. Jag vet inte … på något sätt får jag lite bruna vindar i näsborrarna nu, det kan inte hjälpas.

Varför skulle inte en bortglömd ursprungsbefolkning (samer) få synas? Det har funnits många ursprungsbefolkningar som gömts undan, satts på undantag och så vidare. De har ofta blivit en socialt utsatt grupp som ett resultat. Om vi gör tvärtom så är det väl värt några dagars fladdrande på våra flaggstänger?

Och är det inte fint att romerna (zigenare som du använder det känns lite nedvärderande) äntligen visas upp som en erkänd minoritet? Jag kan berätta att jag känner en dam som jobbat stenhårt med att hjälpa romer in i samhället och den stolthet och glädje de känner när de tillåts ta plats i vår värld är enorm. Jag har sett glöden i hennes ögon för varje litet steg åt rätt håll som tas där. Att de får stå på Gustav Adolfs torg och se sina färger fladdra ihop med den svenska flaggan är fanimej på tiden.

Dessutom så kanske vi inte ska snacka om handikapprörelsen (en bättre term är funktionshinder) på det här sättet? Och, om det nu vore så att vi behövde hissa en flagga för att påminna oss att vi har medmänniskor med fysiska eller psykiska funktionshinder – är det då inte bättre att göra så än att tiga och låtsas som ingenting?

Du kanske menar väl, Torsten, men jag tror att det är dags för patriotiska studentförbundet att studera verkligheten ett tag. Under tiden kan vi andra njuta av att Göteborg flaggar för allas rätt till sin identitet och allas rätt att leva utan risk för repressalier och förtryck i den här staden.