Kapning och fallskärmar

Flyget från Bromma till Landvetter blev kapat idag. En person av obestämd religion/politisk övertygelse/lobbyistgrupp förklarade att han hade en del rätt stygga krav. Uppfylldes inte de skulle han spränga planet.

Planet var till stor del fyllt av göteborgare, vilket blev hans fall. Direkt spred sig ett mummel bland passagerarna: Fan vad onödigt å kapa … jag orkar inte med sånt här … på fredag å allt … vem fan tror han att han e … sicken löjd … jag får fan rascha … hur tetig kan man bli … va e de nu för jävla exter på gång … nä, nu jävlar smäller det, jag fixar inte såna där töntar …

Och small gjorde det. En göteborgsk börsanalytiker, byggd som en stockholmsk grovarbetare, drämde till kaparen innan denne hann utlösa sin bomb. Desperadon stöp och mumlet byttes mot ett glatt sorl: sicken macka … han bara stog å dog … där satt den … gôtt e de … såååååå bara, pang, bom … najs, så går de när man muckar med göteborgare … vikken virkpinne … fan, vad laser … snygg höger, Glenn … flô daj, kaparn, annars blir de så här, din kneckedeck … en slägga som en kombarris …

Strax efter bröt kapten in och meddelade att vi skulle passera Motala inom en minut varpå åtta män tog på sig ryggsäckar och rusade bakåt. Jag kände kylan när en dörr öppnades och så kastade de sig ut. Jag såg igenom fönstret hur fallskärmarna löste ut. Samma procedur upprepade sig när kaptenen sa att det var Jönköping på g. När vi passerade Borås hoppade ytterligare två man av, fast de hade paraplyer istället för fallskärmar. Till sist hoppade ett halvdussin män av när vi gjorde en lov över Särö, fast deras fallskärmar var av den mer monetära typen, så de föll skrikande mot en säker död och lika säkra arvstvister.

Vi som löst vanliga biljetter, inte den nya door-to-door (but with a bloody long drop), gick in för landning på Landvetter. En treåring skrek åt tryckförändringen. Kaparen vaknade och fick en ny tjuvsmäll så att han gick i fullständigt däck.

När vi landat, hoppade vi på flygbussen och givetvis satte sig det enda fyllot bredvid mig. På engelska (!) skulle denne hästägare från Åmål (!!!) förklara att brudarna i Buenos Aires var skitfina, varpå han vecklade upp påsen med medköpt sprit, tog en klunk och väste: ”Åk aldrig via Charlessss di Gååål, vilken jävla flygplats. Den där jävla rulltrappan är en halv mil”. Sen släppte han ut en sorts posttraumatisk flygångest i flatulensform som definitivt inte klimatkompenserades.

Jag tråcklade mig av bussen vid Korsvägen och drog via Danska vägen mot Olskroken. Mittemot Prästgårdsängen stod ett fyllo lutad mot en cykel och undrade var brudarna var.

Back in Göteborg. Änna hemma, eller?

 

Köp-inte-center

Vid ett par olyckliga tillfällen i mitt liv har jag befunnit mig i Nordstan nattetid. Ensam. Idag var jag ensam där igen. Mitt på dagen. Jag trodde att jag gått rätt in i en alternativ verklighet. Så märkligt. Så tomt. Så fel.

Okej, det är alldeles innan lön. Det är januari. Två av de mer shoppinghämmande saker som existerar. Men, ändå. Några brukar ju ha lite utrymme på plastkorten.

Jag gick ut från Nordstan och fick inte syn på Gustaf Adolfs torg. Där var nämligen hundratusentals Göteborgare. Det var talkörer, banderoller och annat.

– Vad gäller det, sa jag till en arbetslös, men temporärt sysselsatt, yrkesdemonstrant.

– Vi protesterar mot Västtrafik, sa han.

– Ja, de kommer sent. Vagnarna är överfulla. De skriker i kurvorna. Bussarna är dödsfällor och så vidare. Jag sympatiserar med er, sa jag.

– Nej, nej. Vi protesterar mot de där rösterna som ropar ut hållplatserna. De låter änna lite som stockholmare, va!

– Det låter änna knepit när de säger Valand, sa en grovhuggen jävla bit till kar’ som stod bredvid.

– Alla kärringarna på svalen tjôtar om det, sa en tredje tjomme. De e helt outhärdligt. Dags att sätta stopp.

Folkmassan började röra sig. Långsamt, långsamt – ungefär som kollektivtrafiken. En spårvagn som inte hann undan, öppnade dörrarna och lät en rikssvensk röst, med en smärre 08-brytning, proklamera att det här var Brunnsparken.

Pöbeln stack vagnen i brand. En agitator klättrade upp på Johanna i Brunnsparken.

– Kållar. Alla från de östra stadsdelarna följer med till Gårda. Frölundafolket och majborna – ta er till Vagnhallen Majorna. Bröder och systrar från Hisingen, leta upp varje garage på ön. Förstör alla bussar och spårvagnar. Bränn dem, i Göteborgs namn.

Brandröken stack i näsan när jag en stund senare klappade lite gräsänder på vägen hem. En Trygga Rundan-bil hade vräkts ned i ån och mobben som gjort det skruvade lite på sig.

– De ropar ju inte namn i den däringa bilen, sa en av busarna.

– Nej, men de räknas la som sån där kållateral grej, sånt som händer i krig, sa en annan.

– Hur fan ska vi komma hem förresten, sa en tredje.

– Vi får la vänta tills Ringlinien kör igång, sa en fjärde.

– De e ju inte förrän i april, sa en femte.

Sen hoppade man över den sjätte till den fyrtioandra och den fyrtiotredje sa:

– Men nu slipper man stockholmsröster i alla fall.

– Alltid nåt, sa någon som jag tappat räkningen på.

Jag måste verkligen åka bort ett tag inser jag.