Etikett: gott humör

Rester av en promenad och intro till nästa

Sommaren hade halkat på höstlöven, hamnat på rygg, förvånat känt smärtan skjuta upp och sedan sprungit iväg, med tårar i ögonen (eller om det var regndroppar), för att komma ikapp september som redan flytt.

En stund senare, under en nederbördsfri etapp av vår promenad, föll andra löv för oss, som en ytterst höstig variant av vårens alla äppelblommors sista färd. Den regnvåta asfalten ville suga fast våra fötter och dra ut den sista energin från den ljusa årstiden.

Vi gick, ibland i tystnad, ibland ivrigt diskuterande. Det finns alltid en stillhet i våra möten, lugna promenader med henne får mig alltid att må så bra.

Ännu ett litet tag senare, vi har kramats hej då för den här gången. Jag går längs vägar där gatlyktorna ännu inte är i högform. Deras sken är dunkelt, lätt uttråkat och i den stora möbelaffären på Danska vägen står bekymrade, oköpta soffor som inte är älskade nog för att föras hem till söndagsmys.

I morse, när jag samlar ihop resterna av den här promenaden och tar med dem till jobbet, har novemberregnet fötts fram för tidigt. Jag tror att det givit upp, och väljer bron över motorvägen istället för spårvagnen. Det vräker ned långt innan jag nått halvvägs. Mitt misstag är mina fuktiga byxor. Det en del kallar snålregn är oerhört givmilt, ringarna-på-vattnet-effekterna är omöjliga att överblicka.

Dagen är bra, ett långsamt lugn närmar sig arbetslivet som rusar fram som ett kinesiskt magnettåg. Jag vill inte att kraschen slutar med förkylning bara. Det har varit för mycket, även om det varit bara bra, och jag har varit för trött. Känner promenadresterna som guldmynt i fickan och så får Tomas Tranströmer nobelpriset. Lyckan över att en mästare belönas är total. Jag sitter ned, läser ett av hans citat, nedskrivet av min vän, och föreslår henne att jag ska kidnappa henne och föra oss till en öde ö (eller öde halvö).

Och när jag går hem i en hastigt gråare stad – solen lös nyss från en övertrasserat blå himmel – slår det mig. I dag skaffade IFK en ny målvakt, ett grymt förvärv, och jag funderar bara på Tranströmer. Det får mig att skratta. Jag vet också att när jag är 80, då ska jag vara en åldrande poet.

Skratten överröstar nästan hagelstormen som får mitt paraply att kvida av smärta. De små kulorna viner runt oss, knappt två minuter hemifrån. Fem minuter senare står jag, än en gång med fuktiga byxor, och stirrar på huset mittemot. Solen pressar teglet, himlen är sommarblå. Det här vädret är galet oberäkneligt.

Jag plockar upp resterna av promenaden, lägger dem på min stora, fina minneshylla och författar orden ovanför. Jag lutar mig bakåt och skriver introt till nästa till tonerna av Rosie Thomas, sen väntar en febrigt het sänglampa och Tranströmers dikter på mig.

Tranströmer har sin ö, jag har mitt Skatås. I helgen ska dess höst viska hemligheter och kärlek till mig. Jag ska välja vägar som alltid leder hem och bara andas in mer av det som får mig att älska så. Jag ska hitta nya ord och nya genvägar till mitt alldeles egna universum. Och jag hoppas nästan att regnet ackompanjerar, eller åtminstone att en lätt, rå dimma gör allt för att leka kurragömma uruselt.

Du är bjuden att följa med … i efterhand, här.

Jag doppar gåspennan i mitt hjärta

Jag gissar att en del kunde författa något dräpande om det sorgliga i att folk väntar utanför stadens butiker en dimmig oktoberlördag, strax innan öppningsdags. Likaså, lite lätt hånfullt, prata om de som äter en standardmacka med en standardkaffe på ett kedjefik i sin ensamhet samtidigt.

Och, hur simpelt vore det inte att i nedsättande ordalag, med epitet à la losers, nedvärdera de som stannar till på Drottningtorget för att se när en trut – först något påpassad och tveksam, men till slut hungrig och ivrig – förintar ett berg av brödsmulor.

Det är således enkelt att anta att många också skrattar åt och inte med när de ser en bleknande och hemmagjord affisch som pratar om kebabtallrik.

Högst troligt är också att mången tunga, med viss ton av etter, svär över hur somliga delar av stadens asfalt alltid tycks sjunka ihop och bilda hål, oavsett hur många gånger de lagas.

Likväl är det naturligtvis så att många spottar i trottoaren den här morgonen och drar jackan runt sig, förbannar dimman som hösttungt och, till synes, deppigt hänger mellan hus där inga skratt hörs.

Kalla mig annorlunda, jag ser inget av det där. Jag kan skriva dessa ord, men aldrig med mer än en professionell penna. När gåspennan doppas i mitt hjärtats blod, låter det istället så här.

Den där dimman lättar, om du bara lyfter blicken ser du hur solen letar luckor, fintar och till slut tränger igenom. De tusentals löven som luftlandsatts av trädens centralkommando får Alströmergatan att explodera i färgkaskader. Det är på väg att bli +20 grader och dimman har ingen makt då. Det är oefterhärmligt vackert.

De där hålen i asfalten. Vi kan se våra egna livsöden så – vad vi än gör blir vi till slut ett potthål runt en avloppsbrunn. Eller så fyller vi tomheten med bättre grus och asfalterar bort såren.

Visst är en bleknande affisch om kebabtallrik, orörd av dyra AD-händer, allt annat än ett bländverk. Men, den är också just det av en bra anledning. Den är resultatet av en rynkad panna, händer som klippt och klistrat så gott de kan och ingen kan undgå budskapet – kom och ät, det är gott.

Att titta på fåglar, att våga bli ett ögonblick och se en trut glufsa eller duvor, kajor, pilfinkar och gråsparvar hoppa fram mellan högarna av köpebröd är okej. Om inte annat för att andas och le.

Vem vet vad den ensamme på fiket tänker? Kanske är den ensam, eller så är den i staden när familjen sover för att köpa en present till ett (räv)sovande födelsedagsbarn. Och kan någon veta varför eller vad som lockat de andra att gå upp tidigt och vänta på att dörrarna öppnas? Tristess? Kanske, eller så är det jakt på något fint till någon eller kanske bara den där sista accessoaren till aftonens middag.

Och där kommer jag in. Jag hastar hemåt i en allt varmare oktoberluft. Jag ser möjligheterna, lämnar den dräpande syran åt sitt eget sura öde. Ingen vet varför min påse innehåller det den gör, men jag ler åt alla håll. Det är en fin dag, det är lördagen den 1 oktober 2011. Kanske berättar andras påsar lika glada historier, fast helt annorlunda.

Jag ser möjligheter, kärlek, värme, tro, hopp, lust, leenden, stort och smått som hopas och läggs huller-om-buller i en märkligt skön brittsommarmix. Jag är glad, förväntansfull och stegen nästan snubblande i sin längtan.

Senare, i ett ständigt nu. Solen går all-in och jag njuter en kall öl i bröders sällskap, äter, sjunger och vandrar nedför Avenyn i min alldeles nya, skinande frack.

Att min insida är vackert helrenoverad, varsamt restaurerad och utblåst i en imponerande blandning, det visste jag sedan länge. Nu känner jag att kläderna faktiskt gör mannen också.

Jag känner mig ståtlig och för mig med självsäkra, ödmjukt lyckliga och lätta steg mot en eftermiddag, afton och natt i det okonstlades tecken tillsammans med nya bröder. En varm stund vars detaljer aldrig nedtecknas, de ska endast sjunga i mitt bröst.

När taxin för mig hem, dimman svalkar nu av husens fasader, är jag ytterst nöjd. Jag hade gärna kommit hem till en flicka som sa: Gud, vad snygg du är i frack, släng av den NU.

Å andra sidan är det häftigt att snöra av sig lackskorna, hänga upp utstyrseln och bara stå i min självsamhet på balkongen och njuta av stjärnorna – jag ser dem alltid, även när dimman trilskas – tillsammans med en kopp nattkaffe.

När detta skrivs är det 2 oktober. Varje sekund är, om jag vill, en ouvertyr till något bättre. Oktober är sprängfyllt med möjligheter och när jag slänger ut sandsäckarna med sorg över förlorade ögonblick, det ouppfyllda och det mörka – då stiger min luftballong mot vilken rymd som helst.

Jag har gåspennan i min hand och doppar den i mitt hjärtas outtömliga bläckhorn. Fortsättning följer, min lycka kan aldrig skrivas med en avslutande punkt

Utbrottstjuven

Jag hällde ut teet på golvet och tappade smörgåsen rätt ned i morgontidningen. ”Hoppsan”, sa jag och reste mig, onödigt hastigt, för att hämta lite papper att torka upp med. Då trampade jag på en kvarglömd nål på golvet, utstötte ett milt ”aj”, varpå jag vinglade till och lade handen på den spisplatta som jag glömt att slå av. Smärtan fick mig att rycka undan handen och därefter säga ”det var verkligen lite för varmt för mig, det där”.

Plötsligt ringde det på dörren. Min granne stod leende utanför. ”Hej, har du möjligen glömt lite ludd i tvättmaskinen när du tvättade senast?” Hon pekade på en dammtuss, som var åtminstone lika stor som en medicinboll och som hon hade släpat uppför trappan. ”Oj”, sa jag. Grannen ryckte på axlarna och menade att vi alla glömmer saker. Jag nickade och lyckades sen slå igen dörren med hennes fot mellan dörr och karm. När jag, något skamsen. öppnade den igen låtsades hon bara blåsa på foten, log och linkade tyst iväg.

En trappa ned hördes strax skratt. Jag gick ned i svalen och såg hur samma granne tittade på sina egna jeans. En stor bit av tyget var borta och satt nu i en stor hunds käftar. ”Oj, vad pinsamt”, sa hundens ägare. Den numera barrumpade grannen lade handen på hundägarens axel: ”En olycka händer så lätt. Jag skrämde säkert upp din hund. Inget att oroa sig för. Får jag bara tygbiten åter så går det nog att lappa.”

En man var på väg ned från översta våningen. Hans steg hördes tydligt i trappan. Det var arga gubben, men förvånansvärt nog log han när han passerade oss. ”Hissen är visst upptagen, men det är rätt skönt med fem trappors promenad”. I samma ögonblick pinkade hunden på hans noggrant putsade skor. Ägaren drog undan hunden och tittade ned i marken: ”Tusan vad pinsamt igen.” Den nedpinkade mannen log glatt mot oss alla. ”Det är mest vatten och det försvinner nog under min promenad. Ha en fin dag allihop.”

Ännu en granne, han som är med i Jehovas, tittade förbi. ”Hej”, sa han. ”Vill någon lyssna på några minuters prat om Gud?” Jag ryckte på axlarna och sa okej. Tjejen med bortbitna jeans sa att hon bara skulle byta om och fixa fika och hundägaren tyckte att det lät som ett trevligt samtal.

Plötsligt slog det mig, med all önskvärd tydlighet. Än en gång hade utbrottstjuven gjort en räd i Olskroken och snott allt vi hade.