Älska din nästa

I går läste jag några rätt besvikna meddelanden från en person som jag förvisso bara träffat en gång, men som är en av dem med störst hjärta på nätet – Abbes pappa.

Han har nyligen fått bygglov, men så överklagade den granne som tidigare satt sig på tvären och vips så var det hej då med det bygglovet.

Det fick mig att fundera lite på det där med min nästa. Vi förfasas över att folk är xenofober, upprörs med rätta över att kommuner inte tar emot ensambarn, men det finns en väldigt annorlunda främlingsfientlighet och njugghet i vårt land.

Den stavas grannar. Vi glömmer gärna den småaktigheten, förutom när den blir trash-tv med Aschberg.

Det är överklaganden, millimeterrättvisa, knivhugg i din rygg, baktalande och så vidare. Det är ogina ageranden och brist på kärlek och omtanke som gör mig mörkrädd emellanåt.

Ibland undrar jag om det är så sorgligt att vi när vi bosätter oss någonstans per automatik tror att vi äger hela världen.

Jag har själv blivit utskälld när jag skrev reklam för JM. En granne till ett blivande område i Lerum kallade mig det ena och det andra. Vad det våldsamma brottet bestod i? Att 18 hus skulle byggas där han brukade gå omkring. Fruktansvärt nog skulle andra människor få dela hans del av världen. Och takvinkeln var ju fel – det hade jag ju kunnat förstå om jag gått i matte, fick jag veta (om än inlindat i svordomar).

Handen på hjärtat, jag är helt för rätten att överklaga och göra sin röst hörd, och det har stoppat en del galenskaper, men ibland går det för långt. Demokratin möjliggör en egoism och småaktighet som gör mig illamående.

I den här staden stod Friggagatan som ett dödförklarat fyllo i flera år. Varför? Eviga överklaganden om förstörd utsikt och Gud vet vad. Till slut tog samhället tag i det och över 500 nya hem kan nu skapas. Bostäder, servicebutiker, jobb, utveckling – något som försenades i flera år för att någon bara brydde sig om sitt.

Igår hörde jag besvikelsen i orden från en man som inte vill störa, bara få samma hus som de andra i området. Ett hem för sig själv, sin fru och sina två killar. Men, nej – så kan vi inte ha det. Om jag redan har det så ska jag förstås sätta käppar i hjulet. Egoism, småaktighet och litenhet växer tydligen bra i vår klimatzon.

Fast, det kanske är bra med sånt här. Jag menar, Gud förbjude att det bor glada människor bredvid en. Då kan det här jävla landet förvandlas till något så vidrigt som Bullerbyn.

Det är synd om många av oss.