Blåljus och gräsandssafari

Jag hade en något konstig språkkväll igår. Först försökte jag förklara att Frälsningsarmén sjöng canon och sen att en tidigare flickvän en gång svingat sin läderfåtölj mot mig. Jag behövde således sova. Det satte polisen stopp för.

Plötsligt hör jag ett envetet sirentutande, tänker att något hänt på vägen, men så kommer det närmare …och stannar utanför. Jag tittar mot fönstret. Det tjuter, lamporna blinkar och bilen står parkerad utanför. En piket gör den sällskap och rullar långsamt längs gatan. Efter en stund plockas hundar fram och sirenerna ersätts av vilda skall, rop och annat.

Vad pågick? Jag vet inte, men det rubbade sömnen.

Det förhindrade dock inte dagens sedan länge inplanerade gräsandssafari. Jag och S packade ned en rejäl påse bröd (Storform) och begav oss till Skatås. Vi inledde i den bortglömda delen av Blacktjärn, men där verkade änderna närmast ointresserade…

Jag förklarade, som lokal gräsandsexpert, att de alltid håller till på andra sidan tjärnet. Vi gick dit och det var helt tomt. Inte en and. Däremot fick en sothöna lite oväntat glutentillskott. Det här höll på att utveckla sig till en helt misslyckad tur.

Då sänkte sig en häger majestätiskt ned i vattnet. Vilken praktfull fågel. Och, så fick den sällskap av en till. Otroligt.

Fast, hägrar äter inte brödsmulor, så vi var tvungna att gå till Härlanda tjärn och där räddades dagen: änder, änder, änder, änder och en hög duvor och kråkor. De porösa hjältarna åt ur våra händer, alla fick rejält med bröd och jag fick till och med närmast vadat ut för att mata den något blyga sothönan som till slut anslöt.

Ett kilo bröd distribuerat och vi kunde nöjt lämna området.

Det blev en bra söndag, trots polisen… Hurra för gräsänder.

Älskade Skatås

Jag funderar ibland. Är runda gatlyktor smartare än platta? De platta tycks säga öööh, medan de runda alltid känns som mer av aha-typen.

Jag är i min skog, på mina stigar. En hel eftermiddag. Väskan är packad med utifallutrustning och jag travar på. De gröna nyanserna, bäckarna, stenarna och stormvälta träd som är som installationer.

Skatås är så vackert. Även om det är så många löpspår och så lite tid. Här kan man gå från Apslätten till Soldatängen. Eller bara chilla med änderna vid sjöarna. Gräsänder är det finaste som finns på två ben.

Vid Härlanda Tjärn stretchar en tjej i en vinkel jag inte ens kan räkna ut. Här och där ser jag folk springa så lätt, fort och ledigt att jag vill fälla dem. Jag tror den känslan är en slaggprodukt.

En uttråkad schäfer ser ut att imitera mattes meningslösa snack i en mobilsnäcka. De borde vara förbjudna i Skatås. Mobilförbud på åttan – NU!!!

Sen, efter tantens kackel. Tystnaden.

Jag hör fler porlande bäckar än människoröster. Det är skönt. Den här vägen är så vacker. Bara en fimp på flera kilometer.

Trappstegen mot Västra Långevattnet. Hundratals. Härliga. Däruppe är det sällsamt. Jag ser några enstaka människor, inga ensamma människor. Jag tror inte att man kan vara  ensam här. Om jag någonsin kysser henne här kommer det att vara för evigt – ingen kärlek som föds här kan gå sönder.

Och jag fortsätter längs vägen mot Delsjön. Det knastrar under fötterna. Jag tror inte att några förhoppningar och drömmar kan grusas om man får trampa en grusväg ibland. Inte ens om himlen mellan träden samlar ihop en molnmobb som ser grym ut och vill dränka dig snarast möjligt.

I korsningen vid sjön är det sol och regn. Det är en kontrast. Och mitt i allt en förvånad koltrast. Jag försöker plåta den och förvandlas till Kalle Anka på fotoexpedition. Så fort jag har den i sikte flyger den undan.

Jag är lycklig ändå. Huvudet sjunger vackra sånger.

Älskade Skatås.

Jehovas duvor

Första arbetsdagen och jag smög längs ån för att inte väcka änderna. De var dock redan vakna och uppenbart ilskna. Orsaken spatserade omkring på gångvägen.

– Shit, Jehovas duvor, sa jag.

En duva såg mig och kom fram med frälsning i sin blick.

– Allt är inte gräsänder som kvackar, sa han/hon/det. Har du läst om vad himmelen erbjuder?

Pippin höll en liten pamflett mellan vingen och kroppen. Med hjälp av näbben lyckades den flytta skriften till mina händer. Jag tittade klentroget på den.

– Vakteltornet, det var det lamaste namn jag någonsin läst, sa jag.

Duvan log (om duvor kan le).

– Min son, i himlen kan du flyga som en fågel, men bara om du släpper in oss i ditt hjärta. Du har förblindats av gräsänder, men de är inte himmelens utvalda fåglar. Varför tror du de jämt simmar i minimala vattendrag?

– Är det frälsningens belöning att jaga brödsmulor på Drottningtorget då?

Duvan log fortfarande (tror jag).

– Den som slita ont under det jordiska livet skola komma till ett överdådigt fågelbord och ändlösa fält proppade med daggmaskar, säger profeten Hacke Hackspett.

– Du får nog hitta alternativa sätt att frälsa mig – fågelfrön och mask var aldrig något jag önskade mig när jag var liten och fyllde år. Jag är mer pommes frites med korv-typen.

Duvan skakade på huvudet.

– Sannerligen, det är större chans för en struts att hitta en höstack i knappnålshuvudet än det är för dig att komma till paradiset.

I samma ögonblick slog sig en ormvråk ned på gången. Duvan bleknade.

– Yo, man, sa vråken.

– Buteo Buteo, sa jag.

– Rastafari är den rätta vägen, sa vråken.

– Jag följer dig, sa jag. Men, måste jag äta ormar?

– Nä, men himlen får väldigt mycket roligare färger när man gör det, sa vråken.

I samma ögonblick kravlade en gräsand ur vattnet och satte sig under ett träd.

– Du är…, började jag.

– Buddhist, sa gräsanden.

– Äh, vad fan, sa vråken. Vi skippar rastan, jag klär ändå inte i dreadlocks. Han hoppade bort och satte sig under trädet.

– Du som är gräsand, har du koll på bra röka, började rovfågeln.

Gräsanden ryckte på fjädrarna i en kanske-kanske-inte-gest.

Jag gick till jobbet och när jag gick hem satt de fortfarande där och log. Vråken med en fimp i näbben.

– Fan, ankan. Är det här nirvana?

– Nej, det är commerce utan filter, sa ankan. Det är bra skit.

Vråken nickade och jag kom på att jag från och med nu ska ta en annan väg till och från fabriken.