364:e dagen

Tidningen prasslar. Jag läser om hur människan är ett svin när det gäller att behandla grisar, kycklingar och fattiga kvinnor. Maten vi äter föds fram i plågor, grisar kastreras utan bedövning, kycklingarna som pressas att växa snabbt kan inte ens stå själva – allt för effektivitet och mer vinst. Samma girighet och brist på mänsklighet präglar traffickingasen som säljer unga kvinnor till ett lev som utnyttjade sexslavar. För egen vinning, maximera andras lidande – jag vill kräkas över alla som tror på den affärsidén.

Människan är en soptipp då och då. Jag behöver frisk luft – och jag får den längs mina vägar. Jag behöver hitta färger och se det vackra igen – och jag ser det i mina sagokvarter, de som finns i allas verklighet.

Jag tror att en promenad är världens bästa naturmedicin och jag tar en stor dos i dag.

Bäcken porlar obekymrat. Vattnets sång ett förspel inför april. Det är varmkallt i sänkan, min magiska lilla promenad mellan villorna i Örgryte och Delsjövägen, stråket längs bäcken.

Björktrastarna har inga ungar och det råder avspänning mellan dem och skatorna. Vårens jakter och ‘kommer du tillbaka då jävlar’ har ersatts av ett lugnt spatserande på samma gräsytor.

Gräsänderna, dessa porösa fjäderkryssare, patrullerar bäcken. När jag stannar till får de fel signaler. En rund, kvackande and närmar sig ivrigt. Dess brandgula fötter springer så fort de kan. Kroppen vaggar fram och tillbaka. Jag har inget bröd och det skär i hjärtat hela vägen hem. Jag måste från och med nu alltid ha bröd med mig, dessa underbara fåglar förtjänar det.

Från ett servicehus kommer de på rad, tre gamla tanter på väg ut i ett långsamt, men ståtligt, rollatorderby. De är som tre kvinnliga Knatte, Fnatte och Tjatte – eller, kanske är det de tre vise kvinnorna på väg till någon form av Jesusbarn i något av Prästgårdsängens garage.

I en liten, liten butik köper mitt stora, stora hjärta små, små presenter av stor, stor tacksamhet till morgondagens två värdinnor. Solen har slickat Danska vägen och gatan ser tillfredsställd ut. Morgonens olust är sorterad i rätt fack – det med den något krångliga titeln: sådant jag hatar och måste jobba för att stoppa, men utan att samtidigt sluta se det fina i livet.

Det är årets 364:e dag, den näst sista. Mycket skit händer i dag också, men så länge jag ändå kan skriva mer om ljus än människans ondska och känna att vårt mörker kan besegras, bara för att det måste besegras, då är det ändå en bra dag.

Det var en bra dag i dag. Låt oss göra i morgon ännu bättre.

Om en gräsands olyckliga frånfälle

Jag anlände en smula försent i fredags morse. Det var en stund efter att en bil – detta är mitt antagande – rammat och dödat en gräsand vid Dämmebron i Gårda. Redan stod där en gråtrut bredvid den döda, blodig om näbben efter att ha tagit sig en munsbit. Några enstaka kajor smög i närheten, lite rädda för den stora fågeln.

Naturligtvis ville jag, som gräsändernas mänsklige representant och beskyddare, gå fram och jaga bort den stora, läbbiga måsfågeln för att sedan låta den lilla anden få en finare begravning. Jag insåg dock att jag var helt befriad från redskap att gräva ens den grundaste grav och dessutom var det meningslöst att skrämma iväg den hungriga truten. Den skulle cirkla på behörigt avstånd och sedan dyka ned så fort jag begav mig. Och hade jag, mot förmodan, lyckats skrämma den på flykt för gott, hade det ändå inte spelat någon roll. I träden runt den dystra scenen anlände nu uppspelta skator och kallade på än fler artfränder.

Naturen fick ha sin gång, vilket förmodligen är det rätta, trots allt.

Igår, på vägen hem, passerade jag ånyo platsen. På håll såg det nästan ut som om gräsanden förvandlats till ett krucifix. När jag närmade mig såg jag att det knappt fanns något kvar, bara det som ingen klarar av att äta.

Kanske hette gräsanden Alice och blev mor till tretton små dunbollar som, likt taskigt styrda radiobilar, krockade med varandra i våras under ett tokigt tjattrande.

Kanske var det hennes förtvivlade ankling som stod på piren när jag passerade igår och saknade henne, innan den med ett sorgset kvack hoppade ned i ån och simmade bort för att finna sig en ny livskamrat. Eller kanske bara berätta för de andra, med finstämda kvack, om vilken fin mor, hustru och medsimmare hon var.

Kanske var Alice nu i ändernas himmel, som ligger bortom Anderna eller kanske någon helt annanstans som inte låter som en dålig ordvits.

Eller, så finns det ingen andhimmel eftersom gräsänder lever livet till fullo här och bara slutar när de blir gamla eller träffas av en bil.

En ledsam syn var det hur som helst – så mycket vet jag. Och jag lovar att ge Alices brödsmulor till en annan and vid första bästa tillfälle.

 

 

Det går bara inte att dö i Skatås

Jag promenerade mer än jag skrev idag, det blir lätt så i Skatås. Det är min lilla tillflyktsort och en plats där jag alltid finner lugn, tid att hitta svar på allt möjligt och tittar på dessa älskade små hjältar.

Jag gick där innan jag vågade visa mig själv i våras. Jag gick där efteråt när jag vågade säga mer. Jag gick där gång efter gång när jag förlorade kärlek och tron, något som höll i för länge. Jag gick där när jag undrade över döden och dess orättvisa. Jag har gått där i somras bara för att njuta och njuta lite till. Och jag gick där idag så full av frågor och funderingar efter det som hänt på sista tiden.

Jag var inne på det i några inlägg förra helgen, om vikten av att våga behålla det goda i oss när ondskan är så hemsk som i Oslo, på Utöya och i en rad andra länder över hela världen – och är exakt så hemsk varje dag. Sedan läste jag en rad blogginlägg från folk som hyllade morden och ansåg att de dödade ändå deltog i ett utbildningsläger för terrorister och så vidare. Det märkliga var att jag inte ens funderade på att replikera. Jag visste att det förmodligen hade varit mer fruktsamt att stoppa in huvudet i ett stängande krokodilgap.

En kort stund fick det mig att bita ihop och titta ned i marken. Var jag då på väg att bli tyst? En god, tyst man? En som inte tar striden? Var jag på väg att dö? Att, trots alla fina ord, vända ryggen, dra på skygglapparna, tejpa igen munnen och låtsas som att det regnade?

Skatås gav mig svaret längs sina kringelikrokiga och solkyssta vägar och stigar: Nej! 

Däremot förstod jag tydlig att det inte är min väg att gå in i trollkulan och kasta in argument i en fläkt som bara smetar ut dem utan att förstå dem. Det är inte min sak att försöka övertyga blint hatande människor om att det finns gråzoner i deras svartvita värld. För mig är det mer värt att beskriva det ljusa, måla kärlekshjärtan istället för att bygga broar mellan två ödeländer. Mina ord ska läsas av dem som vill förstå och göra den här vackra planeten rättvisa. Och, jag ska läsa de som vill detsamma. Jag ska sprida deras ord och få andra att läsa dem, få fler att förstå och vilja annorlunda.

Naivt? Nej, precis som Norges statsminister Stoltenberg sa får man aldrig bli naiv. Mot ondskans kulor och bomber räcker inte alltid leenden och en utsträckt hand. Pennan är mäktigare än svärdet, men sällan i en duell på slagfältet. Det måste till koll, kontroll, bestraffningar och försvar mot de som vill slita bort vårt ljus eftersom de inte har ett eget. Jag tror aldrig att vi får en Bullerbyvärld, men den kan bli bättre.

Varje liv förlorat är en saga aldrig berättad. Varje liv sparat är en fantastisk möjlighet och den största segern. Och, det är den enda segern som är möjlig i krig, egentligen. Jag skrev, för länge sedan, ett kort inlägg och repriserar det helt fräckt här.

Tänk om alla arméer på marsch
Måste få svar av en klok man innan skotten föll

Svara oss, kloke man
Hur många drömmar drunknar i slagfältets gyttja i dag?
Hur många skratt ersätts av döendes skrik efter sin mor?
Hur många tårar gråts när älskade inte kommer hem?
Hur många läppar förblir okyssta och viskar istället varför?

Förresten, kloke man
Kan du dela den dystra summan med segerglädjen?
Bara då vet vi om det är värt att dra i strid

Den kloke mannen skulle fundera och sen svara
Hur kan något som bara kan decimera någonsin vara en seger?

Har jag fått storhetsvansinne? Tror jag att jag ska rädda världen? Nej, inte egentligen. Jag kan bara rädda mig själv och berätta vad jag tror, tänker och vill. Om någon tror mig och håller med tillräckligt för att berätta vidare, så gärna för mig.

Jag vet bara att mina ord ska skapa, kreera och lyfta. Jag vill lämna komplimanger istället för att fegt gömma mig bakom anonymitetens mask och skriva cyniska, sarkastiska, syrliga och förklenande påhopp – även om det är en enkel väg att få många applåder, läsare och uppskattare. Men, att dissa är som att dricka automatkaffe – kärlek är en noggrant bryggd kopp som värmer och får dig och ditt sällskap att le. Tidigare i dag skrev jag till en älskad vän:

Jag tror inte att det finns någon som kan se så mycket sommar ut som du gör på bilder, min vän. Fantastiskt glad och livlig gång på gång.

Jag gillar den här förändringen i mig, förmågan att ärligt skriva sanningar. Förr valde jag gärna att skriva om det surrealistiskt och utifrån ett självironiskt och sorgset perspektiv. Jag skojade om vikt, utseende, tillkortakommanden. Det har blivit ack så mycket svårare sedan i våras. När jag nu trippar i min galna värld, finns ett extra lager värme och innerlighet i orden. Det har bara blivit så. Och, det är underbart.

Jag är inte en mycket bättre människa, men jag är fan så mycket mer heltäckande nu. Och när jag nu inte behöver gömma mig bakom en fasad, när jag nu inte längre spelar spel och teater – då kan jag inte hålla käften om allt det vackra jag tror på.

Jag ska aldrig mer ödsla tid på att babbla i meningslösa forum där dumheter grasserar. Jag ska göra vad jag kan för att få en röst som hörs och den ska prata vackert, positivt och upplyftande. Kanske skriver jag en deckare en dag, men bara om jag har en riktig historia att berätta. I boken jag skriver nu möter godheten ondskan, ibland vid ett slagfält, ibland när bara ord finns att tillgå. Det är en vacker och hemsk berättelse, precis som livet, men den tillåter sig inte att ge upp och låta hatet och apatin ta över.

Boken påminner om promenaderna längs vägar som den här.

Jag vet inte vad som väntar bortom kröken, kanske vill någon stjäla mitt ljus där. Jag vet bara att när jag når dit vill jag berätta ännu mer, peka på hur mycket som är vackert, och sen fortsätta längs ännu en okänd väg.

Jag är ingen predikare. Jag är en berättare. Jag är god. Nästan alla är goda. Jag vill berätta för dem och kanske, kanske kan en terrorist höra det och se att hans motståndare är en medmänniska och istället för att lyssna till sina kulor höra hennes historia.

Är jag jävligt pretentiös nu? Glöm det. Jag är en helt vanlig kille som jobbar, äter, skiter, älskar, dricker öl, äter popcorn till middag ibland och zappar mellan kanalerna fast inget alls visas. Men, jag kan inte hålla käften och jag kan skriva – och jag vill skriva det vackra, det skira och allt det som jag tror att vi alla innerst inne önskar.

Precis som i förra helgens inlägg är det kärleken som bestämmer. Mitt hjärta tillhör alla jag älskar. Det som blir över är till för att berätta mina berättelser för alla som vill lyssna.

För hatet, ondskan och tystnaden finns ingen plats i mig. Det vet jag, för det har Skatås sagt till mig.

 

Semester, semester, semester

Jag ska inte jobba på över en månad. Jag har aldrig behövt eller längtat efter semester mer än i år.

Sommaren har ofta varit en jobbig tid för mig, att se så många förälskade par när jag själv alltid famlat i singeldimman. Förbluffad och förbryllad över hur svårt det har varit för mig, när det tycks mig så enkelt för alla andra.

Många år har jag velat fly allt och aktiverat mig dygnet runt, men istället gjort ingenting, låtit de lediga dagarna minska i antal samtidigt som stressen och sorgen över att jag lät det ske accelererade. Det blev en ganska så ond cirkel, eller snarare en ond triangel där jag svalde Pythagoras sats och ändå inte fick min triangel att bli något som ens kan liknas vid en vettig summa eller en treenighet där jag fann förståelse.

Jag har ofta valt en kortare ledighet – ljugit för mig själv om hur bra det är att spara dagar till vintern – och sen aldrig kommit ned i varv, slappnat av och hämtat kraft. I stället har jag kommit tillbaka halvfärdig och vridit upp takten minst en vecka för tidigt. Tröttheten och fundersamheten som gnagde i mig under somrarna fick följa med, gavs nytt syre och missfärgade sensommaren till höst i mig alldeles för tidigt.

Så, i år … tvärtom. Jag är ledig i över en kalendermånad. Det var ett måste och ett efterlängtat sådant.

Världen har snurrat otroligt fort sedan 19 april när proppen gick ur. Jag har hällt ur mig svärta, druckit ljus, hyvlat bort mögel och rest byggnadsställningar kring en putsad fasad som nu rivs undan i rask takt. Jag har blottat den jag alltid har varit, men alltid har önskat gömma för alla – inte minst för mig själv.

Det är en märklig känsla att inte ha en osynlig ovän som hela tiden vrider bort mitt huvud när jag vill se någon i ögonen och verkligen prata med personen.

Det är nästan lite upphetsande att inte gå omkring och tänka på vad som skulle ske om jag såg några medlemmar i sekten – jag inser plötsligt att jag inte kan se dem, det var aldrig jag som var där egentligen.

Det är oerhört befriande att älska sig själv igen, för första gången på jag vet inte hur många år (förmodligen fler än de nio, mörkret fanns där och lurpassade redan innan tiden i sekten).

Det är fantastiskt att efter alla dessa år som en god lyssnare även kunna höra och acceptera vad som sägs när någon ger mig komplimanger. Förr ville jag prompt skämta bort dem som påhitt.

Ärligt talat, våren har dränerat mig. Jag har jobbat hårt, kanske för hårt, och slitit ut mig där – och det samtidigt som hjärnan, själen och hjärtat har legat i förhandlingar om hur fan de ska agera nu när alla tre äntligen får ta sin rättmätiga plats. Dessa möten har skett i god ordning och i total samstämmighet, men det har varit ett ansträngande toppmöte.

Nu väntar en månad utan tankar på jobbet. Från och med igår är jag inte copywritern Andreas. Jag är bara Anjo och jag ska skörda allt det jag förtjänat. Det blir vänner, vin, sång, musik, dans (nåja), skrivande, ritande, målande, skratt, promenader, träning, god mat, resor, hemkomster (hela tiden på något sätt), gräsandsbeundran och total nyfikenhet.

Det blir mindre av det som försenar mig på alla sätt och vis. Senaste veckorna har jag fastnat i debatter på twitter om huruvida IFKs fans har rätt att hoppa eller ej och även tjatat om huruvida vi är medgångare eller ej. Jag kände igår, nästan samtidigt som fabriksvisslan ljöd: det där är så passé. Jag erkände till och med att jag inte vill delta i diskussioner om fotboll. Det är och förblir en stor del av mitt liv, men jag vill nöja mig med att skrika kom igen gubba’ från läktarna och sparka snett i korpen ibland. Jag har för mycket att göra som jag älskar för att grotta ned mig i debattlabyrinter om ett ämne där jag var en brinnande agitator, men nu är blott en lätt blasé lobbyist. Jag vill vara social i verkligheten istället för vid tangentbordet, dessutom.

Jag vill gå till Saluhallen och sen laga god mat. Jag vill måla den där helsjuka tavlan jag skissat på. Jag kan inte låta bli att skriva nu när jag bestämmer över mig själv äntligen. Musiken vinner mer mark också. Det lockar att åka kors och tvärs i världen för två timmars konsert snarare än att lägga allt krut på fotboll. Jag tror det är naturligt. Jag älskar fotbollen, men samtidigt är den delvis knuten till mina mörkaste år, så en viss distans är nödvändig för att kärleken ska bestå.

Och, jag känner att jag glider bort från mer av saker och personer som jag på något sätt blåst liv i som en slags placebo. Jag väljer, allt mer tydligt, en annan väg och upptäcker att världen är så mycket mer än en återvändsgränd.

Bara den senaste veckan har jag mött ett halvdussin fantastiska själar som får mig att titta ut över husen i min stad och inse att istället för en massa frågetecken bor det utropstecken i så många fönster.

Det är dessa möten som lockar så. Jag träffar mer och mer av mig själv varje dag och upplever gång på gång fantastiska skratt och gester hos andra. I tisdags satt jag med M som kan få gråstenar att skratta och tycker att jag är genuint härlig. Idag väntar den ständigt lika trevlige D på att skåla in semestern.

Sen blir det en massa mer och det känns fantastiskt. Jag har tid för mig själv 24 timmar om dygnet nu och dessutom utrymme för alla möjliga och omöjliga vänner, gamla som nya. Och det kliar i fingrarna för att skriva som en galning mellan varven – både här och i boken.

Det är en hoppfull tid. Det är min första riktiga semesterdag – och jag har redan varit och handlat med tröjan vänd ut-och-in.

Skål!

Förlåt, jag släckte visst solen

Det var den saknade solen som väckte mig i morse, det var första gången i år. Fast, nu hade jag beställt sovmorgon och beslöt mig raskt för att snooze är grejen idag.

Så, jag sträckte helt enkelt ut händerna genom fönstret, genom atmosfären och ända bort till solen. Där vred jag till dess bana, så att den inte skulle träffa Olskroken på nio minuter. Sen vände jag mig om och slöt ögonen en stund till.

Förlåt alla morgonflanörer. Förlåt alla nattsuddare som försökte hitta hem med solen som kompass. Förlåt alla frukthandlare som stod och njöt av lite värme när ni lade upp praktfulla färger i sina lådor. Förlåt tidningsbudet som äntligen fick släntra hem med värme i ryggen. Jag ville bara sova nio minuter till …

Jag tror fanimej att våren är här, eller åtminstone att den gör en PRAO-period nu. Alla tecken jag sett de senaste dagarna talar för det:

Vårtecken 1: Ett gäng irländska asfaltsterrorister stannade utanför Ullevi igår för att pissa lite. Bland annat mot sina egna bilar.

Vårtecken 2: Gräsänderna i Fattighusån har krängt av sig sina långkalsonger och gör qigong i bara mässingen.

Vårtecken 3: Fiskmåsarna sitter på torgen och fnissar när man går förbi. Lyssnar man noga, kan man höra hur de viskar: ”Nästa vecka ska jag gå upp klockan 04.00 och skrika lite mer än nödvändigt bara för att …”

Vårtecken 4: Solen avslöjar tydligt att mina fönsterrutor gör utsikten otydlig och att det snart är dags för fönsterskrapan att lämna sitt ide.

Vårtecken 5: Några modiga träd funderar på att slå ut och lyssnar du noga kan du höra debatten bland skotten. ”Okej, vi slår ut, Benke, men fan för dig om det kommer frostnätter” … ”Exakt, jag vill inte förfrysa mina bär bara för att du läst Bondens almanacka som fan läser Bibeln, Benke” … ”Jag vet vad jag gör, jag är ju Benke” … ”Var det inte du som köpte aktier i Fermenta?”

Dags att äta frukost och sen ta en dusch med rejäl skönsång som pricken över saker och ting.

… barfota utan broddar och skor …

 

Poker med gräsänder

På vägen hem hamnade jag på en rätt suspekt spelklubb. Ett gäng gräsänder spelade poker under Dämmebron i Gårda. De var tämligen rutinerade korthajar och deras offer var en spelmissbrukande igelkott.

Den lille igelkotten hade ett heluselt pokerfejs. Så fort han hade en bra hand började nosen darra och så sörplade han lite mjölk från fatet. Nu ska inte igelkottar dricka mjölk, men det glömde lämpligt nog gräsänderna bort.

Med andra ord – kotten förlorade hand efter hand och till slut var han barskrapad.

”All in”, sa han.

”Men, vad har du kvar”, sa gräsänden som dealade.

”Mina piggar. Jag satsar alla mina piggar. Jag har 5300 stycken, de kan vara värda några spänn, va?”

Änderna nickade och delade ut korten. Igelkotten försökte förgäves dölja sitt leende. Han bytte inga kort och tre av de fyra änderna lade sig. Triumferande lade igelkotten ut sina kort: ”Kåk, knektar och åttor.”

Hans små tassar började raka åt sig högen med pengar, fallfrukt och andra värdefulla saker, men då harklade sig den sista anden och bredde ut sina kort på marken. Igelkotten bleknade.

”Straight flush”, sa anden. ”Hit med taggarna.

Igelkotten suckade och började fumla med dragkedjan. Änderna gapade av förvåning. Snart hade igelkotten tagit av sig overallen och lämnade över det taggförsedda klädesplagget.

”Men, du är ju bara en ytterst liten minigris”, sa en av änderna.

Minigrisen nickade. ”Jag är en cross-dresser. Har alltid velat vara en igelkott.”

Änderna tittade på taggarna. En av dem trampade försiktigt på dynan med sin simhud. ”Hallå, de är ju inte ens vassa, vad är det här?”

”Överskottsbolaget”, sa minigrisen och lunkade iväg. Jag visste det inte då, men han skulle senare under kvällen klä ut sig till pensionär och förgäves försöka planka ombord på Stenabåten med fickorna fulla av falska enkronor till spelautomaterna.

Kvar på platsen stod gräsänderna.

”En pyrrhusseger”, sa en av dem. De andra nickade och så hoppade de ner i vattnet och gled sakta bort mot Valhalla.

Kära gräsanden min

Igår ringde jag ett alltför länge uppskjutet samtal. I andra änden – Linda. Tränaren, hon som jagat bort mest ondska från min kropp och fick mig att förlora lyftatungtmödomen. Hon som fick mig att klara cirka 75 armhävningar på samma dag en gång.

Det är dags för en återkomst till en annorlunda livsstil.

Jag återgav samtalet för mina bästa gräsandskompisar när jag passerade dem på vägen hem. En av de vackra fåglarna såg sorgsen ut. ”Vad är det”, sa jag och satte mig på huk bredvid den och strök långsamt dess huvud.

”Jag vill ju alltid vara din vän och följa med dig på äventyr”, sa gräsanden. ”Men, jag fruktar att det här är vår slutstation. Jag kan helt enkelt inte göra sit-ups och armhävningar, min kropp är inte skapt på det sättet.”

”Det spelar ingen roll”, sa jag. ”Jag kan ju inte simma med händerna på ryggen och samtidigt tugga i mig formfranska – det kan du.”

Gräsanden såg gladare ut. ”Olikheter är oväsentliga. I en fin värld har alla rätt att vara med, även om man inte kan allt som någon annan kan eller ser annorlunda ut”, sa anden och vände sig in mot en av invandrarna i gruppen. En helt olikfärgad pippi, som ändå fick vara med.

”Precis”, sa jag. ”Det har ni fattat, nu ska bara vi människor greppa det också.”

… och så tog jag en ögonblicksbild.